ud-din.se | omarevangeliet

Så kom vi äntligen iväg till Phuket Town. En bedrift för världens kanske främsta sjusovare. (Snooze-knappen är en välsignelse, väl?) Sprang ikapp en songthaew (lokalbus), som stannade 50 m senare för att köpa lunch till föraren, från Beach road till stan. Efter en halvtimmes skumpig färd längs två-filiga serpentinvägar var vi halvvägs till resmålet. Raggades sedan upp av en engelsktalande (!) svart-taxi-förare och angav destinationen Phuket Zoo (Chalong).

Taxi-snubben visade sig vara en yrkesofficer och hängde med sin kompis i egenskap av kartläsare. Kanske som prisstegrande alibi eller för att bättra på sin engelska. Resans hittills billigaste taxiresa, räknat i kilometer. På hemvägen fick vi dock veta hur det förhöll sig med förtjänsten. Fick stanna vid inte mindre än två enorma smyckes- och souvenirbutiker som taxibolaget hade avtal med. Procentförtjänster är en förvånansvärt stor näring i Thailand… Det som kallas korruption i Sverige är här ett levnadsvillkor för småföretagare… Och det höll nere vårt pris.

Själva djurparken vi besökte höll kanske inte i europeisk standard. Det genomgående temat var många djur på liten yta, varav en fjärdedel var krokodiler. De djur som charmade Anna mest var en liten frispringande ödla inne hos dvärg känguruerna och skulpturerna av dinosaurier som stod här och där i parken. Omar däremot fann en fritt spankulerande katt och föll pladask för några luggslitna dromedarer.

Efter äventyret med svart-taxi, djurpark och hemresa blev det tårta och bugglektion på villans veranda. Allt för att fira dagens 26-åring! En födelsedag i exotiskt land – klart den varmaste födelsedagen nånsin

16 januari

Igår var vi iväg till Kata beach, en strand några km söder ut från staden vi bor i. Det var trevligt att se en annan del av ön – även om Omar var här redan för några veckor sedan. Då var han visserligen aldrig ner på stranden. Det ändrade vi på nu… Det blev några timmars sol och bad med ett parti kinaschack mitt i allt. Hittade nämligen ett billigt sånt på stan i förrgår som jag inte kunde låta bli att köpa. Kinaschack och ett Kalahaspel. Omar kommer ha förlorat många gånger innan den här resan är över Imorgon funderar vi på att ta oss till Phuket town zoo. Det ligger en bit bort och kräver lite planering med lokalbussar – men verkar värt ett besök.

/Anna

Lördag 10 jan till tisdag 13  jan

Vi har funnit semestertempo – dvs, sova länge på morgnarna, äta frukost och spendera dagens varma timmar i skugga i sällskap med varann och god lektyr. Kanske ta en dagstur på stan ibland men spara längre turer till kvällarna då solen börjar gå ner. Perfekt för strandpromenader då solstekande gäster också börjar lämna sina hyrda stolar. Kanske äter vi sen ute på nån av stans restauranger – vi har hittills varvat thaimat och hamburgare. Det hinner ofta bli senare kväll innan vi återvänder till vårt rum i Villa Patong, lagom sent för att hinna med att t.ex. se en film eller ett avsnitt ur tv-serien gossip girl.

Kanske kommer vi hitta på lite mer saker nästa vecka, men just nu trivs vi rätt bra med att bara ta det lugnt och slappa tillsammans.

Fredag 9 jan

Annas flyg från Bangkok till Phuket blev ca en timme försenat pga ett elfel i ena turbinen som krävde sju mekaniker att reparera, dvs en mekaniker som skruvade och sex stycken som tittade på. Fram kom hon i alla fall så småning om och hade dessutom hunnit lära känna en ny bekant från flygstolen bredvid. Han visade sig vara vd för Bangkok Bank.

Medan Anna spanade in mekaniker vankade en morgontrött och lite åksjuk Omar av och an vid färdmålet. Inte för att Thailand är kaotiskt för det är väl en självklarhet att flygplan ska skyltas som ankomna även om det knappt hunnit starta. Förseningar är ju inte förseningar så länge man inte ändrar i tidtabellen. ”No mr, delays do not exist in Thailand. You can find new nice girlfriend in Thailand.” (klart jag skojar) Men lite förvirrad var han nog. Tänk om hon inte satt på planet

Hur som helst, fram kom hon. Dessutom fram till Villa Patong – huset i staden Patong där Omar bor, och numera hon själv också. Visserligen mycket trött och lite mer förkyld än när resan började i Sverige – men glad och förväntansfull på sin första semester!

Jag fick ett erbjudande om att resa iväg till Thailand mitt i mörkaste november. Halvless på teologistudierna och allt meck med CSN tackade jag ja utan att egentligen veta vad jag gav mig in på. Drabbades av en intelligensmässig blackout och packade ner det lilla av sommarkläder jag hade i Uppsala.

Nu, efter en månad i charterparadiset Pa-Tong på Phuket känner jag mig mest lite överrumplad. Inte så mycket av tillvaron på ön utan av hur mycket jag lärt mig om mig själv av att inte vara hemma i Stockholm/Uppsala. Om hur mycket jag har förändrats sen jag egentligen drömde om att resa utomlands och leva ur hand i mun.

För det hände en del annat i november. Jag insåg att jag förälskat mig i min närmaste tjejkompis. Det otroliga inträffade – hon berättade att hon fallit för mig. Instant happiness – fram tills jag faktiskt reste iväg. Sedan jag landade har inte en dag passerat utan att jag känt mig malplacerad. Jag har förlorat arbetsglädjen dag för dag och mest av allt längtat hem till Skype och vardagssamtalen med Henne.

Det må låta märkligt men jag har alltid sett tvåsamhet som en utmaning. Idag vill jag ingenting hellre än att kunna smyga ner en barnsligt textad post-it-lapp i hennes senaste pocketbok. En sån otrolig förändring i mitt sätt att leva. En ensamvarg som fallit hårt och landat i ett mjukt och fluffigt moln.

Är väl Hammarskjöld som sagt att den längsta resan är resan inåt. Smart kille.

Hon ser ganska svag och blygsam ut. Talar vacker svenska med en färg av balkanaccent. Tittar rätt ut i rummet liksom för att möta så få blickar som möjligt. Ändå verkar hon påtagligt orädd och stark när orden väl vågar sig över hennes tunga och ut i det panelklädda rummet.

- Egentligen kom jag hit för att lyssna. Så kom jag att tänka på dem jag haft runt mig medan jag varit sjuk. På alla dem jag sårat genom åren.

Nu förstår jag mitt eget motstånd mot att gå som anhörig på ett AA-möte. Skälet till varför jag inte kom iväg förrän det nästan var för sent för att jag skulle hinna traska över city till möteslokalen. Det är svårt att hålla sig neutral till svåra livshistorier. Det är också påfrestande att hamna mitt i någons tillfrisknande.

- …till slut orkade ingen med mig längre. Hade lurat så många, stulit av så många av mina bekanta. Det var då jag bestämde mig för att jag inte ville dö, jag ville börja leva.

Någon har sagt att det sker en underjordisk väckelse inom AA. Jag vet inte om jag tror på väckelserörelser. Däremot tror jag på kraften i att dela med oss av våra erfarenheter. Och på att lyssna in andra utan att värdera, döma eller besvara. ”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag” står det i Galaterbrevet, ibland behöver vi göra tvärtom – våga öppna oss och lätta varandras bördor.

Tolvstegsrörelsens styrka och svaghet ligger i anonymiteten. Så länge förtroendet finns kvar vågar vi berätta, lasta av oss det som tynger och få hopp ur andras styrka. Men för den som vill försöka rädda andra utan att börja hos sig själv finns lite att hämta hos AA. Allt börjar hos dig själv.

Har du bestämt dig för att leva?

Fotnot: anonymiteten är en av AA:s grundvalar. Citaten är autentiska men det sagda ordet är viktigare än vem som sagt det.

”Mitt i livet händer det att döden

kommer och tar mått på människan.

Det besöket glöms och livet fortsätter.

Men kostymen sys i det tysta.”

(Tomas Tranströmer)

Ett msn-meddelande. Så gjorde sig döden senast påmind. En bekant som flaggade sorg i statusfältet. Först trodde jag det handlade om skämt datorspelare emellan. ”Haha, nu dog du! Ska vi spela igen?” Verkliga dödsbud får man via allvarliga röster över telefonen, eller spänt sittande mitt emot en allvarlig vuxen.

Allt gick så fort. Några minuter senare hittade jag hans facebooksida (som en anslagstavla på internet). Där samlades minnesraderna. Glada minnen, korta utrop av sorg och saknad. Sida vid sida med senaste semesterbilderna samlades avsnitten ur vår gemensamma dagsländetillvaro. Studentbilder, vimmelfoton från krogkvällar, små blinkande nallebjörnar från sörjande vänner.

Slänger iväg ett mail för att stilla min egen oro, klär ut mig till administratör. Tänker att om jag bara får veta var och när begravningen sker behöver jag inte känna. Klarar jag av det rasar inte tillvaron. Håller jag mig upptagen med annat. Behandlar det här som en vanlig händelse i veckoalmanackan. Då slipper jag sakna, ångra och älta. Men det finns inga ”quick fix” mot livets vassa kanter.

Ici égalité (här jämlikhet), står det över ingången till en kyrkogård i Schweiz. Döden är sig ständigt lik, men sorgen är alltid individuell. Privat, avskild i en av hjärtats abonnerade rum. En svårbegriplig känsla av att någon vi älskar inte längre finns hos oss. Som i en kurragömmalek utan slut. Återstår för oss att hitta tillbaka till den belysta vägen bortom barndomens lekplatser. Gråta oss torrögda, för att med tiden gå vidare.

Nån sa att det måste vara skönt att vara troende när man förlorat en god vän. Visst är det så. Att hoppet om ett liv bortom lidandet skänker tröst mitt i det svåra. Just nu känns det framför allt tryggt att få vila i alla de människonära berättelser Bibeln rymmer. Som berättelsen om hur svårt Jesus och hans bekanta Marta och Maria sörjer sin vän Lasarus som dött. I berättelsen väcker Jesus upp Lasarus från de döda, som en förhandsvisning om hur han, enligt kristna, en gång ska uppväcka oss alla.

Bortom stelheten och de gammalsvenska orden kändes den katolska begravningen också rätt behaglig. Där fanns en lugnande känsla av ordning. I sorgens kaos fanns tröst i att det finns riter också för det svåra. Utstakade vägar, etapper att kryssa av – i sin egen takt. Psalmer för att genom musiken ge uttryck för känslor vi har svårt att uttala, böner som tröstar. Texter som förenar vår sorg och smärta med dem som gått före och dem som kommer efter. Från evighet – till evighet.

Tydligast för mig själv förblir minnesfilmen av hur jag lägger ned rosorna i rött och vitt på kapellets kalla stengolv. Möter hans blick i ett fotografi som står mitt emellan en gravkrans och ett mjukdjur. Ett mjukdjur, på en tjugofemårings begravning – för att vi alltid förblir barn i våra föräldrars ögon. Framför mig, mellan ännu fler blomster, ligger kistan under ett violett överkast. This is real. Han kommer inte att ringa igen, inga sms, inga mail… (offline).

Fotnot: Fotografen, sonen, brodern och gode vännen Rodde dog i en bilolycka en helgmorgon i oktober. Han blev 25 år gammal. Kaddish*, är en bön som enligt judisk tradition bedes efter dödsfall.

Relaterat: Dagen

”Jag, liksom många andra män i min generation, är ovan att visa känslor. Men jag vill säga till alla som känner så: Våga visa svaghet, värme och känslor.” (Kungen, 2005-01-10)

Jämställdhetspendeln har svängt. Efter åratal av kvinnliga perspektiv släpps nu äntligen männen fram i mediebruset. Jag menar det rent bokstavligt. Men inte vilka män som helst, nu lämnas utrymme för de kännande männen. I tv-serier Entourage, där det är killarna som oroar sig för hur utseende, framträdande och rent vardagstjafs.

Det senaste utropstecknet på vägen är Pittstim, en antologi om manlighet signerad Zanyar Adami och Inti Chavez-Perez. De två har pressat tidningen Gringos redaktionsgrav och den närmaste bekantskapskretsen på högst personliga (och ibland privata) reflektioner kring manlighet. Om killar som blir sexuellt utnyttjade, olyckligt förälskade eller bara slåss för njutnings skull. Här samsas hockeyminnen med funderingar kring Valerie Solanas SCUM-manifest.

Namnet till trots är detta inte en särskilt politisk bok. Den innehåller få, om några, referenser till feministbibeln Fittstim. Trots eller tack vare detta är texterna lätta att ta till sig för mig som kille. Jag kan ömsom känna igen mig och ta avstånd från författarnas upplevelser. Här, i blandningen av högt och lågt ligger textsamlingens stora behållning. Pitt stim är inget manifest för den moderne mannen, det är snarare en resumé – en CV – över erfarenheter av åtråvärda men ihåliga ideal.

Hade jag själv fått skriva ett kapitel hade det kunnat få handla om det förbjudna intresset för dans. Om hur jag som knubbig sexåring tog min enda lektion i klassisk balett. Både brorsan och syrran ägnade några år åt denna konstform, själv tyckte jag det var svårt och tråkigt. Något jag nu, med slankare proportioner, kan komma på mig själv med att ångra. Känner mig lite grann som Bart Simpson då han upptäcker just balettdansandet (givetvis förklädd). Men riktiga killar ska väl träna styrka och lira fotboll.

Tillbaka till boken som ger plats åt knarklangare, otrogna, fega, blodtörstiga män försöker ge en bild av att vara ung man. Jag kan förstå om detta låter som århundradets flopp. Det hade jag själv tyckt om avsändaren varit en annan än ett vinstdrivande Bonnierförlag. Klart berättelserna är redigerade för att vara intressanta, säljande. Plockar man femton drivna ynglingar får man också en säljande samling. Mycket få pekpinnar – desto fler öden att skratta sig harmynt åt eller förfäras av.

Detta mina damer och herrar är en god bok för bussresan eller fikarasten. Särskilt för dig som tror att dagens ungdomsgeneration består av samvetslösa små broilers.

Andra som kommenterat Pittstim: Fredrik Hertzberg (SvD), Daniel Levin (GP), Malena Rydell (DN), du själv?

[flv:http://www.youtube.com/watch?v=PcjnbIF1yAA 425 344]

Fotnot: lägg märke till de tre svävande potatisarna i inledningen.

Ett spöke går runt Europa – efterkrigstidens spöke. Med jämna mellanrum flyter sanningar om andra världskriget upp till ytan. Sanningar så tabubelagda att få tidigare velat röra vid dem. Själv uppvuxen med finsk mor känner jag mycket väl till att där finns sådant som bör lämnas därhän. Sånt hennes föräldrar och deras inte velat diskutera. Hos äldre bekanta känner jag igen samma mönster, frågor som besvaras med tystnad.

Ibland får dessa förbjudna frågor uppmärksamhet. Henrik Arnstad grävde i den finsk-svenska, civila spanjorer i sin, och nu har Jörg Friedrichs börjat gräva i den oskrivna tyska historien. När tidigare nedtystad historia uppmärksammas tycks det ta hus i hemligheternas helvete. Det är som när Lars Noréns dagbok publicerades tidigare i våras – det sätts skottpengar på brevbäraren. Fullt förståeligt givetvis. För alla berättelser är inte lätta att förhålla sig oberörd till.

När vår närtidshistoria skrivs om berörs vår egen verklighet. Om civila tyskar inte bara var bödlar utan också offer – vad händer då? Eller om Finlands högborgerlighet verkligen sympatiserade med nazisterna och därför ville alliera sig med dem? Då väljer en del, som docent Erkki Maasalo, att fortsätta förneka medan andra accepterar det nya. Problemet med båda dessa förhållningssätt är att anonyma civila kommer till skada. Finska, spanska och tyska veteraner – för att nämna några – har trots allt levt under status quo genom årtiondena.

Är det då rätt att börja röja för länge sedan mumifierade lik ur samvetets garderober? Hade Lenin rätt när han sa att man behöver knäcka några ägg för att göra omelett? Själv tycker jag mest att det verkar jobbigt oavsett vilken väg man väljer. För både den som talar och den som tiger har rätten på sin sida, rätten att känna sig kränkt.