studentköket | när du tröttnat på nudlar…

Sopstank och skumma fläckar lockar knappast till matglädje. Ändå är det vanliga kombinationer i stans studentkök. Korridorsköken i Flogsta må vara (och alltid ha varit) värst.

Vårt pyttelilla kök är oftast långt ifrån ostädat men även bra kan alltid bli bättre. Härom helgen tog jag tag i den sunkigaste lilla skrubben – sopskåpet under diskbänken. Skåpet är tillhåll för bastanta rörledningar (60-tal), sopsortering, diverse kemikalier och sambons oräkneliga mängder blomkrukor.

Som ni förstår är det här lägenhetens lilla skämsskåp. Sommartid blir det riktigt varmt och kvalmigt. Det fläckiga golvet har hittills bestått av ett lapptäcke av masonit och hyllplast. Mörka utrymmen är inte heller lätta att hålla i ordning.

Så, vad gör man? Jag plockade ur och rensade bort tomma flaskor som gjort sitt. Rev ut den gamla hyllplasten och dammsög för glatta livet. Sen dags för en av dagens stora utmaningar. Att mäta upp ny kontaktplast med urtag för rör och annat jox.

Så här såg det ut när jag röjt ut det mesta. (Den gamla plasten syns på det lilla hyllplanet):

Sopskåpet halvvägs genom arbetet

Halvannan meter självhäftande kontaktplast är inte att leka med. Åtminstone om man, som jag, vill undvika luftbubblor till varje pris. Ett hett tips är att köpa med en liten plastskrapa (brukar finns i butiker som säljer fönsterplast), i nödfall duger en hård fönsterskrapa. Jag avslutade med en liten sträng våtrumssilikon kring ytterkanten på skåpet, och kring passbitarna intill röret. Försökte dock att få det luftigare i innerkant. (Om det skulle råka rinna ner något under skåpet).

Här ser ni resultatet:

Sopskåpet med fräscht nytt ytskikt

Ljusare, heltäckande plast som är enklare att torka av. Nu blir det nästan lite roligare att sopsortera. Man ser ju faktiskt vad som finns här inne!

Julskinka, flintastek, griljerad grisrumpa – kärt barn har många namn. När det igår blev dags att laga till en julskinka till stiftsgruppen (studentgrupp för blivande präster) ville jag göra nåt roligare än ännu en gris med senap och ströbröd. Så jag vände mig till Julkrubb(a) för lite inspiration. Kotten tipsade mig om nåt åt glögg- och knäckhållet, så jag ställde mig i köket och började improvisera.

Började med att laga till ett par hundra gram brända mandlar. (Här finns Emanuel Karlstens utmärkta handledning). Mandeln fick svalna och mixades sedan grovt.

Sätt ugnen på 225 grader. Befria den kokta eller ugnsbakade skinkan från nät och eventuell plastförpackning. Torka av vätskan och placera skinkan i en ugnsfast form klädd med aluminiumfolie, eller en aluminiumform. (När sockret härdar kommer du att förstå varför folien behövs.)

Nästa steg varnar jag för om du är barn eller det minsta darrhänt. Varmt socker är kökets egen napalm, och kan sätta ett tvärt slut på julstökandet. Nåväl, om du har härdade krögarfingrar eller är lite våghals kan vi gott fortsätta. Ett par deciliter muscovadosocker får smälta i lugn och ro i en tjockbottnad kastrull. Inte röra!

När sockerklumpen blivit en rinnig sörja tillsätter vi typ en flaska sirap, nötter och lagom mängd nejlikor (hel nejlika är fint, malen är lättare att äta) och kanel. Häll sist i ett par skvättar glögg efter smak. Låt koka ihop en stund till härligt klistrig konsistens, håll varm.

”When in doubt – cook.”

I köket är jag trygg. Omgiven av bekanta färger, ljud, lukter och pinaler. Längs ena sidan skafferiet, espressomaskinen, den marockanska olivoljan, spisen. Grytgallret som funkar som landningsplats för både varma grytor och efteråt som diskställ för rengjorda pannor, kannor och annat som behöver ligga, eller iaf läggas ner. Knivlisten med tillhörande knivar som syns så bra genom fönstret att grannarna antingen imponeras eller skräms bort. Och så diskmaskinen. Precis för liten för fläktfiltret men alldeles lagom för en dags disk.

På motsatta sidan, ungefär ett steg eller en knapp meter bort börjar allt. Där finns kyl/frysen, den oljade arbetsbänken, överskåpet med sifon, skärbrädor och min alldeles för stora mortel i thailändsk lera. Kryddsamlingen i fönstret som dubbeljobbar som ståplatsläktare åt vår nyfikna katt. Och så kvarnen, kaffekvarnen som får samsas med mikron i bullerhörnet.

Nåväl, så ser det ut på ett ungefär. Mitt utomkyrkliga kapell, min comfortzone, min lilla borg på fem kvadratmeter. Där drar jag mig ibland undan för att göra mig av med energi, men numera lika ofta för att jag måste. Igår kväll var det mer av ett måste – stod inte ut med ännu en dag av prefab-köttbullar och snabbmakaroner. Så, jag lagade världens enklaste maträtt.

Man tager några tinade torskblock (jag snabbkörde dem i mikron). Några purjolökar rensas, tvättas, slantas och läggs i botten av en ugnsfast form. Komplettera med andra grönsaker du råkar ha i kylen. Crème fraîche vispas med sötstark (eller fransk) senap, körvel & andra örter efter smak och behag. Lägg sedan torsken på grönsaksbädden, täck över med crème fraîche (och försök att inte räkna kalorier medan du gör det). Skjuts in i varm ugn, kanske 175-200 grader i sådär en halvtimme. Servera med fullkorsris, potatis eller en fräsch liten sallad.

För egen del skar jag upp den färdiga torsken och delade upp i ett antal små lunchlådor. Perfekt mikromat. Om man har överseende med total avsaknad av textur. Jag lagar mat – alltså finns jag!

Ännu en lat dag i solen. Med bakvänd serveringsordning dessutom. Först fika, sen varmrätt, därpå en dessert.

Märkt av lika delar Solsidan på TV4 och låg tolerans för värme tände jag grillen. Man vet ju aldrig när sommarvärmen försvinner österut. Dessutom måste köttfynden en dag lämna frysen. Idag blev det färdigkryddade revben. Föga nyttigt, lagom gott och helt okej med en enkel hemmagjord glace.

Som vanligt var glödbädden som mest perfekt efteråt. Så, jag skickade iväg sambon för att proviantera dessertmaterial. Varpå kom hem med en påse  ekologiska bananer. Till saken hör att vi tillsammans sett Fredrik Gerttens ”Bananas” – om hur bl a Dole utsätter odlarna för livsfarliga gifter. So, ekologiska bananer it was. De råkar vara i precis rätt storlek för att bli en scoutklassiker. Chokladfylld banan på grill.

Man tager en banan, en bit aluminiumfolie, lite krossad choklad (jag tog Kalevs ”tiramisu”-choklad). Skåra bananen ner till skalet. Stick ner lagom mycket choklad men ej så bananen spricker. Vik in skutan i en bit aluminiumfolie. ”Grilla” lagom länge, stående med kölen nedåt. Servera kokhet med en klick glass eller vispad grädde. Barnsligt gott!

28 grader på uteplatsen och hjärnan skrynklar ihop sig som ett felskrivet skrivmaskinsblad. Märker att det är länge sen jag stod i ett storkök. I Thailand var kökstempen närmare 45 grader, men det här är Sverige. Och jag vänt på tok för många boksidor för att palla värmen. Men äta måste man, så vad gör man?

Hittade jättechampinjoner på Kvantum i Gränby och fick en flashback till ett annat kök. Lade ihop ett och ett. De små grå malde ett par varv och resultatet blev ett lyckosamt möte. En blomsterbukett av grönt, rött och gult, lila och brunt.

En enkel sallad på mynta, färsk mogen mango, några stänk citronsaft (hade ingen lime!) och några gräslöksblommor, ett par rosenknoppar av bauernschinken (tysk rökt skinka). Till allt detta varsin ugnsbakad svamphatt med örtkryddad färskost.

Härliga sommarsmaker med god och nyttig sälta, sötma och syra Bäst av allt? Det tog 20 minuter från skärbrädan till tallriken!

Vad har två homosexuella inredare med våren att göra? Tomas Cederlund råkar vara först ut när Allt om Stockholm frågar kändisar om uteserveringar. Basala prylar som när, var och hur men också – saker som stör i vårsolen. Cederland nämner en detalj jag lätt förlikar mig med: skrikande barn!

Våren bjuder på så många slags än yttre och inre make-overs. Stilla veckan som kulminerar under skärtorsdag, långfredag, påsknatt och påskdagsmorgon. Passande nog sammanföll i år sommartiden och inledningen av fastans sista vecka. Lagom till att kroppen vant sig vid denna en-timmes-jetlag firade vi också i kyrkan livets seger över döden. En härlig vårdagsmorgon för såväl själen som hela vårt skälvande universum.

Tvärtemot det ironiska finska talesättet ”varför njuta när man kan lida?” har vintern mest varit njutningsfylld. Trots att jag lämnade den thailändska värmen… För jag reste ju hem för att spendera mer tid med min underbara flickvän.

En flickvän som råkar dela min faiblesse för livets goda. Till exempel när det kommer till säsongens glassnyheter. På ena planhalvan en gullig liten filmskådis med tillhörande isglass, på andra sidan två glada amerikanska tjockisar. Vi har alltså provat såväl Ice Age-pinnen Lemon Age och Ben & Jerrys kaka-på-kaka historia ’wich. Personligen gillar jag isglass, också i fallet Lemon Age. Smaken känns lagom godisaktig för att vara nästan helt syntetisk i smakväg. Att man petat ned en liten colagodis-bit i form av en nöt gör glassen värd sina typ fjorton kronor. Andra verkar ha ägnat glassen mer funderande.

Ben & Jerry’s sandwich-historia lämnar dessvärre en del övrigt att önska. Inte ens glassgrabbarna kan komma undan med att låta cookies bli mjuka. Åtminstone om de ska fungera i kombination med snabbt smältande vaniljglass. Amerikanska cookies i all ära men här är en efterrätt som du gör bättre själv. Gärna av (stora!) hembakade kakor och – om du orkar och vill – en god hemfryst gelato. Mmm!

Den som gillar amerikansk glass kan istället spara sina glasspengar och spendera dem på fd Café Kåkbrinken i Gamla stan. Plejset som tidigare sålde glass i hembakade våfflor har bytt ägare och därmed även koncept. Idén stavas numera hembakade våfflor/strutar fyllda med glass från Ben & Jerry’s! Jag och A. tittade av en slump in på premiärdagen i april. Då var både köer och personal lagomt loja. I veckan som kommer lär det bli ändring av. På tisdag firas nämligen ”free cone day” och då serveras gratis glass till massorna!

Mitt matintresse föddes när jag fick jobb som allt-i-allo på ett Skånskt pensionärskollo. Skitenkelt jobb tänkte jag när jag åkte ner. Glida runt i solgasset på nån slags herrgård i Falsterbonäset och få världens fetaste solbränna. Jag fick halvt rätt om den sommaren. Solen sken så hårt att vattningsförbud utfärdades och pojkspolingen Ud-Din från Vårby hamnade i köket.

Min första vånda blev att koka gröt åt sommargästerna. Gröt! Hur många betongbarn kan koka havregrynsgröt? Jag kunde det förvisso inte. Men hey, jag gav det ett försök medan jag sprang runt och ordnade med kallskuret, bröd och annat som skulle ut. Färdigskivat bröd går liksom inte att sabba (tror jag). Inte när du skämts bort med gener från Finlands djupaste skogar, eller nåt…

Nuf background, det blev lite rock den sommaren ändå. Kökschefen såg nån slags potential i mig. Övertygad om att killen måste sett fel lärde jag mig ändå något om honom. Chef M gillade inte desserter, pâtisserier. Så lyckades han inte heller få ordning på söndagens chokladmousse, det var så klart kökselevens fel. Det som gick ut till efterrätt var alltså nån slags semifreddo med men utan gelatokänsla. Lite som mjukt vispad grädde med chokladsmak.

När jag vågade på mig samma mousserecept senast gick det förvånansvärt bra. Har vuxit lite grann under åren som gått, så pass att jag vispade upp grädden helt för hand. *Applåder?* Brände heller inte chokladbasen och kom ihåg att toppa det hela med lite Valrhonakakao. Önskar jag haft cash till finare choklad men kakao duger. Det blev så vansinnigt gott detta att jag bjöd korregrannen på det jag trodde skulle bli över.

Kökshistorier kräver lite missöden för att bli trovärdiga, så också denna. Den tänkta kaffegästen uteblev nämligen! Så jag drack min espresso, avnjöt lunchdesserten och fortsatte plugga. (Dvs jag tog en långlunch innan jag ägnade mig åt Ebba von Sydows blogg. Ja, ja… jag skämtar.)

Nåväl, receptet på härligheten kommer här:

Chokladmousse – utan fusk, gelatin och köpepulver (6 portioner)

½ dl valrhonakakao

1) Smält chokladen i vattenbad. Vispa grädden hårt (ger stora biceps).

2) Vispa samman ägg och florsocker i en bunke, tillsätt den vid det här laget flytande chokladen.

3) Vänd samman alltsammans, med slickepott, försiktigt men väl.

4) Portionera i små coctailglas eller vad du nu föredrar. Inte för stora portioner! Ställ kallt i minimum 30 min.

5) Garnera med riven pistagenöt, apelsinzest, eller varför inte några chokladdoppade kaffebönor?

En vecka kvar till tentan. krispigt höstig fredagsluft utanför fönstret. smider bleknande helgplaner medan jag glider runt i studentköket. vädrar morgonluft trots att klockan är över lunch. det är då jag kommer att tänka på mina rötter. dem jag snodde med mig för att rädda dem undan ruttningsdöden. tänker äta nyttigt idag.

medan olivoljan dansar runt i den redan smorda pannan skär jag några små snitt i ett par kotletter. i med små lökhack i gjutjärnspannan. skedar sen in nån knivsudd pressad vitlök i fickan som bildats i kotletterna och steker sedan på dem långsamt. några varv på salt- och pepparkvarn och det grisen kommer att smaka just fine.

skalar palsternackorna och försöker dela dem i bitar men behålla fingrarna intakta – ständigt en utmaning. nackdelen med att ha ärvt knivar från slaktarpolaren på Scan. saltar vattnet innan nackorna får simma frisim tills de mjuknat.

Kött klart – läggs upp. rotgrönsakerna puréas grovt tillsammans med lite pepparrot – också färdigt. Deglacerar pannan med lite sött vitt vin ur en minitetra. (Har fuskat i lite mer lök i den tomma pannan).

Några skivor kött, varma grönsaker med en ljus sås och ett kallt glas vitt. Sällan har jag känt mig så genomfattig men ändå tillfredställd.

Studentliv är sällan eller aldrig flådigt. Särskilt inte i början av hösten. De många veckornas väntan på första studiemedlet är ett kasst sätt att sparka igång studierna. Men skam den som ger sig.

Vegetariskt var tanken när jag trampade cykeln ner till matbutiken på hörnet. Nu blev det inte så. Lyckades istället köpa halvannat kilo karré för sextio spänn. Några paket tomatkross, lite röda linser och nåt kilo mjöl hade jag också råd. Sen var hundringen slut och matkassen förvånansvärt full.

En vecka senare hände samma sak; nytt karréparti till lite högre pris. Ett kilo kött, en liter mjölk, ett par svampar och två paket jäst. Tillsammans med vårterminens okokta pasta och ris fanns helt plötsligt mat för ännu en vecka. Jag tror knappt på mirakel men om Gud kunnat mätta tusenden med två bröd – då är detta nära nog ett snabbköpsunder.

Vad gjorde jag alltså av detta underbara lilla köttparti? Stekte på den lite lätt med husets kryddor och avnjöt med gräddsås av (östeuropeiska tjernobyl-) kantareller. Nåt kilo kokade jag en enkel gryta på tillsammans med nämnda burktomater och finhackade morötter. Det blev jättegott, och jättemycket. Så nu kan jag äta gris åtminstone tills CSN känner för att betala ut mitt studielån.

Men ikväll tror jag det blir till att äta middag på Samariterhemmet, det är trots allt länge sen soppmässan hade säsongspremiär. Nästan lika lång tid har gått sedan jag tog emot nattvarden. Behöver nog planera studier, jobb & gudstjänster på ett mer strukturerat sätt. Bestämmer så, men det får bli en annan dag.

På tal om grisar har Kotten gästspelat på proffsbloggen Taffel, just på temat karré. Du läser väl deras nyhetsbrev?

”När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där.” (Ernst Kirchsteiger)

Nog för att Elsa brukar övernatta under köksbordet men vårt kök har ändå länge känts slitet. Tyvärr har tidens (eller burfåglarnas) tand struntat i allt som heter patina. När du inte längre kan skilja mellan tapeten och bakplåtspappret… då får man hoppas att semestern räcker till renovering.

Med mor på semester i Finland började jag alltså riva tapet i hennes kokvrå. Till syrrans stora förtret bör tilläggas. Hon gillade heller inte när jag drog in en ny armatur förra sommaren, så det förvånade mig inte. Efter att halva väggpapperet blötts ned började jag ångra mig så smått. Ågren stack in huvudet och undrade vad jag gett mig in på. Kanske hade han rätt.

Jag bestämde mig för att utmana min dåliga självkänsla och fortsatte. Vägg för vägg, våd för våd. Sanningen att säga dubbeljobbade jag mot balkongen också. Har länge trånat efter en ljus plats att ta matbilder på. Så  jag tapetserade om och lackade väggpanel om vartannat. Rätt skönt med lite omväxling. Efter att ha ersatt en del pannor och grytor var köksväggarna den logiska efterföljaren.

Fredag morgon väcktes jag tidigt, tidigt av syrran. Tydligen skulle Mrs Ud-Din komma hem samma bara någon timme senare. Snabbt ur sängen och ut i lägenheten för att putsa, sopa och feja undan alla limrester och naftaflaskor. På med en kanna kaffe och ut med fågelburen på balkongen (billigt sätt att lura ut mor i uterummet?)

Tusen kronor och några timmars jobb om dagen under en veckas tid. Mer än så kostade inte årets sommarprojekt. Nu murade jag varken rök eller bytte ut vitvaror men som semestergig funkade detta över förväntan. Och modern? Hon blev nöjd nog med köket. Att balkongen gått från 70-talsbrunt till bländvitt mottogs också det med öppna armar. Till och med katten gillar det.

svgallery=kitchen