ud-din.se | omarevangeliet

Har du som jag en ikea-soffa? Kanske en tv-bänk, dvd-hylla eller rentav ett soffbord? Nåväl, nu kan du köpa TV:n på Ikea. IKEA Uppleva säljs med tillhörande tv, möbel, dvd/blue-rayspelare och fjärr. Du kan givetvis välja färg på tv:n. Medföljande Subwoofer är trådlös, på smart Ikeamanér. Ormbon av sladdar är ju inget folk brukar gilla.

För att ställa samma fråga som Antikrundan – Vad kan det vara värt? Som Ikea-fan ser jag det här som ett logiskt steg vid en smart tidpunkt. Varuhuset säljer redan legotillverkade (?) vitvaror, armaturer och till och med skruvdragare. Varför skulle en tv köpt på Ikea vara sämre än en ugn, diskmaskin eller kyl från samma köpställe? Tajmingen verkar också väl avmätt. Plasma och lcd har nyligen ersatts av LED, och många är på vippen att byta ut sin platta tv mot en ny. Priset på platt-tv har rasat och varumärkeslojaliteten verkar ha ersatts med prismedvetenhet.

Ikeas rykte som slit-och-släng-varuhus känns på många sätt förlegat. Kunden får det hän betalar för, ofta med en smart twist. För den välbärgade finns soffor för femsiffriga belopp, för studenten betydligt billigare dito. Jämför man med Mio, Jysk eller andra har Ikea dessutom självdistans och servicekänsla. Myten om den saknade skruven bemöts med kostnadsfri skruv, eller vad som nu saknas, till den som behöver. (Jag har själv provat).

Två frågor återkommer alltid när jag berättar att jag är aktiv i uppsalastudenternas hyresgästförening HUS. Varför höjs hyrorna? och Varför bor det icke-studenter i studentområden?

Hyran står oftast i relation till ökade kostnader

I de flesta fall avtalas hyrorna i formella förhandlingar mellan hyresvärden och en hyresgästförening. För egen del är jag, som ledamot i HUS styrelse, med och förhandlar hyrorna i årets förhandlingar med Studentstaden. Innan förhandlingarna drog igång valdes också en lokal representant av styrelsemedlemmar i HUS lokala områdesföreningar. Dessutom deltar en eller två inhyrda förhandlare, så det är inte bara lekmän på hyresgästsidan. Nåväl, nog om formerna.

Här kommer en medvetet förenklad bakgrund. Eftersom hyran är den största utgiften i de flesta hushåll har den också stor inverkan på och påverkas av den svenska ekonomin. Går ekonomin bra höjs lönerna och därmed också priserna, vilket leder till inflation. Mer pengar i omlopp innebär helt enkelt att värdet på pengarna sjunker. En annan viktig faktor är räntenivån, som påverkar kostnaden för hyresvärdens eventuella lån. Andra betydande utgifter är priset på arbetskraft, värme, vatten osv.

För att ha råd att betala för ökade kostnader har hyresvärden rätt att höja hyran. Så långt brukar både hyresvärd och hyresgästförening vara överens. Men hyran hos t ex Studentstaden påverkas också av bruksvärdet – dvs bostadens standard, samt  nivån på andra ”jämförbara” bostäder som har förhandlade hyror. I Uppsala rör det sig om ett fåtal stora studentbostadsföretag. Tidigare var hyresnivåerna hos allmännyttan normerande men så är det inte längre. Idag ska också kommunala bostad drivas med viss vinst. Det innebär i praktiken att en del av dina hyrespengar går rätt ner i plånkan på aktieägarna.

Som du säkert förstår är det här åsikterna börjar gå isär. Hur mycket är det rimligt att betala för en 2:a från 1967 på Väktargatan? När man kommit så här långt börjar förhandlingarna bli riktigt intressanta. Här kommer nämligen värderingarna in som ett komplement till krassa ekonomiska kalkyler. För bostäder är, enligt mig och flera andra, inte en handelsvara bland andra. Bostaden är ju en väsentlig del av vår tillvaro, bostadens skick och pris påverkar ju vårt liv i övrigt. Bor man i en sliten och trött lägenhet blir man lätt själv både sliten och trött. Om hyran äter upp hela ens inkomst blir det också svårt att ha råd att studera.

Ännu en viktig komponent är renoveringsbehovet. Självklart ska även studentlägenheter hålla en viss standard. Frågan är hur hög den standarden ska vara. Är det viktiga att hålla en låg hyra eller att lägenheten erbjuder den senaste lyxen? Ni kan säkert gissa vilka åsikter som hör hemma hos hyresvärd respektive hyresgästförening.

På den tiden då Studentstaden var en stiftelse som bl a styrdes av de boende själva fanns vissa som kämpade för hyran inte skulle höjas. Det i kombination med ökande kostnader ledde till ökande skulder vilket till slut ledde till att Studentstaden såldes till Diös fastigheter. Du kan läsa mer i reportaget ”Den förlorade staden” i kårtidningen Ergo.

Studentkontrakt vs permanenta kontrakt

De flesta som bor hos Studentstaden är, håll i er nu, studenter. Som student förväntas man plocka ett visst antal högskolepoäng varje termin. När man avslutat sina studier blir man också av med kontraktet. Men det finns också vissa som har tillsvidarekontrakt och därför varken behöver studera heltid eller flytta ut inom en viss tidsperiod. I de flesta fall rör det sig om folk som flyttat in när Studentstaden hade svårt att få hyresgäster. Man hade byggt för många bostäder på kort tid medan flödet av uppsalastudenter minskade. Alltså erbjöd man helt vanliga uppsalabor att flytta in i studentlägenheter runt om i stan. Eftersom bostäderna ofta är välplanerade och ligger hyftas centralt har många valt att bo kvar – länge. När kårtidningen Ergo senast skrev om boende med tillsvidarekontrakt år 2005 rörde det sig om 400 kontrakt, knappt 10 % av Studentstadens bostäder. En liten del av dessa hyresgäster har också fått kontrakt via socialtjänsten. Hur många som har tillsvidarekontrakt idag är svårt att avgöra.

Om du vill läsa mer om tillsvidarekontrakten och hur de kom till kan du även här hitta ett reportage i kårens tidning Ergo.

Islam debatterats ofta och länge i dessa dagar. Om islamistisk terrorism har det skrivits spaltkilometer. I reportagen om det finska presidentvalet nämns kandidaternas religion inte med ett ord. När den arabiska våren övergår i demokratins gråa vardag recenseras stämplas kandidaterna mer än gärna som antisionistiska mörkermän.

Desto mer sällan skildras troende muslimer. Bedjande efterföljare till Muhammed, Ibrahim, Musa och Isa. Därför glädjer det mig att DN idag valt att tala med en helt vanlig muslimsk tjänsteman och entreprenör. I personporträttet ”Gud för mig är livet, utan Gud kan jag inte leva” får rektorn Bashir Aman Ali berätta om sin vardag. Det enda som verkar skilja honom från medelsvensson är att han är somalier, ber fem gånger om dagen och är rektor för en muslimsk friskola. Där finns förresten en till skillnad mot andra reportage – för hur ofta skriver man om friskolerektorers religion? Om de nu inte tillber islams gudom och följer ”Den raka vägen”.

Hur som helst är jag glad att DN vågat låta en helt vanlig muslim komma till tals. Utan stående epitet och utan varningstrianglar. Jag har inte stenkoll på Bashir Aman Ali men det han säger i intervjun verkar helt klart vettigt. Tillrättalagt eller inte – bedöm själv.

Läs mer: DN.se ”Gud för mig är livet, utan Gud kan jag inte leva”

Klockan 10 i morse dog min mormor, i släktens hemby Suomussalmi i norra Finland. Med anledning av avståndet sågs vi inte särskilt ofta, blott en gång minns jag själv närmare. De första gångerna var jag knappt några år gammal. Ändå har jag en relation till min mors forna hembygder i den kargaste nord.

Med stor beundran har jag under uppväxten lagt en slags inre pussel över tidigare generationers släkthistoria. Berättelserna om släktingarna som kom tillbaka till hembyn efter kriget för att finna att ingenting fanns kvar. Om hur min mor döptes i den första lilla timrade stugan som utgjorde släktgårdens startpunkt. Drömska berättelser om rummet där mamma, hennes två systrar och de båda föräldrarna samsades. Och så julförmaningen som jag och mina syskon fått ärva från – gissar jag – mormor och morfar: önska er inget stort, för bara några år sedan hade vi ingenting.

När jag letat resor och boende inför begravningen har jag insett hur lite som finns kvar av hembygden. Suomussalmi, ungefär på samma breddgrad som Luleå har idag blott 10 000 invånare. Den kyrkliga församlingen täcker nästan 6000 kvadratkilometer, till ytan nästan lika stort som Stockholms stad. Ändå har orten en särskild plats i många finnars hjärtan, framför allt bland de äldre. I Suomussalmi stod ett av Vinterkrigets mest avgörande slag, julen 1939 – 1940. 2000 finska soldater lyckades besegra 20 000 ryska soldater, en viktigt seger rent psykologiskt. Därför består också större delen av  traktens mest turistmål av krigsmonument (Talvisodan monumentti, Raateen portti). I byn föddes också Republiken Finlands första president Karlo Juho Ståhlberg (född Carl Johan), president 1919-1925.

Så det är på flera sätt en liten del av mig själv som dör bort. Men för mormors del är nog döden en lättnad. Hon fick leva i 77 år, många av dem utan hennes älskade make. De sista åren var hon heller inte så kontaktbar. Mummos livsväv är klar. Återstår begravningen.

”Min boning flyttas,
bärs bort som en herdes tält.
Du rullar ihop mitt liv som en väv
och skär ner mig från varpen.”

Jes. 38:12

Kursens litteratursida: teol.uu.se

Ross Thompson: SCM Studyguide to the Sacraments, SCM Press, London 2006, 231 pages (prispallen)

Edward Schillebeeckx: Christ the Sacrament of the Encounter with God. Sheed and Ward 1963, many editions. 222pages.(prispallen)

Louis-Marie Chauvet: The Sacraments. The Word of God and the Mercy of the Body. The Liturgical press 2001, many editions. 204 pages (prispallen)

Dirk G. Lange: Trauma Recalled. Liturgy, Disruption and Theology. Fortress Press 2009. 201 pages. (prispallen)

William T. Cavanaugh: Torture and Eucharist. Theology, Politics and the Body of Christ. Blackwell Publishers 1998. 286 pages. (prispallen)

Bruce T. Morrill: Anamnesis as Dangerous Memory. Political and Liturgical Theology in Dialogue. Liturgical press, Collegeville 2000. 224 pages (prispallen)

The Use of the Means of Grace. A Statement on the Practice of Word and Sacrament. Adopted for Guidance and Practice [of] Evangelical Lutheran Church in America. ELCA 1997 (and on the internet). 63 pages (online)

Andrea Bieler & Luise Schottroff: The Eucharist. Bodies, Bread and Resurrection. (One chapter, 40 pages). Fortress Press 2007.  (prispallen)

Edward Schillebeeckx et al in Ordo: Bath, Word, Prayer, Table (prispallen)

Encyclical Letter Ecclesia de Eucharistia of His Holiness Pope John Paul (online)

Becoming a Christian. The Ecumenical Implications of Our Common Baptism (online)

”När hösten skingrat myggen, då kommer klådan inifrån.”
– Lars Winnerbäck

Om jag fick välja bort en månad av vårt svenska år vore det skiftet mellan oktober och november. De här veckorna när sommartid bytts mot vintertid. När vi i ett slag förlorat en timme av det redan svaga eftermiddagljuset. Då känns livet lite tyngre att mäkta med.

För några år sedan fick mörkret i mitt liv en djupare betydelse. Det var när jag drabbades av en depression som jag lärde mig hur mörkt man egentligen kan se på tillvaron. Inget tidigare mörker jag sett kunde mäta sig med det jag upplevde då. Det var som att någon satt ett tonat glas för mina ögon, och sorterat bort alla komplimanger och minsta lilla glädje. Livet blev en stum och träig kamp för att överleva, för att orka ta mig ur sängen.

Det verkar inte bättre än att mörkret sakta tassat sig in i min vardagsrutin. Skratten ebbar snabbare ut medan pytteliten kritik kan eka runt i mitt huvud en hel dag. Som en oändligt studsande pingpong-boll. Och dagarna går segt som sirap. En sak i taget kryssas av från den redan förlängda att-göra-listan. Äta, sova, mata katten, plugga lite mindre än annars, ringa folk, läsa mailen, gå in på facebook… Novemberdeppen – jag hatar dig!

Men det finns knep som biter på lättare höstdepressioner. Rutiner, gott sällskap, klappa katten! och roliga saker som händer. Försöker ta promenader med sambon, även om vi inte ska nån särskild stans. Bjuder över folk på fika – t ex för att fira min födelsedag! Kliar katten på magen lite för mycket. Och, när inspirationen kommer eller magen kräver det – jag lagar mat. Enkla små rätter som magen blir glad av. Endorfiner, vitaminer, mineraler  och socker! Man blir ju faktiskt lite gladare av socker i rimliga mängder. Och i min värld blir allting lite roligare med lite för mycket spraygrädde.

För även vår kära regering sparat bort ljuset i slutet av tunneln så finns där en trösterik liten man som heter Jesus! Som lovat att bära oss när vi inte orkar gå själva. Åtminstone säger min naiva lilla barnatro att Gud finns med oss även i den mörkaste av dödsskuggans dalar.

För ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det!

Snett, slitet och högt i tak. Nej, det är inte Flogsta jag talar om utan Norrbyhus. Stiftelsen Norrbyska studenthemmet har erbjudit boende för präststudenter och andra tvivlare i snart 150 år. Gemensamt för nya och äldre hemiter verkar vara den ögonblickliga förälskelsen i huset med den bokstavligen spruckna fasaden.

Norrby står som en lustig kontrast till bibelberättelsen om att bygga på en stadig grund. Och som genom en serie små mirakler står huset kvar än idag. Ett stenkast från domkyrka och universitet, med krypavstånd till minst fem studentnationer!

Att de flesta boende är blivande präster och religionsvetare kan låta tråkigt och torrt. Icke desto mindre är huset mer känt som Festprästhuset. Ett rykte som till och med inspirerat ett alldeles eget reportage i Sveriges Radio.

”Det går ett rykte i Uppsala. De allra värsta festerna står prästerna för. I huset där de blivande prästerna bor ligger kvarglömda kondomer och champagnekorkar i bokhyllorna. Följ med på en blöt kväll när Gud tittar på – på prästfest. För vad är synd egentligen?” Lyssna själv! (mp3)

Min egen erfarenhet av Norrbyhus är desto sobrare. Jag har varit där och skrivit grupparbeten ett par gånger, och faktiskt firat mässa med ärkebiskop Anders Wejryd. Så helt gudsförgätet är inte det lilla kråkslottet på S:t Johannesgatan 16. Numera har man dessutom en lättskött hemsida, som jag själv haft nöjet att få installera.

”Jag tänker på svenska, sen översätter jag till engelska och sen innan jag pratar översätter jag tillbaka det till svenska.” Maria Montazami

Språk kan verkligen ställa till det för oss. Särskilt om vi använder fler än ett språk i vår vardag. Några veckors semester i utlandet är en sak, men ett helt liv i en annan språklig miljö än den egna kan vara rejält förvirrande. Det sägs att det språk vi drömmer på är vårt hjärtas språk, det vi tänker på när vi inte tänker på att vi tänker.

För egen del är jag någon slags kameleont. Mina föräldrar talade engelska och finska till vardags och bråkade sinsemellan på tyska – för att vi barn inte skulle förstå. Ändå har jag vuxit upp i Sverige och kommit att ersätta mina hemspråk med rätt flytande svenska. Så numera tänker jag på svenska hela dagarna. Får krupp om jag behöver prata avancerad engelska med datorsupporten eller prata finska med nån annan än familjen. Jag har ärligt talat inte tänkt så mycket på min språkanvändning. Tills sambon påpekade att jag pratar i sömnen – på finska.

När jag väl tänker efter är det här inte så konstigt, om jag tänker efter. Jag har ju aldrig läst finska men däremot pluggat massor på både svenska och engelska. Min hjärna är alltså programmerad på svenska – men hjärtat verkar föredra finska. En lingvistisk liten kulturkrock i mitt inre. Jag kan visserligen inte ett steg finsk tango, men jag hejar på Finland i hockey och gillar att bada bastu. Så, jag får väl lägga lite mer tid på att lära mig finska. Så kanske hjärnan också ställer om till ”rätt” språk?

Som i så många andra kniviga lägen i livet finns det en Monthy Python-låt som passar utmärkt in här:

Jag är lite av en mångsysslare. Utöver studierna händer det att jag layoutar lite grejer. Ett medlemsbrev, en logotyp en hemsida som behöver installeras. Så, här är lite bilder på sånt jag gjort senaste året.

Socionomstudenter utan logga

Sambons studentförening hade funnits ett tag, vunnit nån tävling om studentinflytande. Kort sagt kan man säga att namnet ”Socionomer vid Uppsala Universitet” och förkortningen SVUU var etablerat. Men man saknade en logotyp och nån slags visuell identitet, så A och jag skissade fram några logotyper. Hjärtat & lagerkransen gick segrande ur striden. Namnet ändrades också för att signalera att det är studenter och inte färdiga socionomer det handlar om. Loggan används i regel tillsammans med Gill Sans MT, som även är universitetets hustypsnitt.

Vilka är HUS och vad vill de mig?

Få studenter tänker på sin hyresgästförening innan de behöver hjälp med sitt boende. Det ville vi vända på och samtidigt öka kännedomen om att det finns en särskilt hyresgästförening för Uppsalastudenter. Särskilt som HUS har långt mer än bara juridiska resurser. Till exempel förmedlar man festlokaler, gästrum och billiga gym för studenter. Jag layoutade foldern, skrev det mesta av textern och upphandlade trycket. Foldern kunde sedan delas ut vid mässor för nya studenter, på nationer och boendekontor. Den kan dessutom köras som omslag till lokala utskick inför t ex kvartersmöten på områdena.

Materialet följdes även upp av en seminariekväll på temat ”så förbättrar du ditt studentboende”. Inbjudan till seminariet gjordes på samma manér för att skapa igenkänning.

Rubriktypsnittet heter Museo och är ritat av nederländske designern och typsmeden Jos Nuivenga som grundat exljbris. Här hittar du fler av hans typsnitt. Museo används även som rubriktypsnitt på HUS webbplats studenthus.nu, med hjälp av WordPress-tillägget Font Uploader. Fotona är från stock.xchng.

Har även tagit fram lokala områdesblad till några av våra områdesföreningar. Här ser ni ett exempel från Flogstavrålet.

Dialogkonferens på högskolan

Ibland har jag till och med studienytta av att vara autodidakt i layout. Som när en kursare som är med i studentkåren behövde snabb hjälp att göra en flyer till högskolan. Syftet var att locka folk till en slags gemensam diskussionsdag mellan studenter och anställda. Ett enkelt och otvunget sätt att få input från studenter och samtliga anställda – från vaktmästare till rektor. Eftersom jag pluggar på en högskola som lyckas värva kunniga lärare trots en årlig minusbudget lade jag gärna lite tid på en affisch. Även här är fotot hämtat från stock.xchng.

Terminsaffisch för föreningen för präststudenter

I studentstäder som Uppsala finns särskilda föreningar för präster från olika delar av landet, så kallade stiftsgrupper. Jag råkar tillhöra Stockholms stiftsgrupp och har de senaste åren skött hemsida och layoutat terminsaffischer och utskick. Här är höstterminens poster som hänger på institutioner runtom i Uppsala.

Utifrån upplägget på affischen anpassas sedan webbplatsen med passande foton, text och header.

”Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.” Matt 11:25-27

För en tid sedan fick jag ett brev från en gammal bekant. Hon hade funderat länge och skrev till mig, eftersom jag pluggar till präst. Det hon skrev kan jag inte återge i detalj men jag kan måla konturerna.

Min vän har upplevt en tuff tid, en vandring på livets skuggsida. Nu har hon det bättre men längtar ändå efter mer. Inte mer i materiella hänseenden men rent andligt. Och här börjar det svåra. För, hur berättar man för någon annan om hur man hittar Gud?

Hammarskjöld var en av de första jag kom att tänka på. För vem har som han beskrivit människans sökande efter mening, utan att skrika JESUS. Jag tänkte att det kanske vore en tilltalande approach, ett första steg. Så ångrade jag mig ändå och tänkte att en människa som desperat söker sig till kyrkan förmodligen vill ha konkret vägledning. Lite kött på benen tack.

Så, jag funderar på att skicka en Bibel eller kansken en psalmbok. Eller leta upp en kyrka i närheten att hänvisa till. Allt det där är säkert utmärkt. Men rädslan är att stöta bort, att skicka vidare en sökare, som någon som ringt till fel anknytning och hamnat i en televäxel.

Därför skriver jag det här. Som ett eget rop på hjälp. För jag vet att jag är omgiven av bedjande & tänkande individer. Vad tänker ni? Hur skulle ni vilja besvara ett sånt brev?