ud-din.se | omarevangeliet

Lidingö stad har efter en tids klagomål bestämt sig för att kicka Attendo Care. På nåt sossenöjt sätt känns det riktigt, riktigt bra. Nu ska staden nämligen själv ta över driften av det aktuella äldreboendet. Bland saker jag upprörs hamnar misskötta pensionärer högt. Det känns helt enkelt inte rätt att folk tjänar pengar på att ta dåligt hand om äldre samhällsbärare.

Tro nu inte att jag gottar mig över att folk farit så illa att Lidingö tvingas ta över. För det är verkligen inte så jag menar. (For real.) Men det är gott att misskötseln bekräftas också av makthavare och inte endast anhöriga utan makt. Blir lite svårare för Attendo att skylla på ”tillfälligt anställda som inte är kvar längre”. Eller att hävda att det går att bedriva heltäckande omvårdnad för mycket mindre pengar (’aktieägarna måste ju också få pengar’).

Pengar är hårda, pensionärer är mjuka.

Ärkebiskop emeritus Desmond Tutu har återigen tagit till orda. Denna gång är han förbannad på vad han uppfattar är ett perverst intresse för andra människors sexualitet. Undrar om BBC-intervjun finns att hitta på nätet.

Ska också bli intressant att höra hur Frikyrkosverig reagerar. Om man alls reagerar. Livets ord & co har väl fullt upp med att stämma folket bakom Beck-filmerna. Juristkostnader som kunde använts så mycket bättre. För kampen för billigare AIDS-mediciner till exempel. Men, men..

Jag är inte moderat, däremot är jag kristen humanist. Därför känner jag mig stolt över Kristina Axén Olin (m). Det visar på både stor självinsikt och stort mod att hon nu vågar sjukskriva sig. Även om situationen verkar jobbig hedrar det henne att hon valt att prioritera sig själv framför arbetet.

Media om Axén Olin: DN, SvD.

– En sista gång, kom igen låna mig 100kronor.
– Du har fått dina chanser.
– Och du ska kalla dig kristen? Din snåla jävel, jag hatar dig. ?Smäller igen ytterdörren.?

Just när jag har som mest att skriva, läsa och lära mig kommer inbjudan till ett behandlingshem. Det vankas anhörigdag för (nyktra) missbrukare. En sån är jag alltså (läs: anhörig) och dessutom särskilt inbjuden. Fyra långa föreläsningsdagar med helpension och jag slipper föreläsa. Som en långhelg på högskolan.

Visst kan jag tacka ja, läsa ikapp det som ska göras före och efter weekenden. Frågan är om det är värt anspänningen, tågresan och den ökade stressen. Tänk om föreläsarna är några akademiska puckon. Hjonigt tillrättalagda forskare som kommit fram till saker som är ”bra för er att veta”. Eller folk som verkar opålitliga, snikna och ute efter att tjäna pengar på att föreläsa om andras misär.

Har inte bestämt mig för om jag ska åka eller inte. Hur mycket tid ska man lägga på släktingar som hamnat snett när man har fullt upp med studierna? På att lära sig teorier som förklarar ens egna erfarenheter av folk som beter sig illa. Åker jag iväg riskerar jag att lära mig något, stannar jag i biblioteket vinner mina erfarenheter en posttraumatisk seger. ”Jag vet hur det är – jag har sett det med egna ögon, palla lägga mer tid på det.”

Aja, har iaf ett gott skäl till att jobba hårt med dogmatiken. Är alltid smidigt att ligga i fas eller till och med före i tentaschemat. Det gör CSN lite gladare.

Fördomar kan ta sig de mest skiftande uttryck. Ändå finns där frågor jag får så gott som varje vecka. Eller så snart jag stiftar en ny bekantskap.

– Omar, var kommer du ifrån?
– Kantorsgatan, närmast E4:an.
– Men innan det då?
– Vårby utanför Stockholm, hörde E4:an från balkongen.
– ?Irriterat? Men alltså, Omar är ju inget svenskt namn.
– Jag är svensk.
– Jaha, är du adopterad? Var kommer dina föräldrar ifrån? Kom du hit som flykting? Varför är du så mörk? Kan man bli präst om man inte är kristen? Är du muslim, Omar?
– Ok, jag är muslim. Och jag tycker alla tjejer utom prinsessan Madeleine borde gå i heltäckande slöja. Jag har mätt upp storleken på ditt garage förresten. Tänkte testa en ny sorts bilbomb där.
När du ändå, av omsorg, frågar om mitt ursprung kom jag hit i en IKEA-lastbil. Mitt emellan en pall pokal-glas, Klippansoffor och såna där billiga batterier. Slängdes av mitt på E4:an och sprang sista biten till Vårby. Mitt första vakna minne är Spendrupsloggan och badstranden.

Ok, jag förstår att mörkhåriga killar är suspekta. Eller som det heter ”är exotiskt för oss svenskar”. Men rätt ofta känner jag mig som den där svarta killen i Den bästa sommaren som hamnat i Sverige.

Ändå trivs jag rätt bra med ständiga referenser till Herr Omar i Ture Sventon. Hellre klumpiga frågor än att låta folk jag känner börja kalla mig Micke (mitt andranamn). Och ärligt talat har jag ingenting emot att min nyfödda brorsdotter har fyra-fem nationaliteter i sitt släktträd.

Om folk ändå kunde sansa sig ett slag. Upprätthålla schablonbilden av svenskar som blyga och försynta. Så jag också fick vara en blyg, om än lätt missfärgad, svensk med lite annorlunda sätt att se på världen. Men hej, så länge jag snor tid av securitasgrabbarna på Arlanda lär ni väl hålla mig på avstånd. Även om min svenska är renare än både insjöar, skogsgläntor och sossevalkampanjer.

Jag är ju trots allt exotisk eller nej. Osvensk var ordet. Osvensk på ett positivt sätt.

Ps. Iaf det där om kvinnor och garage är ironi. Resten får ni gissa på.

Krävs inte mer än Nyhetsmorgon-Jenny i tennisoutfit för att få mig att vakna till. Att hon dessutom skrattar när hennes tennisskills blir tokdissade av livsnjutarSteffo ger henne ännu mer cred.

Ska tydligen vara någon slags tennis-skole-rep med Jonas Björkman ”live från Båstad”. Intelligensen (utom Jenny då) är i Almedalen och Stureplansslicken är i Båstad. Lär alltså bli en soft vecka i Stockholm.

As many times before. When in doubt, the companionship of good book’s and long gone authors comforts me. Gives me a hint of the feelings I bear not being inhumane but inherited. Others have felt the same way and still lived on.

I have studied many times

The marble which was chiseled for me?

A boat with a furled sail at rest in a harbor.

In truth it pictures not my destination

But my life.

For love was offered me and I shrank from its disillusionment;

Sorrow knocked at my door, but I was afraid;

Ambition called to me, but I dreaded the chances.

Yet all the while I hungered for meaning in my life.

And now I know that we must lift the sail

And catch the winds of destiny

Wherever they drive the boat.

To put meaning in one?s life may end in madness,

But life without meaning is the torture

Of restlessness and vague desire?

It is a boat longing for the sea and yet afraid.

(Edgar Lee Masters (1868?1950). Spoon River Anthology. 1916.)

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” Dr Glas, Hjalmar Söderberg, 1905

Funderar kring studier, jobb och kallelse. Av Anden förberedd på en stund i valfiskens buk. Livrädd inför vetskapen att perioden kan vara för evigt men ändå lugn i att all utveckling kräver kriser. Vet att det upplevda lidandet är det som skiljer mellan passion och fritidsintressen.

På igensyn!

1. Avstängd dator

Ett av de bästa men ändå svåraste råden från en friskvårdsföreläsning hos Stockholms Stad. Senast två timmar före sänggående ska dator, tv och andra stressmoment stängas av. Har inte riktigt lyckats få upp det till två timmar. Men nu sover min MacBook i vart fall inlåst medan jag sover lugnare i min egen säng. Onödigt många har fått se mig sovandes över tangentbordet.

2. En närmare rakning

Lyckades hinna till John Wall:s butiksinvigning i helgen. Dagens investering? – En Braun 47-nånting för under halva priset! Så nu skär jag mig allt snabbare i ansiktet! Och slipper bli tagen för att vara antingen taliban eller uteliggare.

3. Statsministern väcker mig

Med statsminister Reinfeldt som väckningssignal på telefonen vill jag knappast sova vidare. Tack P3!

Regnet ligger i marsluften och kvällen omsluter mig och sällskapet under promenaden till Samariterhemmet. Detta är veckans bufféställe och som namnet antyder ligger buffébetoningen ikväll inte på maten. Det är på sällskapet det kommer an.

Fattiga i anden, fattiga på banken men nära Gud. Så känns folket jag möter vid klädhängarna i entrén. Rejäla, äkta och stadiga. Polaren som lett vägen genom Uppsalas gator blir påhejad redan innan vi når matsalen. Ett ”länge sen du var här” följs upp med ”vad gör du nuförtiden”. Så fortsätter klassresan till den nästintill klassiska soppkön. Soppkön som annars fått symbolisera Frälsis verksamhet möter jag nu för första gången på riktigt. Read More…