ud-din.se | omarevangeliet

Regnet ligger i marsluften och kvällen omsluter mig och sällskapet under promenaden till Samariterhemmet. Detta är veckans bufféställe och som namnet antyder ligger buffébetoningen ikväll inte på maten. Det är på sällskapet det kommer an.

Fattiga i anden, fattiga på banken men nära Gud. Så känns folket jag möter vid klädhängarna i entrén. Rejäla, äkta och stadiga. Polaren som lett vägen genom Uppsalas gator blir påhejad redan innan vi når matsalen. Ett ”länge sen du var här” följs upp med ”vad gör du nuförtiden”. Så fortsätter klassresan till den nästintill klassiska soppkön. Soppkön som annars fått symbolisera Frälsis verksamhet möter jag nu för första gången på riktigt.

På andra sidan serveringsbordet möts jag av idel vänlighet. Två små damer i omatchande ålder i omatchande förkläden serverar utan åtskillnad; löksoppa, ärtsoppa med och utan fläsk och en variant på gulaschsoppa. Visst finns buffétanken här med – även om det kanske inte är grundtanken. Här betalar du om du kan och alla äter upp det de fått upphällt åt sig.

Straxt efter soppan (serveras torsdagar från 18.00) börjar kvällens mässa (stadigt 19.00). Kyrksalen alldeles intill matsalen fylls med människor som under ledning stämmer in i en välkänd svensk psalm. Så följer mässan i förenklad ordning med bön, predikan och nattvard. Så till slut händer det jag förberett mig för, inte i detalj men i känsla. En äldre herre stegar fram och introducerar sinnesrobönen.

Den enkla bönen blir svaret på varför jag gått hit: för att be tillsammans med dem Jesus spenderade mest tid med. Dem han delade måltiden med har jag tidigare ryggat för att ens dela en soppmiddag med. Ikväll återupptäckte jag något av den äkthet som finns hos den som med Gud lämnat sitt missbruk. Och till vilkas tjänst Gud kanske vill kalla mig.