ud-din.se | omarevangeliet

Blondinbella är i farten igen. Denna gång har hon, som nybliven chefredaktör, uttalat sig klart och tydligt om journalisthögskolan. Hon tycker att utbildningen är ett skämt. En åsikt hon bland annat delar med med samhällsentreprenören Carlos Rojas som grundade tidningarna Gringo och Epigon, Gringo som för övrigt vann Stora journalistpriset.

– Men vad har högskolepoäng med att göra när man ska starta en tidning? Att starta en tidning är att driva ett företag och det behövs inga högskolepäng till, snarare passion och drivkraft. När jag letar skribenter till tidningen så kommer inte jag alls krävs en journalist-utbildning. Jag tycker att journalisthögskolan är ett skämt i Sverige.  Jag kommer att leta efter skribenter med samma passion för skrivandet som jag har för företagandet. (Isabella Löwengrip)

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, från anonyma studenter på Journalisthögskolan och andra förståsigpåare. Inte oväntat går flera av dessa ”seriöst utbildade journalister” till personangrepp mot Isabella Löwengrip. Vad vet hon om journalistik och hårt arbete? Hon som vid knappa 20 års ålder har grundat flera framgångsrika företag och haft fler bloggläsare våra större landsortstidningar tillsammans.

Det förvånar mig inte att folk som vill bli journalister (eller kanske redan är det) inte kan skilja mellan kvalitet och varumärke. Ja, ”högskoleutbildning” låter seriöst men utfallet är ofta klent. Det är samma vita medelklass som skriver nedvärderande om allt och alla som bor utanför tullarna. Men samtidigt sågar folk som för tydligt skriver för vit medelklass (se vindsvåningsreportaget).

Jag delar förmodligen ingen annan åsikt med blondinbella än just denna. Men när det kommer till journalistik ser jag det som vilket annat hantverk som helst. Se  t ex på flerfaldigt prisbelönta arbetarförfattaren Jenny Wrangborg som givit ut en storsäljande diktsamling – hon är utbildad kallskänka… eller på Isabella Löwengrip som lyckats lura hela Sverige att hon är en blåst blondin, samtidigt som hon tjänat stora cash. Tänk vilken tillgång hon vore på valfri svensk tidningsredaktion – en skribent som faktiskt vet hur man gör pengar av både gamla och nya medier.

Sandlådediskussionen fortsätter på blondinbella.se och resume.se.

När kamerorna slocknar packar filmteamet tv4-hybrid-saaben och åker tillbaka till Södermalm. Där de egentligen bor. I det som är den riktiga förstaden, för de bor ju inte i City, de bor på Söder. Ett söder så totalförstört av rot-avdrag, stambyten och lyxrenoveringar att den enda arbetardoft som lever kvar tillhör den östeuropeiske fastighetsskötarens armhåla.

Nidbilden må låta urtvättat klyschig men bekräftas av DN:s Fredrik Strage i en alldeles lysande självparodi. Mål i egen vidöppen kasse. Så briljant att jag i min förortsexil bara kan garva åt den överbetalde klyschan till kulturjournalist.

Han har neo-kolonialiserat mig, kidnappat ”min” äkta förortstillhörighet och är smartdum nog att erkänna det. Läs och tänk efter. Bor du verkligen i en förort eller är det dags att ta steget ur jantegarderoben. För den där bostadsrätten är väl knappast ärvd efter din avlägsne halvsysslings farbror? Du är bortskämd, har inte gjort någon klassresa och du är nöjd med tillvaron. Så stå för det då.

Kan gott erkänna att jag är lite rädd för vår nuvarande påve. Han ser ju ut som värsta exorcisten med sina mörka ”jag sover för lite”-påsar under ögonen.

Trösten lär dock ligga i hans tidiga karriär. Back in the days var fader Joseph en stilig herre som jobbade åt Karl Rahner.

Det må kännas hädiskt att kommentera prästers kläder men hey, jag hittade den här bilden av en slump.

Snälla Gud, förlåt min ytliga humor. Men är han inte rätt snygg med sitt pomaderade hår (läs: backslick) och sin svarta ämbetsdräkt. Snudd på lite school boy preppy.

Ibland krävs det ett utifrånperspektiv för att väcka den som sover. Skaka om, röra till och sen lämna åt andra att limma ihop det söndrade. Den senaste veckan har Martin Kellerman reflekterat kring kyrkan i sin serie Rocky. Här är fredagens minst sagt satiriska tankeställare. Fler strippar finns hos DN På Stan.

Rocky-strip ur DN På Stan

– Jag kan ju skriva hur mycket som helst om kristen tro, jag tycker ju att det är skitintressant. Särskilt när man får den här publiken som förhoppningsvis också tycker att det är intressant. (Magnus Betnér)

Såg Magnus Betnér i gårdagens ”I ditt ansikte” på Kanal 5. Tyckte slutet på programmet var briljant, även om kanalen i sig är rätt risig. Betnér skulle alltså uppträda i en Metodistkyrka i Göteborg, resten av avsnittet funkade som en seg uppvärmning. Med stackars taxiförare som plågades med göteborgsvitsar och annat groll.

Gigget verkade ha gått galet bra. Betnér förvånade nog många med sin koll på både kyrkor och bibelställen, kanske för att hans pappa är missionspastor. Han skämtade eller funderade också kring klockrena vardagsfrågor från valfri sökare. Tonvikten låg (som vanligt) på att GT är svårt att förstå ”out of the box”. De billigare poängerna bjöd Jesus på – killen som umgicks tre år med ”tolv killar i klänning”.

Så, vad tyckte pastor Lasse Svensson om ståuppkomiken?

– Det är ju utmanande och jag menar det som är bra är att ni kommer hit och levererar er känsla, er upplevelse av det här.

Kan själv inte göra annat än att hålla med. Komikerna svor inte och verkade fullt medvetna om i att de stod i en kyrka. Nu menar jag inte att allt som sägs i en kyrka är predikan, sällan så. Min bild av uppträdandet var ändå att Betnér med kollegor verkade vara sig själva och publiken i kyrkan tycktes både skratta över både svåra och enkla poänger.

Kritiken har ändå inte låtit vänta på sig:

– Jag är mycket, mycket upprörd, besviken och sorgsen över det här. Det är helt okej att man driver med oss som kristna, men inte att man driver med det som är heligt i vår tro. Hur kan församlingen tillåta att man i ett helgat kyrkorum uttalar så grova hädelser? (Berndt Isaksson, Metodistkyrkan i Vetlanda, enligt Dagen).

Bloggaren  och muslimen(?) Leila funderar i vidare cirklar:

– Överlag kändes det som att de flesta tyckte det var ganska roligt. Men man kände onekligen för att skruva lite besvärat på sig när han sa saker som att Jesus var bög för att han hängde med 12 snubbar i klänning bland annat. Så får man väl inte säga tänker jag?

Vad tycker du själv? Se efter och tyck till!

[flv:http://www.youtube.com/watch?v=XRraxJutMWg 425 344]

Läser för övrigt att en komiker riskerar fängelse för påveförolämpning i fundamentalistiska Italien.

Norsk tv har förändrat mitt sätt att se på musik. Ur idel gråzoner har uppenbarat sig en stor, murrig svart skugga. Skuggan av Aimée Duffys djupa soulsound. Lättlyssnat som tuggummipop, men oh så mycket mer charmerande.

I avslutningen av NRKs Grosvold gled uppmärksamheten alltså över från Åsne Seierstad till detta lugnande walesiska sagoväsen. Nån slags tv-studiovariant (playback?) av singeln Mercy övertygade mig. Så, detta är en tjej som får flytta in i min mp3-spelare framöver.

Från albumet Rockferry och låten Delayed Devotion har följande strof fastnat i mitt medvetande. Så allmängiltigt, så användbart och ”så sant”.

When I knock you down

Where somebody’s gonna talk to you

Dear Ms Duffy – du är min nya anger management artist. Iaf om du sjunger den här låten när jag är småarg.

Magnus Dahlberg hos Livets ord är upprörd, så upprörd att han funderar på att stämma nån. Gud – för att han tillåter ondskan? Ärkebiskopen för att han accepterar homsexuella? Nej, då. LO funderar på att stämma bolaget bakom Beckfilmerna för att man valt att skildra mord i frikyrkomiljö.

Filmen ska tydligen handla om högerkristna terrorister som ogillar homosexuella och invandrare. Detta har alltså upprört Livets ords informationschef:

– Vi tycker det är en fruktansvärd skildring av ett stort antal frikyrkokristna. Det är ju flera hundratusen engagerade kristna som pekas ut som mördare av homosexuella och invandrare. Hade det gällt någon annan grupp än frikyrkokristna så tror jag det blivit ett ramaskri, säger han.

Saken är väl den att muslimer och andra religiösa grupper redan varit på tapeten. Jalla Jalla tog upp uppgjorda äktenskap, Vingar av glas tar upp samma fråga… Har inget minne av att Helena Benaouda eller Abd al-Haqq stämde upp i nåt ramaskri då. Men, allt som kan tolkas som kristofobi måste väl tolkas så. Eller?

Här är Dagens första artikel om det hela. Nu har SEA och Livets Ord börjat diskutera stämning eller andra vägar.

Det kändes nästan så när jag gick ifrån Samariterhemmet förra veckan. Och veckan innan det. Ett par hundra meters promenad med allt sämre självförtroende. Så kändes det iaf till en början. Särskilt första gången jag klev in i övningslokalen och såg mig runt. – Kan allt detta verkligen vara nybörjare i bugg?

Här kommer alltså högstadiehooken. I min korta levnadsberättelse finns nämligen ett pardansglapp på fem år. Oh, boy vad jag gått miste om lärotillfällen. Och tillfällen att skratta åt mig själv och andra. Sparat in på ett självförtroende som funkar bra så länge det inte utmanas.

Så här en månad senare kan jag fortfarande knappt mer än grundstegen. Lägg därtill några fumliga turer och jag är en komplett nybörjare. Men en glad sådan. Glad över att jag fortfarande hittar sätt att utmana mig själv. Kanske är det ett tecken på ”sund självdistans”, ett sånt där kriterium ur antagningsprocessens tidevarv. Mest av allt är det nog en respons på efterfesten jag skrev om. Den där folk verkade ha råkul med lite amatörfoxtrot.

Att sommarchefen får sig ett gott skratt av att läsa det här scoopet är nåt jag bjuder på. Så mkt självdistans har jag iaf. Sugen på att börja bugga (i Uppsala)?

Efter flera veckor av hårt arbete, utan annat än kafferaster på Bean Bar, kom jag äntligen hem i lördags kväll. Söndagen hade jag planerat att gå i mässan, vilket jag också gjorde. Första mässan efter att ha läst ut Göran Sahlbergs När tiden tog slut.

Men det var efter mässan, vars predikan handlat om mångfalden och nåden – så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd, som allt började. Blev inbjuden till lunch hos M & A, en lunch som förflöt fram till middag, som sedermera avslutades med bastubad.

Tänk att få glädjas så av att bara vila ut. Utan betalande matgäster att servera och med fräsandet av en vedbastu som enda ackompanjemang. Just då. Just då i brytningen mellan arbete och vila kan jag känna Guds närvaro. Vem annan smög in den inbjudan, just i rätt tid? Amen.

?Det är okej att skratta i kyrkan. Vid närmare eftertanke är de gudstjänster jag minns bäst de som väckt en känsla hos mig. Dopgudstjänster med barn som skrattar när vattnet hälls över dem, söndagsskolebarn som kiknar av skratt på fel ställen i mässan, eller anhöriga som skrattar åt dråpligheter vid minnesstunder.?

Läs hela reflektionen över ComedyZone här..