ud-din.se | omarevangeliet

Idag höll KG Hammar sin sista predikan ”i kraft av sitt ämbete”. Men någon pensionär blir det inte av senaste biskopen i Uppsala stift och Svenska kyrkans sista av regeringen tillsatta ärkebiskop. Härnäst väntar en professur vid Lunds universitet.

I sin avskedspredikan talade avgående ärkebiskopen om ”Andens vind” och också vad det rent praktiskt betyder att vara medveten om vinden. Hur vinden som symbol för Guds heliga ande går att förnimma när det blåser men inte är lika enkel att märka av när det är ”vindstilla”. Som råd på vägen uppmanade han också de församlade i Uppsala domkyrka, och övriga lyssnare att inte bara flyga med vinden utan också att våga spjärna emot. Att våga gå emot.

Att KG Hammar inte själv vänt kappan efter vinden i alla lägen är kanske hans eget signum. I frågan om flyktingamnesti och inte minst i sitt försvar för utställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka har ärkebiskopen starkt tagit ställning. Kanske sticker det i ögonen på vissa att KG Hammar valt att ta ställning i svåra frågor. Att där finns de som ansett att han gått för långt visade sig då ett prästupprop skapades på Internet – efter beslutet om välsignelseakt för homovigslar.

Det mest kontroversiella är kanske ärkebiskopens känsla för sin samtid och för sitt ledarskap. Till TT gav KG Hammar följande kommentar gällande sitt eget chefskap:

? Ett ledarskap som inte är radikalare än snittet är inte ett ledarskap. Då leder man inte något som är i rörelse, säger han.

För den som vill läsa mer om just ärkebiskop KG:s syn på ledarskap har jag rotat fram mina egna minnesanteckningar i ämnet. Anteckningarna är från LSU:s sista ledarskapsfika våren 2005.

Ledarskap enligt KG Hammar (PDF 36kb)

Starkt peppad, men trött efter studentbalen, åkte jag tillsammans med församlingens vuxenkörer Örlogsstaden och Världsarvet Karlskrona för att delta vid årets Riksfest. Nervös men ändå positivt inställd såg jag fram emot att spendera tre heldagar med körsång, körsång och lite lokalturism. vuxenkörer iväg till

Incheckad men inte uttittad

Ankomst och incheckning gick smidigt och vid halv åtta-snåret hade mitt bagage äntligen landat på det fräscha hotellet. Tack vare gruppens storlek hade en del av oss uppgraderats till affärsklass – jag var en av dem! Skönt att slippa sova på skolsalsgolv eller dragiga vandrarhem ibland.

Helgen förflöt i seniortakt; större delen av deltagarna visade sig enligt sed vara en bra bit över 55+ och resten i vart trettiotaggare. De få glimtar jag hann se av Kungliga Karlskrona Amiralitetsförsamling:s damkör var därför hett eftertraktade – där såg iaf ut att finnas folk födda på 80-talet (1980-talet, haha). Märkligast av allt var att jag egentligen inte led något vidare av att vara yngst i bygget.

Omgiven av folk vars intresse av mitt yttre var mycket lågt kände jag mig på nåt sätt friare. Visserligen har jag alltid haft en förkärlek för proper klädsel men jag märkte ändå en skillnad. Nu var det enbart min och sällskapets sociala förmåga som satte gränser. Kände mig understundom som en satellit i ett främmande universum. Undersökandes fullvuxnas och pensionerade individers verkligheter.

En upplevelse av isolerad frihet

Även om mina undansopade restuppgifter tog upp en del mind space var det soft att fokusera på musicerandet ett tag. Isolerad i en mindre stad och i ett mindre sammanhang. Fullpensionerad med prickfritt boende och i stort sett utan internet och mobiltelefon mådde jag oförskämt bra. Friheten från matuppvärmning, rumsstädning och vardagsmiljöer gav bland annat utrymme för följande intressanta samtal:

• Träffade person A. En hyfsat ung gudsman som arbetade på orten och verkade både andlig och extremt ordningssam – en sällsynt kombination. Inspirerades av honom till att fortsätta söka nya perspektiv på kyrkan och prästrollen.
• Diskuterade grundskolan med B. Hon har under lång tid arbetat som lärare och verkar förstå att uthållighet inte ensidigt handlar om att behålla sitt arbete, utan även om att ge eleverna en chans att omvärdera sin inlärningssituation. Coolt att folk som själva utbildats under hårdare disciplin klarar av att omsätta sitt kunnande i dagens svenska skola.
• Gjorde bort mig genom att inte känna igen C. Inledde iaf ett samtal med henne under den avslutande middagen (hon var servitris… och 20-taggare)om framtid, studier och mod. Hamnade i den bekanta ”har-du-redan-glömt-bort-mig-situationen”. Som vanligt var det jag som glömt bort att jag dagen innan hade beställt en chai-latte av henne. Som hon dessvärre inte kunnat ordna fram. Antar att jag gett mitt bidrag till myten om 08:ors dryghet. Träffar jag henne igen lär jag iaf känna igen henne. Hoppas nästan det.

Borta bra – hemma knäppt

Hämtades efter en del gruff av polarna på Centralstationen och åkte iväg till Heron för lite helghäng på Hollywood. Märktes att det var söndagskväll på den kollektiva tröttheten. Till min stora lättnad blev kvällen rätt kort. Inte så mycket pga hotellnätterna men för att jag varit tillräckligt social under den gångna veckan – enligt mig själv. Nästa reskamrat John Blund och destination sömnlandet.

Nästa bloggtopic: Hoppet som varar

Så var det äntligen dags en för av studentperiodens traditionella höjdpunkter. Platsen för VRG Odenplan/Stockholms bal var för året en rustik gammal varvsbyggnad i Nacka. (Tidigare år har balen hållits på Cirkus…) Glädjen var liksom dresscoden på topp. Många såg helt klart bättre ut än någon annan skoldag under de senaste tre åren.

SL svek som så ofta förut, så det fick bli en bulle sista biten ut till balsalen. Kom ändå i god tid och slapp promenera den sista biten från busshållplatsen. Väl framme möttes jag av idel leenden – VRG-folk har, om inte annat, iaf uppfostrats för såna här tillfällen. Inte ens kommentarer som ”är du dörrvakt” och ”skön turrefrilla” tvättade bort mitt eget goda

humör.

Mr S. smärtsamma erfarenheter

Kvällen, och studentkommittén, bjöd på schysst mat. Både elevkollegor och lärare presterade i sin tur sköna små återblickar från tiden på VRG i form av högklassiga tal. Med spännvidd från ”My english even beats the VRG teachers” till ”så gick det till när snorren fastnade i gylfen… och jag hamnade på sjukan.” Hetast var ändå spansklärararinnans försök att dämpa ryktena kring hennes skönhet genom att kritisera vår källkritiska förmåga. För egen del lärde hon mig inget annat än att faktagranskare inte duger till att bedöma allt.

Thailandsskämt hör inte till balkvällar

Man lär så länge man förnedrar, eller iaf så länge man gillar lever. För egen del lär jag inte dra fler skämt om thailändskor efter att ha fått en omgång av en N3:a. Inte menade jag iaf så illa som det kanske lät. Hann med ändå fler bevingade grodor under kvällen som fortskred som vore vi alla i goda vänners lag; vissa hängde i soffan, andra – både elever och psykologilärare – passerade dansgolvet. Mest off-topic var nog Haralds kärleksbekännelse till Veronica Mars i toalettkön (favoritkaraktär – Logan Echolls).

To be or not to become – student

50-poängjakten gick in i fas 3 och fick åter kod röd. Även om både skotten och Gandalf verkade vilja lösa min gisslansituation. Nu återstår att se hur resten av VRG:arnas balbilderna blivit.

”Good night you princes of Main – you kings of New England!” (Dr Larch)

När jag gick upp i morse fanns få skäl till glädje. Taklampan slocknade pga el-fel, saknade fortfarande 50-gymnasiepoäng och gårdagens Trerroristattentat hängde kvar i sinnet (får inte byta från Tre till Tele2/Comviq). Dessutom hängde tunga moln över den annars majsolsprydda gården. Klev iaf upp till slut.

Tjurig med nygrillad kyckling

Om jag var nedstämd när jag kom till skolan vände alltsammans redan när jag på förgården kände doften av nygrillat & nån slags countrymusik. Åsynen av den utlovade mekaniska tjuren i parken utanför skolan fick mig att dra yttermera på smilbanden. Inte ens det ännu mulna vädret solkade ner känslan av barnslig lycka. Antalet icke avflugna elever kan nog räknas på ena handens fingrar – antalet som gick därifrån gladare än de kom var betydligt fler.

Ryan – please don’t leave me

Avslutade den kalla ”back to winter degrees”- dagen med tidernas sista ordentlige avsnitt av The OC. Samma studentångest där som här i avsnittet ”The Graduates.” Ni som, liksom jag, följt serien ett tag känner säkert till att perfektionisterna vid ”Harbour High” också får sina studentmössor i år.

”Class of 2006” – alltså Ryan, Marissa, Seth & Summer tågar således ut ur seriens fokus. Mischa Bartons karaktär Marissa lär knappast dyka upp igen efter att ha dött i en bilolycka och somnat av i famnen på Ryan. Tur då att en annan av mina tv-addictions ”Veronica Mars” just fått klartecken för ytterligare en (halv) säsong av sitt productionsbolag.

– Nästa vecka: bergochdalbana.

Sitter på tåget hem från Uppsala. Intervjun på JTH kändes bra. Vet inte än om jag kommer in på skolan men om känslan får avgöra har jag hälften inne. Är iaf mentalt inställd på det mesta. Gillade iaf skolans litenhet och små mysigt läskiga detaljer som glasmontern med Jesus och de tolv lärjungarna i form av små statyetter. Känner mig med andra ord fett peppad på att plugga vidare på en riktig högskola med akademiska ?studiekamrater.?

Tyska studenter grillar i grupp

Spenderade resten av dagen i goda vänners lag ? halvt självinbjuden till en juristkompis från VRG. Förälskade mig i den vegetariska lasagnen som avnjöts på picnicbord jämte ett gäng tyska studenter. Campus life rules! Måste nu bara klara av VRG med flaggan i topp. Springa den sista halvmilen av mitt gymnasiala maratonlopp.

10 x 300-grammare tack!

På tal om förälskelser har jag funderat mycket kring min viktminskning. 3 kilo säger inte så mycket egentligen. Jag har trots allt stressat ner och förbränner nog inte så mycket under mina lugna dagar. För övrigt känns det som att jag äter hela tiden ? dessutom rätt onyttiga prylar. Usch, jag hatar viktfunderingar ? jag är ju frisk och så, fastän jag borde träna lite så jag håller mig i form. Är ju alltid bra att hålla sig i form.

Slit mig med hälsan

Just nu identifierar jag mig mest med en av skolans denimklädda Saccosäckar. Plufsig och medfaren efter ännu ett år i den svenska gymnasieskolan. Tillknöglad och tovig. Men som jag sa till studierektorn ? hoppet är det jag vill förmedla till andra människor. Hoppet som varar. Bevarar.

Har redan hunnit förbi Kungsholmsbron, sett solen gå ner över logementen vid Karlberg så snart är jag åter hemmavid. I den stora staden söder om kunskapens vagga. Staden, hemmet, morgondagen.

* Rubriken är ett lånad från en av Uppsalas korvkiosker.

Inatt kodade jag sista strängen på skoltidningen, ett av mina sista praktiska skolarbeten för Viktor Rydberg Gymnasium. Nog känns det smått nostalgiskt även om jag vet att helgen kommer att kräva massor av uppsatsskrivande. Vill redan nu utfärda en varning för att Det sköna gröna numret kan ställa till med problem i IE 6+. Ska leta fel senare under dagen…

Efter hela två dagar av försommarvärme var det i fredags dags för årets första varma kvällstur med kyrkseglaren Tummelin aka Otto. Även om lufttempen var kring 20 grader höll vattnet inte mer än kanske +8 eller så. Inget badande blev det alltså, inte heller någon segling. Kul att C iaf vågade sig upp på däck – slow but noticable progress.

Noterar förresten att den palestinska myndighetens flyktingminister Atef Adwan trots internationella protester igår besökte Sverige och den konferens som anordnats av politiskt och religiöst obundna The Palestinian Right to Return Coalition. Kritik har främst riktats mot att Svenska utlandsmyndigheten i Jerusalem gett Hamasföreträdare svenskt visum. Visumet gäller nämligen i hela Schengenområdet.

Det gläder mig att sommarvärmen löst av tidernas längsta och molnigaste vår, att Sveriges regering till skillnad från omvärlden tagit upp en dialog med Hamas och att jag orkat börja plugga igen.

Jag förstår att du inte kunde bjuda in mig till firandet. Du tror väl fortfarande att fattiga grabbar som jag & co som gick med i scouterna för att lära oss skogsliv (och komma hemifrån på hajker) är dåliga för din image.

Det är lugnt farsan. Du har ju redan köpt lägenheter åt tre av dina barn… så det vore nog för mycket att be dig om en studentbostad. Men du har kanske en liten vrå på Drottningholm, kanske i båthuset som, där jag kan bo. Ifall jag antas till THS… Du kan väl jallafall fundera på det.

Grattis då! Och hälsa Republikens president Tarja Halonen med maken Dr Pentti Arajärvi. Så ses vi kanske på nån annan födelsedag! För nu ska jag plugga järnet.

Mösspåtagning och aprilväder verkar vara en dålig kombination. För första gången i VRG:s historia hölls ceremonielet inomhus. Efter en förstärkt lunch med tidernas längsta långbord i Kungshallen hamnade vi tack vare L.M. på Konserthusets tak och fick på så vis en härlig fond till något slags klassfoto.

Dagen fortsatte i fotoandan med släppet av det något ostrukturerade fotoalbumet för några av årets studentbilder. Äntligen lyckades jag pressa mig till att tillämpa ett fungerande album för ett aktuellt projekt. Känns som att stressadrenalinet kanske håller hela vägen. – Har en intensiv pluggperiod att forcera innan studenten. Igen.

Ett hopp tändes också på hemmaplan för the Four Fathers. Vi splittrades rätt kraftigt efter semesterstrulet förra sommaren men inte ens min 50-poängsrunda under kvällens bowling (den första på nästan ett år) pajjade aftonen. En sak fick rektorn iaf rätt för – vänner är värdefulla, viktiga och livsnödvändiga. Kanske är det därför Messias talar om förlåtelsen som den största dygden.

– Fick förresten hem en laddning av tidningen Tromb att distribuera snarast. Så kanske jag har råd att gå på studentbalen… Alla är dessvärre inte svinrika och bosatta i Orange County, där säsong 3 går mot sitt slut och ingen ännu vet om det blir en fjärde säsong.

Idag fungerade allt utom tunnelbanan, antagningsbeskeden, 3:s kundtjänst och mitt minne. Resultatet: ett jag på nedgående. Vaknade klockan fyra av att mor viskade ”Ida sover i hallen… har du glömt natta henne?” (Ida är ett flygburet burdjur.) Antar att det hade en del i mitt trötta humör resten av dagen.

Efter en kort studie av britternas glansperiod under kolonisationen av Indien tog jag äntligen mod till mig och bad om en lägeskoll (= hur mkt restuppgifter har jag kvar.) Det jag hörde var eg. gammal skåpmat – men så bad jag också om det.

Efter en kul diskussion om vem av Chris Rock, Chris Tucker, och Russel Peters som är roligast i världen vart det lunch, SL-strul och skum hemresa. Skum i den bemärkelsen att jag råkade sätta mig mitt emot en könsopererad före detta man.

Kände igen transan från ”Malou möter…” och förvånades över att jag spontant frågade henne hur mkt klockan var. Mest för att kolla hur hon lät – sen var det inte mer med det. Hon verkade trevlig och spanade, som så många andra, inte in mig. Tänk om alla fördomar vore så enkla att döda.

Kvällen slutade iaf med att jag serverade kören fräsch tigerkaka ihopsnodd på mindre än en timme. Snodd som i vispad & gräddad; inget annat. Å så GP på Kanal5 och en lägeskoll med C.E. om nästa nummer av skoltidningen.

– Imorgon: mösspåtagning.

Idag bokade jag intervjutid på Johannelund. Nervöst, iaf tills jag insåg att min svenska dög väl även när personen i andra änden av telefonledningen lät som meteorologen på TV4 – hon den norska.

Just som jag trodde att intervjun var enda nervösa momentet fick jag en härlig komplettering. ”Jo, förresten så tar vi nästan aldrig in folk direkt efter gymnasiet. Bara så du vet det.” Nog för att jag har hört det förut. Att unga präster inte tas på allvar och att det krävs erfarenhet av mer i livet än skola och kyrka.

Efter mina 7 år i olika både politik och sakfrågedebatt känns det trist att stämplas som ”en som behöver se annat än kyrkan.” Nåväl, mänskan spår – Gud rår och jag tar mig en Earl Greytår för att värma frusna och kalla leder.

Det blev nämligen åka av med, akta öronen, kyrkbåten. Omastade men iaf sjösatta m/s Tummelin åkte årets första onsdagstur i Flottsbrokanalen. Chiefade utan långkallingar – därav kölden.

– Imorgon – sångövning men innan det ska jag baka… Får se vad det blir sa snickarn och täljde av sig tummen.