studentköket | när du tröttnat på nudlar…

Vad har två homosexuella inredare med våren att göra? Tomas Cederlund råkar vara först ut när Allt om Stockholm frågar kändisar om uteserveringar. Basala prylar som när, var och hur men också – saker som stör i vårsolen. Cederland nämner en detalj jag lätt förlikar mig med: skrikande barn!

Våren bjuder på så många slags än yttre och inre make-overs. Stilla veckan som kulminerar under skärtorsdag, långfredag, påsknatt och påskdagsmorgon. Passande nog sammanföll i år sommartiden och inledningen av fastans sista vecka. Lagom till att kroppen vant sig vid denna en-timmes-jetlag firade vi också i kyrkan livets seger över döden. En härlig vårdagsmorgon för såväl själen som hela vårt skälvande universum.

Tvärtemot det ironiska finska talesättet ”varför njuta när man kan lida?” har vintern mest varit njutningsfylld. Trots att jag lämnade den thailändska värmen… För jag reste ju hem för att spendera mer tid med min underbara flickvän.

En flickvän som råkar dela min faiblesse för livets goda. Till exempel när det kommer till säsongens glassnyheter. På ena planhalvan en gullig liten filmskådis med tillhörande isglass, på andra sidan två glada amerikanska tjockisar. Vi har alltså provat såväl Ice Age-pinnen Lemon Age och Ben & Jerrys kaka-på-kaka historia ’wich. Personligen gillar jag isglass, också i fallet Lemon Age. Smaken känns lagom godisaktig för att vara nästan helt syntetisk i smakväg. Att man petat ned en liten colagodis-bit i form av en nöt gör glassen värd sina typ fjorton kronor. Andra verkar ha ägnat glassen mer funderande.

Ben & Jerry’s sandwich-historia lämnar dessvärre en del övrigt att önska. Inte ens glassgrabbarna kan komma undan med att låta cookies bli mjuka. Åtminstone om de ska fungera i kombination med snabbt smältande vaniljglass. Amerikanska cookies i all ära men här är en efterrätt som du gör bättre själv. Gärna av (stora!) hembakade kakor och – om du orkar och vill – en god hemfryst gelato. Mmm!

Den som gillar amerikansk glass kan istället spara sina glasspengar och spendera dem på fd Café Kåkbrinken i Gamla stan. Plejset som tidigare sålde glass i hembakade våfflor har bytt ägare och därmed även koncept. Idén stavas numera hembakade våfflor/strutar fyllda med glass från Ben & Jerry’s! Jag och A. tittade av en slump in på premiärdagen i april. Då var både köer och personal lagomt loja. I veckan som kommer lär det bli ändring av. På tisdag firas nämligen ”free cone day” och då serveras gratis glass till massorna!

Efter år av förtvivlan hos bönder och löje hos övriga har EU tagit ett steg närmare verkligheten. Nu släpper man på formkriterierna för grönsaker och viss frukt. Ett litet steg bort från GMO-lobbyn. För vem bryr sig om krökningsvinkeln på morötter och potatis eller storleksjämnheten på sommarens jordgubbar. Gör du?

Källa: DN

Recept har aldrig lockat mina handledare. De har med berått mod bytt ut både späckfrukter och kryddor. Smaken är det viktiga, vägen dit ska vara så enkel som möjligt – utan konstigheter och fusk.

Allt klart och betalt så långt. Ändå tycker jag om att göra helt fel med flit. Som när jag envisades med att lägga spraygrädde på allt jag åt en sommar på Furubo. Hit eller miss? Köksmästaren skrattade och kallade mig saker.

Spännande nog finns det andra som lyckats utan recept. Flygfraktaren Ove Jacobsson till exempel. Mannen som på 70-talet slängde samman en middag bestående av kyckling, bacon, bananer, jordnötter, chili OCH, viktigast av allt, vispgrädde.

Vispgrädde i mat? Det låter bisarrt men så blev det och en svensk klassiker såg dagens ljus. Receptet gick i tryck första gången i Allt om Mat #13 1976. Numera serveras denna märkliga komposition under namnet Flygande Jacob på såväl lunchhak som barnkalas.

Ett litet steg för Ove, ett stort steg för mathistorien? Nej, men i alla fall en kul anekdot om en rätt rolig maträtt. Och svar på en lunchfråga som diskuterades under matmässan i helgen.

Källa: Manne som läst Jonas Hellings På svenska bord 1970-2000 Tidernas Mat, Stockholm : Nordiska Museet 2000 (s. 137)

Expressen är de första jag möter på Stockholmsmässan. De tjålar kvällstidning och italiensk kokbok för en tia. Sexigare än så blir inte Det goda köket. Samma köldfrossa som drabbat bostadsmarknaden verkar spöka på tiotusentals kvadrat mässyta i Älvsjö.

Hetaste gästen – SvD:s redaktionschef Mats-Eric Nilsson – ska tala om fustket med vårt dagliga käk. Om E-koder, och dyr haussad blufftryffelolja (tryffel löser sig inte med olja).

När jag var här sist träffade jag ”alla” som är nåt i branschen. Från Årets kock och Lisa Förare Winblad via danska ambassadören till den italienska snubben som handkavlade pasta, och så legenden Jan Hedh. Jag namedroppar inte för att få kändiscredd. Slängde mitt autograf i mellanstadiet. Men i helgen verkade eliten stannat hemma (på respektive krog).

Ur den bredd som faktiskt antyddes räknade jag till halvdussinet ”vi kör hem diskmedel/eko-grönsaker/fisk”. Några stackare som sålde gjutjärnspannor och patenterade grötvispar i silikon. Däremellan några välnischade japaner, franska ostdiskar, oljebodar och dessertpalatset Xoko. Så långt rätt mediokert, ingenting som öppnade mina ögon särskilt stort. Kanske för att jag är rätt ointresserad av alkohol och därför förvånas av att halva mässhallen verkade rymma vodka, must och barverktyg.

I landet som presterar 350 kokböcker om året borde väl åtminstone Mat-Tina hinna förbi lite vanliga dödliga konsumenter. Men nicht, niente. Gastronord var ett business-to-business event som råkade inträffa före lågkonjunkturen var ett faktum. Medan fler (och dyrare) ekologiska produkter var en positiv nyhet för alla. Nu går jag hem med frågan vem som äger marknaden, konsumenten eller producenten.

I lågkonjunkturens spår verkar italiensk mat vara det sexigaste, och säkraste, marknaden kunnat visa fram. Det och halvkända designern Simon Davies från tv3, utrikesministerns deli-fru tänker jag inte nämna vidare.

Sorry Stockholmsmässan, ni kan bättre!

Hörde en antirekommendation i mångdags. En lärare hade besökt en av citykrogarna i Visby. När han efter en halvtimmes sporadisk ögonkontakt skällde ut hovmästaren fick han ett otacksamt men uppriktigt svar.

– Då kan ni väl ta och gå härifrån!

Läraren med sällskap valde att följa servischefens uppmaning och lämna etablissemanget. Var de hamnade istället är en annan historia. Poängen är att det kunde gått så mycket längre om de stannat kvar. De kunde ha fått god service av en annan servitör, troligast är väl att snacket hade gått och deras bord fått taskigt bemötande kvällen ut.

En som kan matsalsvåldet på sin fullmatade högerhand är tydligare hovmästaren Steve Dublanica. Han har till och med skrivit en bok om hur totalt oetiskt han och hans kollegor tänker. Nu är det väl självklart att restaurangfolk försöker tjäna pengar på sina gäster. En del av tricken SvD nämner känns ändå lite väl taskiga. Eller?

Gästspelade på Ekbacken igår. Ett avslutande extranummer nu när deras ”chef ordinaire” är tillbaka från semestern. Lugn och härlig soppdag – köttsoppa med vitt vin till karnivorerna och redd indisk grönsakssoppa till vegebabianerna. Till detta vitt bake-off-bröd och en klick crème fraîche till den heta indiska.

Skönt med ett inhopp sådär mitt i en vecka. Inget direkt beställningsansvar – även om det var leveransdag. Dessvärre jiddrade en kollega sönder min räkmackstisdag. Hon började knorra redan innan hon börjat äta. Nåt om att hon fått en på tok för liten portion. Detta trots att hon fått lika mycket som vi häller upp på VG’s soppluncher.

Lagom till att jag var klar med mellanmålet fortsatte människan lamentera sig. Detta var minsann andra dagen i rad hon fick utstå spe, gamman och allmänt lidande. När jag försökte besvara hennes gnäll tog hon till ännu ett offergrepp – skriket. Hon lade som på en diskant på hennes redan ansträngda tonläge. Att få svar på tal var tydligen inte hennes grej. Människan sket fullständigt i att jag tyckte hon var pinsam och dåligt underrättad.

Till min glädje fick jag imorse höra att jag nu var hennes fiende nummer ett. Ogästen hade tydligen klagat av sig hos kökschefen som försvarat mig. Svaret i stil med ”jag skulle inte vilja lämna mitt kök till nån annan. Killen har dessutom jobbat på en vegetarisk restaurang…” lät som ljuv musik i mina öron.

Få saker värmer lika effektivt som när folk går i god för att jag kan det jag pysslar med. När ANDRA tar mina enkla kulinariska kunskaper i försvar. Hoppas tanten överlevde den napalmbombningen.

Redd indisk grönsakssoppa

500 g soppgrönsaker

till servering: en klick crème fraîche och en kvist koriander

1) Koka samman grönsaker och vatten.

2) Häll i grädden, krydda och låt sjuda på svag värme

3) Smaka av, tillsätt lite curry för jämnare smak och roligare färg.

…och en till. Amelia Adamo avslöjar favishaken på AoS.

Såg att Kotten lagt upp bilder på den nyfödda. Klart sevärt…

Tyska Pundo3000 visar prefabbet utan kartong. Sevärt!

Nog för att Bibeln är min viktigaste bok men i receptväg ligger den i lä. Sedan senaste Londontrippen har jag drägglat över Larousse Gastronomique. Ett slags nationalencyklopedi över mat. När nu dollarn känner sig tokdeprimerad hade jag tänkt köpa kolossen men hejdade mig i sista sekund.

Liksom den klassiska musiken har Royal Albert Hall har västerländsk matkultur storheter som CIA – Culinary Institute of America. Liksom muslimerna har Koranen har jag numera The Professional Chef, kursbok vid just CIA. Vid tillfället då jag beställde den kostade den för övrigt 270 kronor – som en halvdyr huvudrätt i Uppsala. (I skrivande stund tar AdLibris 450:-). Så, är den bättre än Annas och Husmoderns grundkokböcker? Ja, det är den.

Det enkla faktum att författarna lär dig att cicelera champinjoner till små miniatyrparasoll får det att riktigt krypa i min knivhand. (Halvt av rädsla för allvarliga skador). Överlag är denna köksbibel ett formidabelt uppslagsverk. Med bilder på alldeles gyllengula omeletter och utförliga beskrivningar av vad respektive bakingrediens spelar för roll i bröd.

Jag får inte en krona för att berömma denna 3-kilosbjässe. Tvärtom har jag betalat för att få ett halvt träd med bokstäver på. Vettiga bokstäver. Särskilt som detta kanske är nummer fyrtio i min kokbokshylla. Låter det lite lätt rubbat? Visst gör det väl det. Men så har jag en hel del teologi i mina hyllor också. Lite grann för magen, mycket för själen.

Ska du alltså köpa en (till) kokbok i år – låt det bli CIA’s standardverk. Se det som en investering lika viktig som din kniv (du har väl en vettig kniv?). Eller gör som mina modebitna studentgrannar – räkna av boken på flera år. Har jag kvar mitt exemplar om tio år har den trots allt inte kostat mer än 27 kronor per år.

Vill du provläsa kokboksmammuten kan du göra det i högskolans bokhandel.