ud-din.se | omarevangeliet

Jag tänkte ta er med ut på tigerjakt och åsiktssafari, på en klassresa rentav. För jag antar att ni som jag tröttnat på höstrusket och de grå timmarna i väntan på det där som aldrig händer, exet som aldrig kommer ringa igen och på nästa avsnitt av The OC. Så packa med er autografblocket och finskorna, för det kan hända att ni blir inbjudna på middag av en historisk svenne på denna ovanligt hjärtevärmande tur till landet för länge sedan.

Vi landar i ett sönderslaget Europa, en kontinent som i rädslan för en mustaschprydd tysk österrikare lämnat ut ett helt folkslag till förintelse. Vi talar om Holocaust mina damer och herrar, Holocaust som gick våra föräldrar och far- och morföräldrar förbi. För Sverige gick allting förbi. Till och med tågen som dundrade förbi i de norrländska skogarna med sådant dån att de nästan fick fjälltopparna att börja skälva. Ja till och med de tyska tågen gick vårt lands historia förbi.

Men vi har tur, judar eller ickejudar – för vi räddas av en svensk som tiger. För det var vad hans diplomatkolleger sa åt herr Raoul Wallenberg att göra: att tiga. Så han teg och räddade tusentals, också dem som kanske är våra vänners föräldrar. Han teg men fick, som Dagermans dikt ger, självaste stjärnorna att le. Så har vi fått möta en svensk tiger. En tyst man som liksom i det dolda gett Sverige ett namn i världen.

Vår resa fortsätter till New York där en ung svensk man just blivit vald till ledare för världssamfundet. Dag Hammarskjöld, from Sweden var mannen som vågade säga ifrån när stormakterna försökte styra FN. Han tog kål på den svenska tigern. Han använde talet för attförändra. Som han själv skrev ”Vi få ej välja ramen för vårt öde. Men vi ge den dess innehåll.” Dag Hammarskjöld tvekade inte att använda sin svenska ärlighet och rättframhet – tvekade inte ett ögonblick när det gällde att sätta världen i främsta rummet. Hans ord gjorde Sverige stort på jorden.

En som inte heller sätter tand för tunga då vi möter honom vid slutet av vår resa är en man med kraftig höknäsa och ännu vassare ordförråd är allas vår Palme. Sossepappan från Vällingby som möter oss med vänlighet, alldeles efter det att han sagt ett fredens ord åt ett par statsmän från Kashmir. Han hälsar från en ung SSU-tjej vid namn Anna, som berättat om sin dröm att få åka till Kurdistan för att visa att sitt stöd för den diskriminerade minoritetsgruppen i Turkiet.

Jag hade tänkt ta er till framtiden för att besöka statsminister Lindh, som Anna kunde ha kallats. Men inte ens ett framstående flygbolag kan trotsa ödet och förverkliga drömmar. Men jag hoppas att jag kunnat visa er historiska platser som ger er hopp och insikt. Som betonar vikten av att verka för Sverige i världen. Så att vi inte glömmer att det är vi tillsammans med våra vänner runt om i världen som tillsammans bygger framtiden.

För även det lilla landet har rätt till sin plats på kartan. Ditt ord är värt att uttryckas, en enda av dina meningar kan förändra världen. Så tala och gör det väl.”

Blondinbella är i farten igen. Denna gång har hon, som nybliven chefredaktör, uttalat sig klart och tydligt om journalisthögskolan. Hon tycker att utbildningen är ett skämt. En åsikt hon bland annat delar med med samhällsentreprenören Carlos Rojas som grundade tidningarna Gringo och Epigon, Gringo som för övrigt vann Stora journalistpriset.

– Men vad har högskolepoäng med att göra när man ska starta en tidning? Att starta en tidning är att driva ett företag och det behövs inga högskolepäng till, snarare passion och drivkraft. När jag letar skribenter till tidningen så kommer inte jag alls krävs en journalist-utbildning. Jag tycker att journalisthögskolan är ett skämt i Sverige.  Jag kommer att leta efter skribenter med samma passion för skrivandet som jag har för företagandet. (Isabella Löwengrip)

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, från anonyma studenter på Journalisthögskolan och andra förståsigpåare. Inte oväntat går flera av dessa ”seriöst utbildade journalister” till personangrepp mot Isabella Löwengrip. Vad vet hon om journalistik och hårt arbete? Hon som vid knappa 20 års ålder har grundat flera framgångsrika företag och haft fler bloggläsare våra större landsortstidningar tillsammans.

Det förvånar mig inte att folk som vill bli journalister (eller kanske redan är det) inte kan skilja mellan kvalitet och varumärke. Ja, ”högskoleutbildning” låter seriöst men utfallet är ofta klent. Det är samma vita medelklass som skriver nedvärderande om allt och alla som bor utanför tullarna. Men samtidigt sågar folk som för tydligt skriver för vit medelklass (se vindsvåningsreportaget).

Jag delar förmodligen ingen annan åsikt med blondinbella än just denna. Men när det kommer till journalistik ser jag det som vilket annat hantverk som helst. Se  t ex på flerfaldigt prisbelönta arbetarförfattaren Jenny Wrangborg som givit ut en storsäljande diktsamling – hon är utbildad kallskänka… eller på Isabella Löwengrip som lyckats lura hela Sverige att hon är en blåst blondin, samtidigt som hon tjänat stora cash. Tänk vilken tillgång hon vore på valfri svensk tidningsredaktion – en skribent som faktiskt vet hur man gör pengar av både gamla och nya medier.

Sandlådediskussionen fortsätter på blondinbella.se och resume.se.

Så har det hänt igen. En person som polisen sänts ut för att gripa dör efter misstänkt övervåld. Bland annat ska polisen ha tryckt ner den påverkade mannen på marken och satt ett knä i ryggen på mannen. Så ska ha fortsatt under hela transporten.

Polisen nekar och hävdar bestämt att ambulanspersonal och övriga civila lämnat felaktiga uppgifter. Vad som orsakat mannens död ska utredas av polisen. Poliser ska återigen utreda om deras kollegor gjort rätt eller fel.

Senast svensk polis hade ihjäl en man, Johan Liljekvist, genom kraftigt våld mot överkroppen lades åtalet ned, två gånger. De poliser som valt att inte förhöra tiotalet vittnen straffades heller aldrig. När utredningen en gång återupptogs var det samma åklagare som hade hand om det. Han såg inget skäl till varför man alls skulle förhöra några vittnen.

Det mest kända fallet av dödsvållande är fallet Osmo Vallo. Inte heller den gången fälldes några poliser. Gång på gång dödar svensk polis människor man har i uppgift att gripa. Märk väl – den som grips ska fortfarande behandlas som vore hon oskyldig. I Sverige ska det vara domstolarna som dömer medan polis och åklagare ska utreda. Ändå sker dödsfall med jämna mellanrum.

Jag förvånas inte av att människor med två års yrkesutbildning inte blir perfekta poliser. Det som förvånar är att ingen regering vågat införa extern granskning av polisvåldet. Inte efter det misslyckade ingripandet vid göteborgskravallerna, då en person dog. Inte efter den amatörmässiga Palmeutredningen… Inte efter att tre personer dött av att poliser stått på deras ryggar. Åtal väcks aldrig, fallen läggs ned.

Föga förvånande visar forskningen att polisens agerande ibland kan leda till ökade kravaller. Polisens och felaktiga maktutövning leder till att våldet ökar. Och mediernas ofta skeva rapportering om t ex kravallerna i ett (!) kvarter i Rosengård leder till att våldet eskalerar. Enligt Aftonbladets granskning straffas 1% av de poliser som misstänks för övergrepp. Samtliga utredningar görs av andra poliser.

Länkar vidare: Malmö högskola om Rosengårdskravallerna, Expressen om Liljekvist,   SR/Ekot om Liljekvist, SVT om Polisen i Värmland, AB om Polisen i Värmland.

This just in: Apotekskedjan Kronans Droghandel har av misstag tagit för mycket betalt. Därför vill man skänka bort de 100 000 kr (avrundat uppåt) som man fått in på missen. Folk har fått rösta om vilken välgörenhetsorganisation som ska få pengarna.

Så långt allt koscher. Pengarna går dock till EFS, en rörelse inom Svenska kyrkan. EFS som blöder pengar väljer att ge pengarna till… Ett biståndsprojekt i Etiopien. Nog för att pengarna kan göra nytta där – men varför inte använda en del pengar till att fylla sina egna hål? Varför inte lägga pengarna till exempel på den prästutbildning man bedriver i Uppsala?

Update: Kt har också skrivit några rader.

Halkan har slagit till några dagar före jul. Det är fredag och brorsan har hämtat upp mig och en polare efter skolavslutningen i typ åttan. The Latin Kings ”Mitt kvarter” spinner varv efter varv i bilstereon. Jag visste det inte då, men jag skulle växa upp till att identifiera mig med musiken. Som jag önskar att jag insett det tidigare och varit lika stolt över min älskade förort.

Idag, nästan tio år senare har jag återupptäckt The Latin Kings. Det började med låten/trosbekännelsen Tack Gud (feat Cyndee Peters) på sista skivan Omertà. Jag gillade orden, ärligheten, det helt uppenbart kristna. En bön utan floskler och fina formuleringar, en opretentiös underkastelse: allt detta har Gud gett mig, utan att jag förtjänat något av det.

tack Gud för styrkan, lyckan och modet
och att du tog tag i mig när ja tappa rodret
jag ångrar allting och tar tillbax det idag
och förlåt mig för allt dumt som ja många gånger sa

Sen hittade jag pocketboken med TLK:s texter på Pocket Shop. Tror det var i gymnasiet när brorsan åkte in ett par veckor. Så många gånger som jag läst texten ”Nånting som fattas” och tänkt att just så är det, de skriver ju precis om verkligheten precis som den är. Från att ha varit fjantbandet storebrorsan körde för högt på stereon har de blivit bandet jag själv lyssnar på.

det blir aldrig det samma ey brosan ja svär
för jag e här och du e där
det e nånting som fattas men vänner finns kvar
för det sägs ju att den som spar han har

Lyssnar och drömmer mig tillbaka till förorten inga journalister vågade besöka. Mitt lilla hörn av Vårby gård, två stationer ifrån Norra Botkyrka. Där pengar var en bristvara, så brorsan lånade skivor på biblioteket och behöll dem lite för länge. Tills morsan sade ifrån, städade fram skivan ur klädhögen och lämnade tillbaks den.

90-talisterna kan få skratta gott åt Dogge Doggelito och kalla honom sell-out och tro att ”cykel på köpet” är snubbens allt. De skulle bara veta… Så här femton år efter att TLK tjänade småpengar på ”Fint väder” intervjuas Douglas Léon för kultursidorna i SvD.

Här kommer ett par låtar, den senare med autentiska musikvideo från svunna tider. Texterna finns på HipHoptexter.com:

Favoritlåten Mitt kvarter, från albumet med samma namn:

De e knas, från albumet Mitt kvarter:

Sverige är ett underbart land. Men Sverige är också ett underligt land. Särskilt om man är kvinna, homosexuell eller invandrare. För när det kommer till polisen finns det en enda grupp som är värd att skydda – Sverigedemokraterna, rikspolischefen har själv försvarat dem.

Läser idag i Aftonbladet att jag som mörkhyad svensk ”ska vara försiktig”, för jag kan råka bli nedskjuten på öppen gata. Svensk polis kan inte skydda mig från vad man misstänker är en ”ny laserman”, en galning som skjuter ner folk utifrån hårfärg.

Förra veckan var det kvinnor i Örebro som uppmanades att hålla sig hemma. Inte heller där kunde polisen garantera deras säkerhet. Underbara Clara var en av dem som protesterade hejvilt den gången.

Tycker helt enkelt att det är fucked up (pardon the french) att polisens främsta råd i alla lägen är att stanna hemma. Särskilt om man är kvinna, invandrare eller möjligen homosexuell.

Alkoholen är på tapeten, denna gång promillehalten i nattvardsvinet. Prästen och föreläsaren Mikael Bedrup rör upp känslor med sitt krav på druvjuice i nattvardskalken, i ett reportage i Kyrkans tidning. I dagarna väntas kyrkomötet ta beslut kring vad församlingarna ska rekommenderas att använda.

Nattvardsgudstjänten är en av kyrkans viktigaste symboler. Försoningsriten mellan Gud och människa, påminnelsen om att Kristus utgett sitt liv för människans räddning. Det är också Kristi kropp och blod vi tar emot i brödet och (det ojästa) vinet. Så långt håller nog de allra flesta med.

När det kommer till vinets alkoholhalt skiljer sig åsikterna. Vissa håller hårt vid att det måste vara alkoholhaltigt vin. Andra, däribland vi som inte klarar av alkoholen, föredrar druvjuice. För egen del skulle jag föredra en kompromiss, om nu vissa bestämt vill ha alkohol i sitt vin.

– Jag brukar ställa frågan ”vad är det i kalken?” när jag kommer till en ny kyrka. Oftast är svaret ”det vet jag inte”. Prästen som har ansvar för gudstjänsten borde rimligen veta vad det är hon delar ut. Till barn, till vuxna och till nyktra alkoholister.

Update: Emanuel Karlsten har samlat en rad kyrkliga märkligheter, däribland nattvardsfrågan. Även Mikael Bedrup har bloggat om artikeln.

För några veckor sedan valdes jag och Anna in i styrelsen för hyresgästföreningen. Som ett arv från svunna tider heter föreningen ”Väktargatans förtroenderåd”. Bostäderna har sedan länge sålts och ägs för tillfället av Dombron AB, ett dotterbolag till Fjärde AP-fonden.

Förtroenderådet deltar i de årliga hyresförhandlingarna och för samtal med hyresvärden. Största delen av arbetet handlar om uthyrning och nyckelutlämning för våra ”gemensamma utrymmen”. På Väktargatan finns festlokal, ett par mysiga gästrum för besökare, bastu, pingisrum, studierum och fotolab! Billigt boende i Uppsala är alltid en attraktiv förmån, varför gästrummen ofta är uthyrda.

Nu har föreningen dessutom fått en ny hemsida på Vaktargatan.se . Där ska de boende kunna boka rum och enkelt komma i kontakt med föreningens styrelse. Webbplatsen körs numera på WordPress, vilket förhoppningsvis ska förenkla uppdateringen.

I somras gjorde jag fyra veckors praktik i Djurö Möja och Nämdö församling. Här är min reflektion som finns med i höstens församlingsblad.

Det var i söderförorten det började, i en helt vanlig vit tegelkyrka från mitten av sjuttiotalet. Mitt emellan höghus och bullret från tunnelbanan vande jag mig vid tanken på att en gång flytta till Uppsala och börja studera till präst. Vägen har hittills varit snårig men tron på en kärleksfull Gud bär ännu. Så det praktiska löser sig nog.

Någon gång i våras fick jag frågan var jag ville göra min sommarpraktik och jag svarade: ”skicka mig till en plats som är olik allt jag känner.” Så kom det sig att jag fick bekanta mig med er församling och framförallt Djurö kyrka.

Tanken med praktiken är att ge tid för eftertanke – vill jag det här? Vill kyrkan att jag ska göra det här? Därför har jag fått följa med kyrkoherde Yvonne Hallin på samtal, dop, vigslar och begravningar. Dragit kablar inför en konsert med Susanne Alfvengren och själv fått predika på Djuröhemmet och i en av sommarens gudstjänster. Tack vare samtal med kollegor och er som bor i församlingen har jag fått blåsa liv i det jag studerat under terminerna och öva på prästens hantverk. Det var ju det som lockade mig till studierna!

Att komma till Djurö, Möja och Nämdö kyrkor har för mig varit att komma hem, både andligt och socialt. Redan första dagen kände jag mig välkommen att dela gemenskapen och just så önskar jag att det fick vara – ofta. För här finns ett samarbete kring tjänandet av andra människor. Det tror jag är en förutsättning för att kunna överleva som litet arbetslag men också som ö-bor.

Ö-bor ja, detta stolta men ändå generösa släkte. Stoltheten som kommer av att bo och vårda inte minst Taubes Sjösalaidyll. Men också av det ofta hårda slitet för brödfödan när solskenet och sommargästerna packar ihop och åker hem. Kanske är det inte så olika ändå skärgårdsförsamlingen och miljonprogramskyrkan. Alla söker vi ju mening och gemenskap i en ibland hopplöst ytlig tillvaro.

Med stort tack för all kärlek och öppenhet jag mött!

Kommunalrådet Yvonne Stein känner sig kränkt av LO:s valkampanj. Hon verkar mena att politiker är som produkter vi köper dagligdags. Att LO som stödjer oppositionen kritiserar vår nuvarande regering gränsar enligt henne till det olagliga. För om man framställer Reinfeldt, Hägglund, Björklund och Olofsson som likbleka och uppochned-vända ansikten då kan väljarna få för sig att det är verkligheten som skildras.

En helt annan kampanj, som jag tycker borde förbjudas skildrar aborterade foster. Kampanjen som rullar runt på en (eller flera) lastbilssidor är något av det äckligaste jag sett. Dessvärre vill företrädarna för kampanjen inte kännas vid att bilderna kan vara otäcka – de menar att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Personligen håller jag för troligt att gruppen som står bakom lastbilskampanjen själva är i behov av klinisk hjälp. Friska människor vill inte andra så här illa.