Det här inlägget är en reaktion på en debattartikel i Kyrkans tidning den 29 augusti 2013

Hej Johan,

jag läste din apell i Kt och blev förbryllad, förbannad och förvånad. Som jag förstår dig står gudstjänstens relevans och kvalitet i relation till antalet gudstjänstfirare. Dess ekonomiska utfall styrs av antalet producenter kontra antalet konsumenter.

Min erfarenhet, efter tjugo år som frivillig, körmedlem och kyrkvärd, är en helt annan. Dels är det inte de anställda som producerar och utformar riten för en skara konsumenter. Vi lekmän är inte heller hjälplösa textläsare och förbönsrecitatörer. Gudstjänsten har istället blivit ett levande väsen, en rörelse på god väg åt det som tycks vara din drömbild.

Söndagens högmässa, för vi firar högmässa året om, samlar mellan 20 och 200 personer per vecka. Och då inte samma 200 personer, utan varierande. Gudstjänstens relevans, utifrån bl a samtal och enkäter, är stor. Oavsett kyrklig bakgrund, oavsett deltagarantal eller ålder. Sett till din tanke om förvaltarskap är det säkert fler än fyra anställda i våra gudstjänster – både de som är i tjänst och de som kommer på sin fritid.

Utifrån våra samlade erfarenheter är det inte antalet gudstjänstfirare som är avgörande. Relevans, livskraft och medverkan beror istället på hårt arbete och ständig reflektion. Avgörande har inte varit tumregler kring antal. Det har istället varit former, relationer och i viss mån små detaljer. Detaljer som att lekmän och präst alltid samlas en timme(!) innan och går igenom gudstjänsten. Musikern finns också alltid på plats i lång tid i förväg. Vår musiker har också lärt sig namnen på alla deltagare – efter enkla samtal kring t ex kyrkkaffet. En viktig del är också att man arbetat för att engagera barnen i mässan – de kan läsa en text, vara med och be förbön eller om de vill, vara med på söndagsskolan. Då har jag bara nämnt några av de  samtal och processer som ständigt pågår.

Självklart är ingen gudstjänst perfekt, ingen gudstjänst får bli statisk och evigt oföränderlig. Även om vi lever efter devisen att ”ingenting kan bli fel, bara annorlunda” är det ändå viktigt att vi förbereder oss. Att vi ständigt reflekterar kring vad som funkar och inte. Ytterst är det endast Gud som är fullkomlig. Men ingenting hindrar oss från att försöka hitta en liten, liten spricka genom vilken vi kan ana den eviga gudstjänsten i Guds rike.

Som jag ser det är gudstjänsten alltså ett levande väsen. Visserligen varierar  högmässans – genom medveten variation av psalmer, växelläsningar och böner men huvudfokus är att vi respekterar mässan och tar den på allvar. Gudstjänsten är inte en produktion som skalas upp eller ner beroende på antal deltagare, gudstjänstens relevans vilar på församlingen. De anställda är, som det heter hos AA, ”blott betrodda tjänare”. Vi vet aldrig förrän klockan 11 hur många som är med just idag men för oss som kommit till kyrkan är mässan lika viktig oavsett antalet bänkgrannar. Predikan kan vara lika träffande och livgivande.

Jag önskar dig allt gott inför din framtida tjänst. Men jag vill varna dig för att stirra dig blind på siffror och statistik. Mässan är ingen teaterproduktion som görs av anställda, inget utanpåverk, ingen nödlösning. Det gäller förresten även sinnesrogudstjänster med delning. Ja, oavsett vad som passar i just er församling. Även om ambitionen är hundratals gudstjänsfirare kan och får arbetet inte förutsätta att allt annat är onödigt arbete.

Du är givetvis också välkommen att fira högmässa hos oss i Vårby gårds kyrka i S:t Mikaels församling. Kontaktuppgifter hittar du på www.svenskakyrkan.se/huddinge

Omar Ud-Din, mångårig frivillig, numera präststudent för Stockholms stift

Posted in noterat at augusti 29th, 2013.

Idag på nationaldagen haglar påståenden som ”vad är det egentligen vi firar” och ”jag är ju svensk hela året.” Jag är inte säker på att jag håller med. Sverige är mer än ett fjantland i skuggan av påstådd jante. Det är nog också därför jag och många andra ”invandrare” har lättare för att fira.

Båda mina föräldrar valde av olika skäl att komma till Sverige. Även om det var slumpen som förde dem hit valde de att stanna. Tillsammans med miljoner andra har de byggt vidare på ett stolt land. Kanske till och med ett av världens bästa på många sätt och vis.

I solen på studentbostadens uteplats känner jag mig ofta tacksam. Inte av någon slags påtvingat skäl utan av egen fri vilja. Tacksam över alla förmåner jag har som student i det här landet. Kostnadsfri undervisning, boende jag har råd med och något ännu svenskare. Vad, då? Svensk byggnorm.

För normer, lagar och regler har vi för det mesta. Utan att vi bryr oss om det har vi rätt till köksutrustning, vettigt inomhusklimat – ja, till och med till ett visst antal (decimalers) p-platser per hyresbostad.

Jag känner mig också tacksam över de svenskar som försvarat bl a mitt modersland. Tusentals svenska frivilliga tog sig över viken för att försvara Finland. Andra tog emot finska krigsbarn och gav dem trygga hem i fred och frihet. Det är sånt min generation inte har en aning om. Vi fnissar gärna åt värnplikt och utlandsstyrkor. Fnissar gör vi, i tron om att det inte finns friheter att försvara. I ignorans inför de folk som inte har de friheter vi tar för självklara.

Kanske är det ”typiskt svenskt” att glömma bort tacksamheten över att systemet mestadels fungerar. Varje stat har sina brister, sina inkompetenta politiker och annat keck. Frågan är hur många andra som hellre berättar om problemen när folk frågar om ens hemland. Amerikaner är bäst på allt, fransmännen har sin mat (som de iofs snott från italiernarna,) finländare skryter till och med utan att öppna munnen. Själva klagar vi över vår inavlade turistmagnet till kungafamilj.

Ändå känner jag mig stolt över att ha svenskt medborgarskap. Stolt över att få leva i ett land där jag (oftast) värderas för hur hårt jag anstränger mig. Inte för min stamtillhörighet, min aristokratiska rang eller min social insurance.

1 dags firande kan vi gott unna oss. Vi har ju 364 dagar över till att rätta till felen.

Posted in dagboksanteckningar, Personligt at juni 6th, 2013.

Idag kom ännu en sorglig tågnyhet. Privata MTR och Citytåget vill båda köra tåg på rutten Stockholm – Göteborg. Även om biljettpriserna kan komma att sjunka, åtminstone tillfälligt, finns flera negativa aspekter.

Fler aktörer innebär större trängsel på redan slitna banor. Redan idag är det svårt att få in fler tåg på populära sträckor som denna, inte minst om tågen ska passera Stockholm. Den som rest med SJ vet också hur vanligt det är att tågen anländer sent. Jag har själv varit med om förseningar på alltifrån någon minut till flera timmar.

Utbud och efterfrågan fungerar ofta bra ifråga om varor och tjänster. Precis som butikerna har begränsat med plats i hyllorna får det bara plats ett visst antal tåg i systemet. Fler som kör tåg innebär dessvärre inte heller att fler satsar på underhåll, snarare tvärtom. Slitaget ökar men ingen tar ansvar.

Läs mer: SvD

Posted in Politik at april 9th, 2013.

DN slår idag upp nyheten om att fler LO-väljare väljer SD. Dag för dag förfäras jag av mediernas Canossavandring, till SD:s väl. Medier som tidigare kallade SD främlingsfientliga har helt glömt partiets rasistiska och nynazistiska bakgrund.

Parian har välkomnats som del av etablissemanget. Åkesson får mer utrymme än t ex Stefan Löfvén, ledare för det största partiet i opinionsundersökning på opinionsundersökning.

Hur ser det då ut bland LO:s väljare? (S) ökar från 52 till 54,4 procent. Främlingsfientliga SD får 12,2 procent. Ändå är det populisterna som får störst rubriker. Något är ruttet i den svenska mediesfären.

Läs mer: DN.se (2013-02-09).

Posted in Politik at februari 8th, 2013.

Snubblade av en slump över en gymnasiekrönika om Palme. Publicerar den här, med tanke på att Palme återigen blivit aktuell. Det mesta kan jag fortfarande stå för, även om tonen är lite naiv.

Det är nästan skrämmande hur lätt vi människor glömmer och går vidare. Utan eftertanke lever vi våra liv. Obrydda om vår omvärld tar vi ändå för givet att de ögonblicksbilder utifrån vilka vi skapar oss själva är bestående och därför onödiga att kommentera. 

Men så händer något som får tiden att för en stund stå alldeles stilla. Mordet på statsminister Olof Palme är en av de sällsynta händelser som via löpsedlar och SVT:s extrasändningar lyckats ta sig in i den svenska folksjälen.

Naturligtvis är det inte själva mordet i sig som värmer och väcker stolthet när man är på semester och folk från de mest spridda delar av världen känner igen ”Suecia” och associerar det till ”Olof Palme.” Nu för tiden kopplar vissa förresten också ihop ”Anna Lindh” och ”assasinado” också, men det är inte lika utbrett.  Det är som sagt inte några ”satans mördare” eller deras illdåd som banat vägen in i vårt kollektiva medvetande. Nej, det är nog bilden av att dessa avlägsna politiska ledare och förebilder lyckats skapa en kontakt mellan makten och människorna. Olof Palme sägs ha inspirerats till sin totala övergång från sin överklassbakgrund till Socialdemokratin efter resa genom USA. De sociala skillnader han uppmärksammade på resan från stat till stat på den amerikanska kontinenten väckte hans vilja att förändra. Längtan efter att skapa social rättvisa kan ses som en röd tråd i Palmes politiska arbete. I kampen mot våld och för fred och internationell solidaritet anklagades han ofta för att flörta med diktaturer – ett enkelt sätt för hans motståndare att bolla tillbaka hans kritik mot bland annat USA:s inblandning i Vietnamkriget. Om det politiska engagemanget var det som gjorde Palme känd internationellt var de fortsatta reformerna av det svenska välfärdssystemet det som lockade sympatisörer i inrikespolitiken. Det fortsatta bygget av Per Albin Hanssons ”folkhem” stod som visionärt fokus medan det betydligt mer praktiska bygget genom förandet av ”miljonprogrammet” skedde under Palmes första tid som statsminister. Den politiska kampglöden må ha varit Palmes främsta drivkraft men den ledde honom inte alltid rätt. De kompakt byråkratiska löntagarfonderna var en idé den forne statsministern drev så hårt att inte ens hans egen finansminister vågade trotsa honom. Men, som så ofta idag, han massmedierna ikapp konflikten och fotograferade dikten ” Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dom ända hit” i Kjell-Olof Feldts anteckningar. Palme lär inte ha uppskattat den indirekta kritiken, men projektet lades till slut ner av den borgerliga regeringen Bildt (1991-1994). En annan av Palmes skuggsidor var hans direkt hårdnackade retorik. Inte sällan lär han ha fått med sig publikens gillande i debatter för att senare förlora den igen på grund av sin överdrivet raka hållning mot sina politiska motståndare. Nidbilderna av Palme var på så sätt underbygda av honom själv, eller i vart fall skapade utifrån en verklig förebild. Inte alla verkar ha uppskattat hans ärlighet.

Posted in noterat at februari 4th, 2013.

Omvändelsen från mörker till ljus, från smuts och skam till renhet och oskuld är djupt rotad i den lutherska teologin. När min högskola ”sålde ut” lokaler i en fundraising drive tog jag därför chansen att köpa ett dass. Jag tror nämligen att toaletter är klart underskattade i offentliga miljöer. Trots att de är i princip livsnödvändiga! Så här skrev jag i mitt projektförslag:

Hemlighuset tas ibland för givet, trots att det för många jäktade själar är ett unikt ställe att hämta andan. Mitt förslag syftar till att lyfta en av dessa bortglömda miljöer och skänka lite flärd åt det kanske minsta av skolans porslinspalats.

Utifrån krogregeln att toaletten speglar kökshygienen ville jag ta in lite glamour i skolmiljön. Det är också i restaurangvärlden jag sett några av de snyggaste klosetterna. Vad passar alltså bättre än att dekorera svulstigt och romantiskt guldigt?

Det är alltid bra att ha inspirationsobjekt vid renoveringar. Själv hade jag som sagt krogtoaletter jag sett. Första konkreta bilden jag fick upp i huvudet var en snirklig guldspegel från typ Indiska. Efter att ha letat igenom Uppsalas alla secondhand-, krimskrams- och asienbutiker föll valet på en ikeaspegel. Läs mer om det i mitt förra inlägg.

Ångestrummet framför andra Toaletten intill skolkafeterian är 1,2 m² stor. Benutrymmet är nästan lika litet som avståndet mellan Ryanairs flygstolar. Den heliga stolen är inklämd mellan element, pappershållare, handduksbox och handfat knappt över knähöjd. Trodde i min enfald att det skulle ta en dag att göra om.

En helkväll med maskerad Väl maskerat är hälften vunnet. Det ryms förvånansvärt många detaljer på 2,5 m3. Summa sumarum spenderade säkert ett par timmar med att skruva ner prytlar, maskera och tejpa, tejpa, tejpa. Till råga på allt började ventilerna på handfatet läcka när jag försökte lyfta av det. Så handfatet fick sitta kvar.

Spackel = smink – sandpapper = scrub Grundarbete är lika viktigt för hantverkare som för en präst. Kommande timmar gick åt till att fylla igen gamla rörgluggar, trycka in plugg och slipa jämnt. Nöjdast blev jag med att de rejäla sprickorna i hörnen försvann. Silikonfogen runt kaklet rök också. Gammal möglig silikon hör inte 2000-talet till.

Mål i mun, färg på väggen Målningen skedde i fyra etapper, efter noggrann målartvätt. Först grundade jag med en honungsgul färg som fanns i lager sedan tidigare. Två grundlager följdes av två lager helblank guldfärg. Guldfärgen var betydligt svårare att arbeta med. Dels behöver den röras om ordentligt, även under målning, annars skiktar sig pigment och vätska. Färgen måste också torka helt innan man målar på minsta lilla lager ovanpå. Eftersom färgen är tjock och blank syns annars eventuella rinningar väldigt tydligt.

Sedan dags för rör, element, lister och andra smådetaljer. Funderade ett tag på att köpa särskild elementfärg men valde till slut bort det. Dels verkar man inte kunna bryta elementfärg i guld, dels är skillnaden inte så stor i hållbarhet. Enligt skolans fastighetstekniker blir elementet inte heller så varmt att det lär påverka färgtonen, ens över tid.

Något som förvånade mig var dörrfodret. Det gör nämligen enorm skillnad att ägna lite tid åt att måla om dörrkarmarna. De smutsvita listerna sken liksom upp och skänkte en effektfull inramning åt hela projektet. Avslutade givetvis med att lägga silikon runt kaklet där jag strippat det och i nyupptagna skruvhål.

Inget slarv med efterarbetet Med alla pinaler på plats återstod några slitsamma timmar av (åter)montering och städ. Vill återigen poängtera tidsåtgången med för- och efterarbete i små utrymmen. Enbart städningen – med skrubbsvamp, borste, mikrofiberduk och lacknafta – tog kanske två timmar. Detta trots minutiös maskering.

Invigning med pompa och ståt Några dagar innan Första advent var jag äntligen klar! Glädjande nog gick vår högst kompetente rektor med på att återinviga toaletten. Som inledning till dagens 10-fika invigningsspolade rektor T skolans förnämaste klosettpalats. Två och en halvs dags arbetstid, effektivt räknat, kändes helt klart värt det när jag såg folks reaktioner.

Ska nämna att sambon A hjälpte till med både transporter och många viktiga detaljer

Posted in bilder, featured, Studier at januari 15th, 2013.

Kreativa processer kan se väldigt olika ut. Vissa trivs med skogspromenader, andra lyssnar på opera eller mediterar. För egen del har jag just lärt mig hur jag funkar. Jag städar.

För mig fungerar städning, sortering och pyssel som fysiskt tetris. Både fysiskt som i materiellt men också uttröttande för kroppen. Jag behöver inte ha alldeles autistiskt vitt runt mig men var sak ska ha sin plats. Om än i riskabelt höga lutande torn  av böcker, papper och hålslag. Så länge jag bara har det jag behöver för dagens uppgift känner jag mig lugn.

Senaste veckan, strax innan inlämning till olika tryckerier, har jag gjort följande:

  • Storstädat mina bokhyllor. Rensat ut böcker som ska magasineras, skänkas bort osv. Till sambons förvåning gör jag sånt här lite då och då. Raserar och gör om beroende på vilka böcker jag behöver ha framme. Vissa titlar säljer jag av på Bokbörsen.
  • Gett bort massor av give aways från mässor och konferenser. Överstrykningspennor, postits, mobilfodral you name it. Grejerna funkar lika bra trots att det står Roschier eller Chiquita på framsidan.
  • Tömt och fyllt mina inspirationsboxar. Här samlar jag snygga, annorlunda eller intressanta trycksaker. Flyers, foton, urklipp, foldrar och annat jag gillar. Till min stora glädje fick jag ett par nya Pantoneboxar i julklapp!pantonebox

Vi har nog alla våra processer eller ”tidsslösande” darlings. Nån tar en cigg eller en löprunda andra storstädar inför eller mitt i tentapluggandet. Själv har jag just kommit över ångesten över allt ”onödigt” jag gör innan jag börjar plugga eller jobba. Det är en del av processen – så länge jag lägger mer tid på det jag borde.

Vilken är din kreativa ovana?

Posted in noterat at januari 7th, 2013.

Har letat runt efter en spegel med glättig guldram. Dammsugit Blocket, Myrra, Myrorna, Röda korset och andra första och andrahandsbutiker. Tyvärr gick jag bet på ställe efter ställe. Inte ens Indiska hade det jag sökte. Som så ofta ville jag gärna hitta nåt snabbt, helst igår.

Hade först ratat Ikeas spegelutbud. Antingen var speglarna för stora, för dyra eller bara inte snygga nog. Till slut fick det ändå bli några kronor till Kamprads imperium och en egen lösning på temat ”Inte för den rika. Men för de kloka.” Bra karl reder sig själv tänkte jag och hojade hem med en svart ”Ung Drill” och en fix idé.

I morse slog jag slag i saken. Maskerade hobbyskrubben och plockade fram sprayflaskan. Vad tycker ni om resultatet? Duger det?

Posted in noterat at november 7th, 2012.

Idag tänder 5 miljoner svenskar ljus för älskade som dött. En del av ålder, en del i krig, trafikolyckor, cancer eller annan sjukdom. Men en del har, av olika orsaker, valt att begå självmord.

För egen del ser tror jag döden blivit ett av många av dagens tabun. Vi sörjer en tid i avskildhet men förväntas sedan ha bearbetat och gått vidare. Såna sätt att resonera gör mig galen. För hur ska jag någonsin kunna sluta sakna min pappa som dog i cancer eller mina vänner som begått självmord. Att gå vidare i livet och att sluta sakna, minnas och ibland förtvivla är helt olika saker. I judisk tradition ser man inte döden som definitiv så länge människor minns en.

Våra tabun kring döden innebär också att vi inte vågar närma oss varandra. Människor som mist anhöriga, särskilt unga anhöriga, har vittnat om att människor slutar höra av sig efter en tid. I sin strävan att inte vara till besvär lämnar man de anhöriga ensamma med sin förtvivlan. Lyckligt nog finns det undantag. Vänner och bekanta som på ett positivt sätt tränger sig på och, ibland ordlöst, finns kvar som stöd.

Kanske finns det någon du och jag kan kosta på oss att ringa idag? Om inte annat för att berätta att vi tänt ett ljus för att minnas en gemensam bekant. Jag lovar att det gör skillnad.

”Glädjen har alltid ett sista leende.
Kärleken har lämnat en doft.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det. Djupt i sin saknad.”
(Margot Wallström, till minnet av Anna Lindh)

 

Posted in Kyrkligt at november 3rd, 2012.

Tänkt tända ett ljus eller lägga några rosor på en närståendes grav? Trots envisa Halloweenfirare är ju Allhelgona framför allt en tid för att fira minnet av nära och kära som gått före oss in i evigheten. Det spelar liksom ingen roll om vi är religiösa eller inte – en fladdrande liten låga är en rit vi svenskar älskar att fira. Bara Skogskyrkogården i Stockholm har över 70 000 besökare i helgen.

Så, hur gör man om man inte vet var N.N. ligger begravd? Jag vill tipsa om några tjänster som täcker in en mängd svenska begravningsplatser:

  • Hitta graven – Stockholms stad har en otroligt smidig webbtjänst för att hitta gravsatta inom hela staden.
  • Göteborgs stift har skapat en egen sida för gravsatta inom stiftet.
  • Svenska gravar samlar info från knappt tjugo församlingar i landet, bl a Malmö och Huddinge kyrkliga samfälligheter.
  • Finn graven och Gravar  är två tjänster jag inte själv använt men de verkar omfatta åtminstone ett tiotal församlingar.

Förutom att söka själv vet jag att det finns kunnig personal ute på många av landets kyrkogårdar. Både i Stockholm och i Uppsala kan man, om man har tur, få hjälp att söka fram rätt grav ute på kyrkogården.

Posted in Kyrkligt at november 2nd, 2012.