Mitt matintresse föddes när jag fick jobb som allt-i-allo på ett Skånskt pensionärskollo. Skitenkelt jobb tänkte jag när jag åkte ner. Glida runt i solgasset på nån slags herrgård i Falsterbonäset och få världens fetaste solbränna. Jag fick halvt rätt om den sommaren. Solen sken så hårt att vattningsförbud utfärdades och pojkspolingen Ud-Din från Vårby hamnade i köket.

Min första vånda blev att koka gröt åt sommargästerna. Gröt! Hur många betongbarn kan koka havregrynsgröt? Jag kunde det förvisso inte. Men hey, jag gav det ett försök medan jag sprang runt och ordnade med kallskuret, bröd och annat som skulle ut. Färdigskivat bröd går liksom inte att sabba (tror jag). Inte när du skämts bort med gener från Finlands djupaste skogar, eller nåt…

Nuf background, det blev lite rock den sommaren ändå. Kökschefen såg nån slags potential i mig. Övertygad om att killen måste sett fel lärde jag mig ändå något om honom. Chef M gillade inte desserter, pâtisserier. Så lyckades han inte heller få ordning på söndagens chokladmousse, det var så klart kökselevens fel. Det som gick ut till efterrätt var alltså nån slags semifreddo med men utan gelatokänsla. Lite som mjukt vispad grädde med chokladsmak.

När jag vågade på mig samma mousserecept senast gick det förvånansvärt bra. Har vuxit lite grann under åren som gått, så pass att jag vispade upp grädden helt för hand. *Applåder?* Brände heller inte chokladbasen och kom ihåg att toppa det hela med lite Valrhonakakao. Önskar jag haft cash till finare choklad men kakao duger. Det blev så vansinnigt gott detta att jag bjöd korregrannen på det jag trodde skulle bli över.

Kökshistorier kräver lite missöden för att bli trovärdiga, så också denna. Den tänkta kaffegästen uteblev nämligen! Så jag drack min espresso, avnjöt lunchdesserten och fortsatte plugga. (Dvs jag tog en långlunch innan jag ägnade mig åt Ebba von Sydows blogg. Ja, ja… jag skämtar.)

Nåväl, receptet på härligheten kommer här:

Chokladmousse – utan fusk, gelatin och köpepulver (6 portioner)

½ dl valrhonakakao

1) Smält chokladen i vattenbad. Vispa grädden hårt (ger stora biceps).

2) Vispa samman ägg och florsocker i en bunke, tillsätt den vid det här laget flytande chokladen.

3) Vänd samman alltsammans, med slickepott, försiktigt men väl.

4) Portionera i små coctailglas eller vad du nu föredrar. Inte för stora portioner! Ställ kallt i minimum 30 min.

5) Garnera med riven pistagenöt, apelsinzest, eller varför inte några chokladdoppade kaffebönor?

Read More »

En vecka kvar till tentan. krispigt höstig fredagsluft utanför fönstret. smider bleknande helgplaner medan jag glider runt i studentköket. vädrar morgonluft trots att klockan är över lunch. det är då jag kommer att tänka på mina rötter. dem jag snodde med mig för att rädda dem undan ruttningsdöden. tänker äta nyttigt idag.

medan olivoljan dansar runt i den redan smorda pannan skär jag några små snitt i ett par kotletter. i med små lökhack i gjutjärnspannan. skedar sen in nån knivsudd pressad vitlök i fickan som bildats i kotletterna och steker sedan på dem långsamt. några varv på salt- och pepparkvarn och det grisen kommer att smaka just fine.

skalar palsternackorna och försöker dela dem i bitar men behålla fingrarna intakta – ständigt en utmaning. nackdelen med att ha ärvt knivar från slaktarpolaren på Scan. saltar vattnet innan nackorna får simma frisim tills de mjuknat.

Kött klart – läggs upp. rotgrönsakerna puréas grovt tillsammans med lite pepparrot – också färdigt. Deglacerar pannan med lite sött vitt vin ur en minitetra. (Har fuskat i lite mer lök i den tomma pannan).

Några skivor kött, varma grönsaker med en ljus sås och ett kallt glas vitt. Sällan har jag känt mig så genomfattig men ändå tillfredställd.

Studentliv är sällan eller aldrig flådigt. Särskilt inte i början av hösten. De många veckornas väntan på första studiemedlet är ett kasst sätt att sparka igång studierna. Men skam den som ger sig.

Vegetariskt var tanken när jag trampade cykeln ner till matbutiken på hörnet. Nu blev det inte så. Lyckades istället köpa halvannat kilo karré för sextio spänn. Några paket tomatkross, lite röda linser och nåt kilo mjöl hade jag också råd. Sen var hundringen slut och matkassen förvånansvärt full.

En vecka senare hände samma sak; nytt karréparti till lite högre pris. Ett kilo kött, en liter mjölk, ett par svampar och två paket jäst. Tillsammans med vårterminens okokta pasta och ris fanns helt plötsligt mat för ännu en vecka. Jag tror knappt på mirakel men om Gud kunnat mätta tusenden med två bröd – då är detta nära nog ett snabbköpsunder.

Vad gjorde jag alltså av detta underbara lilla köttparti? Stekte på den lite lätt med husets kryddor och avnjöt med gräddsås av (östeuropeiska tjernobyl-) kantareller. Nåt kilo kokade jag en enkel gryta på tillsammans med nämnda burktomater och finhackade morötter. Det blev jättegott, och jättemycket. Så nu kan jag äta gris åtminstone tills CSN känner för att betala ut mitt studielån.

Men ikväll tror jag det blir till att äta middag på Samariterhemmet, det är trots allt länge sen soppmässan hade säsongspremiär. Nästan lika lång tid har gått sedan jag tog emot nattvarden. Behöver nog planera studier, jobb & gudstjänster på ett mer strukturerat sätt. Bestämmer så, men det får bli en annan dag.

På tal om grisar har Kotten gästspelat på proffsbloggen Taffel, just på temat karré. Du läser väl deras nyhetsbrev?

”När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där.” (Ernst Kirchsteiger)

Nog för att Elsa brukar övernatta under köksbordet men vårt kök har ändå länge känts slitet. Tyvärr har tidens (eller burfåglarnas) tand struntat i allt som heter patina. När du inte längre kan skilja mellan tapeten och bakplåtspappret… då får man hoppas att semestern räcker till renovering.

Med mor på semester i Finland började jag alltså riva tapet i hennes kokvrå. Till syrrans stora förtret bör tilläggas. Hon gillade heller inte när jag drog in en ny armatur förra sommaren, så det förvånade mig inte. Efter att halva väggpapperet blötts ned började jag ångra mig så smått. Ågren stack in huvudet och undrade vad jag gett mig in på. Kanske hade han rätt.

Jag bestämde mig för att utmana min dåliga självkänsla och fortsatte. Vägg för vägg, våd för våd. Sanningen att säga dubbeljobbade jag mot balkongen också. Har länge trånat efter en ljus plats att ta matbilder på. Så  jag tapetserade om och lackade väggpanel om vartannat. Rätt skönt med lite omväxling. Efter att ha ersatt en del pannor och grytor var köksväggarna den logiska efterföljaren.

Fredag morgon väcktes jag tidigt, tidigt av syrran. Tydligen skulle Mrs Ud-Din komma hem samma bara någon timme senare. Snabbt ur sängen och ut i lägenheten för att putsa, sopa och feja undan alla limrester och naftaflaskor. På med en kanna kaffe och ut med fågelburen på balkongen (billigt sätt att lura ut mor i uterummet?)

Tusen kronor och några timmars jobb om dagen under en veckas tid. Mer än så kostade inte årets sommarprojekt. Nu murade jag varken rök eller bytte ut vitvaror men som semestergig funkade detta över förväntan. Och modern? Hon blev nöjd nog med köket. Att balkongen gått från 70-talsbrunt till bländvitt mottogs också det med öppna armar. Till och med katten gillar det.

svgallery=kitchen

Självförtroende kan både hjälpa och stjälpa en kökslärling. Framåtanda uppskattas av chefer så länge du respekterar deras uppsatta gränser. Ett ”Oui, Chef!” från botten av magen hellre än i målbrottsfalsett är ett smidigt sätt att få nya utmaningar. Klara dem någorlunda och du kommer inte att hånas när personalölen hälls upp efter stängning. Kvittra på i falsett och du kommer fortsätta kärna ur lök och koka kikärter till hummus tills du… a) går hem, b) säger upp dig och därefter går hem, eller c) blir ihop med kocken (läs: fått ihop det) och därför befordras till salladsstationen.

Då jag idag bevisligen är crazy nog att tacka ja till utmaningar vågar jag nu, peppad av Jesper och Mackan, beröra mitt mindre passionerade förflutna.  Anyhow, när jag var ännu yngre och ännu var en mvg-ambitiös student hade jag om möjligt ännu sämre koll på hur man sålde in sig hos söta flickor. Man skulle kunna säga att filmen ”Borta med vinden” utgjorde grunden för det jag visste om kärleksfulla relationer.

Med risk för ännu en fadäs i köksbrödernas sällskap återvänder jag nu alltså till min högstadieskola. Åter till åttonde klass, närmare bestämt till den 11 september 2001. För medan andra bänkade sig framför extrainsatta nyhetsinslag upplevde jag mitt livs första (oh, really?) uppraggning. Ägnade, som alla coola kids, några timmar i veckan på den lokala musikskolan.

Till skillnad från grabbarna i det tuffa gänget lirade jag fagott i en blåsorkester, inte trummor i ett råhäftigt garageövande rockband. Tisdagen den 11/9 hade vi övat och allt var rätt chill. När jag återvände den 18:e fick jag mer uppmärksamhet än vanligt av den blonda tvärflöjtisten. Här kommer ännu en antik lärdom: alla tjejer jag ömsesidigt intresserat mig för har spelat piano, tvärflöjt eller båda dessa. Detta var donna nummer ett i denna skara.

Det hände inte särskilt mycket den kvällen annat än att vi rätt oskyldigt lattjade runt på skolgården medan alla andra bladat hemåt. Hon väntade på att plockas upp av sin mor. En mor som klokt nog var något försenad just denna kväll. (Eller också märkte vi inte av henne tidigt nog). Nåväl, någon vidare romans utvecklade sig aldrig. Minns vagt (dvs glasklart) att vi bestämt att ses på nåt diskotek en fredag.

Väl framme på stället insåg jag att tjejen misstagit min blyghet för självförtroende. Jag var en osäker ung pojkspoling i ett hav av likasinnade högstadiekillar. Hon hade hemmaplan och verkade känna typ alla killar. Jag pallade inte konkurrensen utan tog sista bussen hem.

En som pallade trycket ett tag för att senare försvinna från radarn lika fort som tvärflöjtisten var Craig David. Innan han tuffade till sig släppte Craig den låt som kanske bäst beskriver känslan hos en fjortonårig kille som med brustet hjärta knatar genom Huddinge centrum på väg till bussen. En regnig höstkväll. Smörigt och helt totalt, på gränsen till queer- eller emomässigt, hjärtskärande.

[flv:http://www.youtube.com/watch?v=fuNqDBstipU 480 360]

Det här inlägget provocerades fram av en idépost från Mymlan.