Läste just i SvD om het mat under medeltiden.
Posted in hemlagat at juni 29th, 2008.
Igår vigdes David, Henrik, Lisa, Mattias, Rob och säkert fler. Prästvigdes alltså, med handpåläggning, bön och hela kittet. En sprudlande härlig händelse att få vara med och dela. För egen del spenderade jag min söndagsförmiddag i Storkyrkan (Stockholms domkyrka). Inte mindre än fjorton kandidater vigdes där av biskop Caroline – fem diakoner och nio präster.
Hand(pålägg)ning i all ära men raskt vidare till maten. På Lisas mottagning bjöds på bulgursallad med kyckling och diverse grönt. Till detta en tzatziki och bröd. Bland annat bröd från familjen Ud-Din. Mor hade hållit sitt löfte och satt en ljus deg medan jag under lördagen rörde ihop en surare smet. Min vigningspresent blev således två vackra ljusa brytbröd och ett par mörka kavringar.
Då jag tyvärr hade jag slut pappersformar bakade jag av en rund kavring. Med lite mjöl på såg den ut som – och förväxlades också med – en pudrad kladdkaka. Lite dråpligt kan tyckas men brödet gick åt. Flera frågade också om receptet. Helt klart en stor komplimang. Och grattis Lisa & alla ni andra!
Hann knappt in i köket förrän stanken nådde mig. Denna odörexplosion av surnat fett och smuts. Smuts jag lovat ta itu med ”imorgon” när jag gick från jobbet klockan 20 igår. Fick alltså knäa mig ner på golvet och börja montera ur golvbrunnarna. Efter sisådär fem pass i diskmaskinen luktade plasten inte längre illa. Motsvarande antal varv fettlösare gjorde också underverk för avloppet. Det var som att se mig före/efter lördagstvagningen, men i doftväg.
Torsdag är fiskdag. Inte nog med att avloppen ville mig ont – jag hade också glömt flytta fisken från frysen till upptiningskylen. Försening följde alltså på försening. Inte ett populärt tema, varken för mig eller förskolebarnen. Tider är till för att passas. Bestämde mig ändå för att dubbelpanera hajmalen (pangasius hypophtalmus) och skickade ut denna med potatis och ingefära-crémefraiche. Svensk sommar med en lätt doft av Asien.
Tröttheten från onsdagens strapatser hängde kvar. Detta till trots lovade jag att jobba på Orvars krog på Norrlands nation imorgon. Ett löfte jag tvangs ta tillbaka när jag vaknade sent på eftermiddagen. Hade helt enkelt somnat vid hemkomst efter jobbet och kände mig helt ur gängorna. Ny arbetsplats, egen (oslipad) planering, sommarvärme och tunga lyft har gjort sitt för att slita ned min tunna pakistanska kroppshydda. Inte ens min finska sisu kunde ha få mig att gå till jobbet på fredagen.
Slitsamt eller inte. Jag är ändå glad över att ha ett jobb att gå till. Särskilt på ett fräscht och trivsamt ställe som Ekbacken. Detta är en arbetsplats jag kommer ha svårt att lämna.
Nog för att Bibeln är min viktigaste bok men i receptväg ligger den i lä. Sedan senaste Londontrippen har jag drägglat över Larousse Gastronomique. Ett slags nationalencyklopedi över mat. När nu dollarn känner sig tokdeprimerad hade jag tänkt köpa kolossen men hejdade mig i sista sekund.
Liksom den klassiska musiken har Royal Albert Hall har västerländsk matkultur storheter som CIA – Culinary Institute of America. Liksom muslimerna har Koranen har jag numera The Professional Chef, kursbok vid just CIA. Vid tillfället då jag beställde den kostade den för övrigt 270 kronor – som en halvdyr huvudrätt i Uppsala. (I skrivande stund tar AdLibris 450:-). Så, är den bättre än Annas och Husmoderns grundkokböcker? Ja, det är den.
Det enkla faktum att författarna lär dig att cicelera champinjoner till små miniatyrparasoll får det att riktigt krypa i min knivhand. (Halvt av rädsla för allvarliga skador). Överlag är denna köksbibel ett formidabelt uppslagsverk. Med bilder på alldeles gyllengula omeletter och utförliga beskrivningar av vad respektive bakingrediens spelar för roll i bröd.
Jag får inte en krona för att berömma denna 3-kilosbjässe. Tvärtom har jag betalat för att få ett halvt träd med bokstäver på. Vettiga bokstäver. Särskilt som detta kanske är nummer fyrtio i min kokbokshylla. Låter det lite lätt rubbat? Visst gör det väl det. Men så har jag en hel del teologi i mina hyllor också. Lite grann för magen, mycket för själen.
Ska du alltså köpa en (till) kokbok i år – låt det bli CIA’s standardverk. Se det som en investering lika viktig som din kniv (du har väl en vettig kniv?). Eller gör som mina modebitna studentgrannar – räkna av boken på flera år. Har jag kvar mitt exemplar om tio år har den trots allt inte kostat mer än 27 kronor per år.
Vill du provläsa kokboksmammuten kan du göra det i högskolans bokhandel.
Mina axlar värker. Håret luktar kyckling, tre olika nyanser av kyckling. Det har nämligen varit en sån där helmarinerad dag på jobbet. Först lunch, sen cateringmat, och därpå – oplanerat – middagsmat med förrätter och en masse disk.
Lunchen var tacksamt enkel och gick förvånansvärt bra. Fräste mest samman lite tärnad kyckling med asiatiska wokgrönsaker och lite söt soyamarinad. Till detta lite pasta och fint skurna grönsaker. Visserligen var det soppdag igår men detta är ju löjligt enkelt. En kall sås till de fyrkantiga bitarna pippifågel och alla var nöjda och glada. Så där barnsligt glada som folk är på förskolor.
Det mest skrämmande är nog att jag själv börjar vekna, påverkad av omgivningen. Kan liksom inte med att snäsa av läspande små treåringar. Ligger ingen morbid payback i att smågnabbas med folk som är snälla tillbaka. Arma värld – jag kanske börjar bli pedagogisk! Tröstar mig med att jag tidigare både kunnat lära folk att laga käk, utan att jag blivit mjäkig.
Nåväl, hade lovat koka ihop en matig pryl till en kollega. Det vankades studentmottagning och skulle serveras kall bjudmat. Till buffébordet bidrog jag alltså med en sallad byggd på: pastaskruvar, ruccola, oliver, tomater, gurka, feta – och ugnsstekt rosmarinkryddad kyckling. Fint skuret, tärnat, blandat och toppat med lite olivolja, vinäger och salladskryddor. Scheisse-enkelt men ändå lite meckigt att göra en större mängd av. (Note to self – gymma mer så orkar du hacka grönsaker).
Inget av detta var egentligen särskilt svårt. Om det inte varit för att det skulle serveras sexårsmiddag till kvällen. Simple is the shit – pommes traktör (färdigskuren!), rosmarinkryddade kycklinglår och tzatziki. Allt detta gick in i ugnen någorlunda samtidigt (nej, inte såsen), så jag kunde fortsätta städa rent. Självfallet skulle det något mer därtill. Pillade alltså ihop små förrätter på hemstekt tunnbröd med en skiva salumi och lite grönt. I vanliga fall är snittar enkla att preppa. Nu beställdes de samma morgon och skulle preppas utöver ordinarie servis.
Allt som allt en rolig dag. Särskilt som jag fått lära mig en hel del av mina egna misstag. Ska till exempel försöka skriva mise-listor redan på morgonen. Kortfattade checklistor med prioritetsnummer. ”Detta gör jag först, sen detta. Om nåt skiter sig hoppar jag över… Finns där tid över så…” På dagens lista hade jag också, redan från början, behövt skriva ut ungefärliga klockslag.
En annan lärdom är att jag behöver raster – utanför köket. Oavsett om jag slappar i en soffa eller lapar i mig lite solsken. ”Mycket viktigt”, för att citera en tidigare kollega.
Igår kom leveransen från Menigo. Två lastburar med varor, mina varor? Höll halvt på att drunkna i mjölk eftersom jag givetvis fått för mycket. En nybörjare kan få spelet för mindre än så. Nu kom den skamsne leverantören tillbaka och ringde på lastporten redan efter en halvtimme. Ett problem mindre. En mängd nya utmaningar att möta.
Veckans soppa var ärtsoppa (på en tisdag!), en svår pryl att skänka ut till kids. Särskilt till kids som lärt sig gräva ut fläsktärningarna ur mängden andra nyttigheter. Åt, liksom igår ute på en avdelning. Minns aldrig vad avdelningarna heter men det var nog inte Murveldjuret, nästan dock. Ärtsoppa alltså, till mellanmål givetvis plättar med bär. Bär istället för sylt, eftersom staden kör med sockerpolicy.
Nåväl, på måndagen skickades tio kilo falukorv, potatis och senapssås ut och lite kom tillbaka. Glädjande lite. Det innebär antingen att barnen gillar mitt krubb eller att de ätit för lite hemma i helgen. Hoppas på det förra medan jag ägnat tiden åt att lära mig köket. Liksom i trerummare finns både spis, diskmaskin och många ställen att gömma damm på. Ska försöka hålla rent.
Personalen är förresten snälla & generösa (nåja) med feedback. Har lärt mig två saker redan: 1) ’barnsmak’ innebär mindre salt, mindre kryddning alls, 2) det äts mer grönsaker om man leker matlekar.
Vikarierar som kock på Ekbackens förskola. Ersätter populära Kotten som blivit tvåbarnspappa. Jag har visserligen aldrig fött barn men att ta över någon annans kök är också lite nervigt. Särskilt som jag på Ekis har fått just barn att föda. Närmare hundra tallrikar ska trakteras med något slags husmanskäk.
Två somrar med Mackan på Furubo verkar också ha gett mig kött på benen. Närmare 500 timmar av potatisskrubbande, diskplock och stektranchering senare är jag alltså man över mitt eget kök. Låt oss också börja med köket. Ett rum stort nog att rymma en småbarnsfamilj. (I shit you not!) Drygt två år gammalt och placerat mitt i en av sockerbitshusen i nybyggda Sickla udde.
Intrycken är rätt många och spretar åt rätt olika håll, så detta får helt enkelt bli följetongen i juni. ”Förskolan” – mitt första egentliga temabloggande vid sidan av klimatkonferensen.
Fick just tips om fantastiska veganyumyum.com. Kolla in detta!