studentköket | när du tröttnat på nudlar…

Recept har aldrig lockat mina handledare. De har med berått mod bytt ut både späckfrukter och kryddor. Smaken är det viktiga, vägen dit ska vara så enkel som möjligt – utan konstigheter och fusk.

Allt klart och betalt så långt. Ändå tycker jag om att göra helt fel med flit. Som när jag envisades med att lägga spraygrädde på allt jag åt en sommar på Furubo. Hit eller miss? Köksmästaren skrattade och kallade mig saker.

Spännande nog finns det andra som lyckats utan recept. Flygfraktaren Ove Jacobsson till exempel. Mannen som på 70-talet slängde samman en middag bestående av kyckling, bacon, bananer, jordnötter, chili OCH, viktigast av allt, vispgrädde.

Vispgrädde i mat? Det låter bisarrt men så blev det och en svensk klassiker såg dagens ljus. Receptet gick i tryck första gången i Allt om Mat #13 1976. Numera serveras denna märkliga komposition under namnet Flygande Jacob på såväl lunchhak som barnkalas.

Ett litet steg för Ove, ett stort steg för mathistorien? Nej, men i alla fall en kul anekdot om en rätt rolig maträtt. Och svar på en lunchfråga som diskuterades under matmässan i helgen.

Källa: Manne som läst Jonas Hellings På svenska bord 1970-2000 Tidernas Mat, Stockholm : Nordiska Museet 2000 (s. 137)

Expressen är de första jag möter på Stockholmsmässan. De tjålar kvällstidning och italiensk kokbok för en tia. Sexigare än så blir inte Det goda köket. Samma köldfrossa som drabbat bostadsmarknaden verkar spöka på tiotusentals kvadrat mässyta i Älvsjö.

Hetaste gästen – SvD:s redaktionschef Mats-Eric Nilsson – ska tala om fustket med vårt dagliga käk. Om E-koder, och dyr haussad blufftryffelolja (tryffel löser sig inte med olja).

När jag var här sist träffade jag ”alla” som är nåt i branschen. Från Årets kock och Lisa Förare Winblad via danska ambassadören till den italienska snubben som handkavlade pasta, och så legenden Jan Hedh. Jag namedroppar inte för att få kändiscredd. Slängde mitt autograf i mellanstadiet. Men i helgen verkade eliten stannat hemma (på respektive krog).

Ur den bredd som faktiskt antyddes räknade jag till halvdussinet ”vi kör hem diskmedel/eko-grönsaker/fisk”. Några stackare som sålde gjutjärnspannor och patenterade grötvispar i silikon. Däremellan några välnischade japaner, franska ostdiskar, oljebodar och dessertpalatset Xoko. Så långt rätt mediokert, ingenting som öppnade mina ögon särskilt stort. Kanske för att jag är rätt ointresserad av alkohol och därför förvånas av att halva mässhallen verkade rymma vodka, must och barverktyg.

I landet som presterar 350 kokböcker om året borde väl åtminstone Mat-Tina hinna förbi lite vanliga dödliga konsumenter. Men nicht, niente. Gastronord var ett business-to-business event som råkade inträffa före lågkonjunkturen var ett faktum. Medan fler (och dyrare) ekologiska produkter var en positiv nyhet för alla. Nu går jag hem med frågan vem som äger marknaden, konsumenten eller producenten.

I lågkonjunkturens spår verkar italiensk mat vara det sexigaste, och säkraste, marknaden kunnat visa fram. Det och halvkända designern Simon Davies från tv3, utrikesministerns deli-fru tänker jag inte nämna vidare.

Sorry Stockholmsmässan, ni kan bättre!

En vecka kvar till tentan. krispigt höstig fredagsluft utanför fönstret. smider bleknande helgplaner medan jag glider runt i studentköket. vädrar morgonluft trots att klockan är över lunch. det är då jag kommer att tänka på mina rötter. dem jag snodde med mig för att rädda dem undan ruttningsdöden. tänker äta nyttigt idag.

medan olivoljan dansar runt i den redan smorda pannan skär jag några små snitt i ett par kotletter. i med små lökhack i gjutjärnspannan. skedar sen in nån knivsudd pressad vitlök i fickan som bildats i kotletterna och steker sedan på dem långsamt. några varv på salt- och pepparkvarn och det grisen kommer att smaka just fine.

skalar palsternackorna och försöker dela dem i bitar men behålla fingrarna intakta – ständigt en utmaning. nackdelen med att ha ärvt knivar från slaktarpolaren på Scan. saltar vattnet innan nackorna får simma frisim tills de mjuknat.

Kött klart – läggs upp. rotgrönsakerna puréas grovt tillsammans med lite pepparrot – också färdigt. Deglacerar pannan med lite sött vitt vin ur en minitetra. (Har fuskat i lite mer lök i den tomma pannan).

Några skivor kött, varma grönsaker med en ljus sås och ett kallt glas vitt. Sällan har jag känt mig så genomfattig men ändå tillfredställd.

Hörde en antirekommendation i mångdags. En lärare hade besökt en av citykrogarna i Visby. När han efter en halvtimmes sporadisk ögonkontakt skällde ut hovmästaren fick han ett otacksamt men uppriktigt svar.

– Då kan ni väl ta och gå härifrån!

Läraren med sällskap valde att följa servischefens uppmaning och lämna etablissemanget. Var de hamnade istället är en annan historia. Poängen är att det kunde gått så mycket längre om de stannat kvar. De kunde ha fått god service av en annan servitör, troligast är väl att snacket hade gått och deras bord fått taskigt bemötande kvällen ut.

En som kan matsalsvåldet på sin fullmatade högerhand är tydligare hovmästaren Steve Dublanica. Han har till och med skrivit en bok om hur totalt oetiskt han och hans kollegor tänker. Nu är det väl självklart att restaurangfolk försöker tjäna pengar på sina gäster. En del av tricken SvD nämner känns ändå lite väl taskiga. Eller?

Studentliv är sällan eller aldrig flådigt. Särskilt inte i början av hösten. De många veckornas väntan på första studiemedlet är ett kasst sätt att sparka igång studierna. Men skam den som ger sig.

Vegetariskt var tanken när jag trampade cykeln ner till matbutiken på hörnet. Nu blev det inte så. Lyckades istället köpa halvannat kilo karré för sextio spänn. Några paket tomatkross, lite röda linser och nåt kilo mjöl hade jag också råd. Sen var hundringen slut och matkassen förvånansvärt full.

En vecka senare hände samma sak; nytt karréparti till lite högre pris. Ett kilo kött, en liter mjölk, ett par svampar och två paket jäst. Tillsammans med vårterminens okokta pasta och ris fanns helt plötsligt mat för ännu en vecka. Jag tror knappt på mirakel men om Gud kunnat mätta tusenden med två bröd – då är detta nära nog ett snabbköpsunder.

Vad gjorde jag alltså av detta underbara lilla köttparti? Stekte på den lite lätt med husets kryddor och avnjöt med gräddsås av (östeuropeiska tjernobyl-) kantareller. Nåt kilo kokade jag en enkel gryta på tillsammans med nämnda burktomater och finhackade morötter. Det blev jättegott, och jättemycket. Så nu kan jag äta gris åtminstone tills CSN känner för att betala ut mitt studielån.

Men ikväll tror jag det blir till att äta middag på Samariterhemmet, det är trots allt länge sen soppmässan hade säsongspremiär. Nästan lika lång tid har gått sedan jag tog emot nattvarden. Behöver nog planera studier, jobb & gudstjänster på ett mer strukturerat sätt. Bestämmer så, men det får bli en annan dag.

På tal om grisar har Kotten gästspelat på proffsbloggen Taffel, just på temat karré. Du läser väl deras nyhetsbrev?

”När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där.” (Ernst Kirchsteiger)

Nog för att Elsa brukar övernatta under köksbordet men vårt kök har ändå länge känts slitet. Tyvärr har tidens (eller burfåglarnas) tand struntat i allt som heter patina. När du inte längre kan skilja mellan tapeten och bakplåtspappret… då får man hoppas att semestern räcker till renovering.

Med mor på semester i Finland började jag alltså riva tapet i hennes kokvrå. Till syrrans stora förtret bör tilläggas. Hon gillade heller inte när jag drog in en ny armatur förra sommaren, så det förvånade mig inte. Efter att halva väggpapperet blötts ned började jag ångra mig så smått. Ågren stack in huvudet och undrade vad jag gett mig in på. Kanske hade han rätt.

Jag bestämde mig för att utmana min dåliga självkänsla och fortsatte. Vägg för vägg, våd för våd. Sanningen att säga dubbeljobbade jag mot balkongen också. Har länge trånat efter en ljus plats att ta matbilder på. Så  jag tapetserade om och lackade väggpanel om vartannat. Rätt skönt med lite omväxling. Efter att ha ersatt en del pannor och grytor var köksväggarna den logiska efterföljaren.

Fredag morgon väcktes jag tidigt, tidigt av syrran. Tydligen skulle Mrs Ud-Din komma hem samma bara någon timme senare. Snabbt ur sängen och ut i lägenheten för att putsa, sopa och feja undan alla limrester och naftaflaskor. På med en kanna kaffe och ut med fågelburen på balkongen (billigt sätt att lura ut mor i uterummet?)

Tusen kronor och några timmars jobb om dagen under en veckas tid. Mer än så kostade inte årets sommarprojekt. Nu murade jag varken rök eller bytte ut vitvaror men som semestergig funkade detta över förväntan. Och modern? Hon blev nöjd nog med köket. Att balkongen gått från 70-talsbrunt till bländvitt mottogs också det med öppna armar. Till och med katten gillar det.

svgallery=kitchen

Självförtroende kan både hjälpa och stjälpa en kökslärling. Framåtanda uppskattas av chefer så länge du respekterar deras uppsatta gränser. Ett ”Oui, Chef!” från botten av magen hellre än i målbrottsfalsett är ett smidigt sätt att få nya utmaningar. Klara dem någorlunda och du kommer inte att hånas när personalölen hälls upp efter stängning. Kvittra på i falsett och du kommer fortsätta kärna ur lök och koka kikärter till hummus tills du… a) går hem, b) säger upp dig och därefter går hem, eller c) blir ihop med kocken (läs: fått ihop det) och därför befordras till salladsstationen.

Då jag idag bevisligen är crazy nog att tacka ja till utmaningar vågar jag nu, peppad av Jesper och Mackan, beröra mitt mindre passionerade förflutna.  Anyhow, när jag var ännu yngre och ännu var en mvg-ambitiös student hade jag om möjligt ännu sämre koll på hur man sålde in sig hos söta flickor. Man skulle kunna säga att filmen ”Borta med vinden” utgjorde grunden för det jag visste om kärleksfulla relationer.

Med risk för ännu en fadäs i köksbrödernas sällskap återvänder jag nu alltså till min högstadieskola. Åter till åttonde klass, närmare bestämt till den 11 september 2001. För medan andra bänkade sig framför extrainsatta nyhetsinslag upplevde jag mitt livs första (oh, really?) uppraggning. Ägnade, som alla coola kids, några timmar i veckan på den lokala musikskolan.

Till skillnad från grabbarna i det tuffa gänget lirade jag fagott i en blåsorkester, inte trummor i ett råhäftigt garageövande rockband. Tisdagen den 11/9 hade vi övat och allt var rätt chill. När jag återvände den 18:e fick jag mer uppmärksamhet än vanligt av den blonda tvärflöjtisten. Här kommer ännu en antik lärdom: alla tjejer jag ömsesidigt intresserat mig för har spelat piano, tvärflöjt eller båda dessa. Detta var donna nummer ett i denna skara.

Det hände inte särskilt mycket den kvällen annat än att vi rätt oskyldigt lattjade runt på skolgården medan alla andra bladat hemåt. Hon väntade på att plockas upp av sin mor. En mor som klokt nog var något försenad just denna kväll. (Eller också märkte vi inte av henne tidigt nog). Nåväl, någon vidare romans utvecklade sig aldrig. Minns vagt (dvs glasklart) att vi bestämt att ses på nåt diskotek en fredag.

Väl framme på stället insåg jag att tjejen misstagit min blyghet för självförtroende. Jag var en osäker ung pojkspoling i ett hav av likasinnade högstadiekillar. Hon hade hemmaplan och verkade känna typ alla killar. Jag pallade inte konkurrensen utan tog sista bussen hem.

En som pallade trycket ett tag för att senare försvinna från radarn lika fort som tvärflöjtisten var Craig David. Innan han tuffade till sig släppte Craig den låt som kanske bäst beskriver känslan hos en fjortonårig kille som med brustet hjärta knatar genom Huddinge centrum på väg till bussen. En regnig höstkväll. Smörigt och helt totalt, på gränsen till queer- eller emomässigt, hjärtskärande.

[flv:http://www.youtube.com/watch?v=fuNqDBstipU 480 360]

Det här inlägget provocerades fram av en idépost från Mymlan.

Födelsedagar är roliga dagar. Särskilt för en gastrofil som mig. Eftersom jag är i Schweiz när hon egentligen fyller år bakade jag en liten tårta till lördagskaffet. En hemmabakad klassisk princesstårta.

Tårtan bygger alltså på en ringbakad sockerkaksbotten (springform blir perfekt). Ovanpå detta varsitt lager vaniljkräm och jordgubbsmousse, grädde, (tyvärr köpt) marsipanöverdrag. Som dekoration lite pudersocker, hemrullade rosor och naturliga (ej ätbara) gröna rosenblad.

svgallery=bdcake07

Gästspelade på Ekbacken igår. Ett avslutande extranummer nu när deras ”chef ordinaire” är tillbaka från semestern. Lugn och härlig soppdag – köttsoppa med vitt vin till karnivorerna och redd indisk grönsakssoppa till vegebabianerna. Till detta vitt bake-off-bröd och en klick crème fraîche till den heta indiska.

Skönt med ett inhopp sådär mitt i en vecka. Inget direkt beställningsansvar – även om det var leveransdag. Dessvärre jiddrade en kollega sönder min räkmackstisdag. Hon började knorra redan innan hon börjat äta. Nåt om att hon fått en på tok för liten portion. Detta trots att hon fått lika mycket som vi häller upp på VG’s soppluncher.

Lagom till att jag var klar med mellanmålet fortsatte människan lamentera sig. Detta var minsann andra dagen i rad hon fick utstå spe, gamman och allmänt lidande. När jag försökte besvara hennes gnäll tog hon till ännu ett offergrepp – skriket. Hon lade som på en diskant på hennes redan ansträngda tonläge. Att få svar på tal var tydligen inte hennes grej. Människan sket fullständigt i att jag tyckte hon var pinsam och dåligt underrättad.

Till min glädje fick jag imorse höra att jag nu var hennes fiende nummer ett. Ogästen hade tydligen klagat av sig hos kökschefen som försvarat mig. Svaret i stil med ”jag skulle inte vilja lämna mitt kök till nån annan. Killen har dessutom jobbat på en vegetarisk restaurang…” lät som ljuv musik i mina öron.

Få saker värmer lika effektivt som när folk går i god för att jag kan det jag pysslar med. När ANDRA tar mina enkla kulinariska kunskaper i försvar. Hoppas tanten överlevde den napalmbombningen.

Redd indisk grönsakssoppa

500 g soppgrönsaker

till servering: en klick crème fraîche och en kvist koriander

1) Koka samman grönsaker och vatten.

2) Häll i grädden, krydda och låt sjuda på svag värme

3) Smaka av, tillsätt lite curry för jämnare smak och roligare färg.

…och en till. Amelia Adamo avslöjar favishaken på AoS.