ud-din.se | omarevangeliet

Efter tre veckor tillsammans var det så dags att plocka samman prylar och pinaler i separata väskor och sportbags. Packning är en svårbemästrad konstform. Morot saknas dock inte. Alla känner vi ju till den skräckinjagande övervikten.  För Annas del var den stela formen på väskan den stora utmaningen. Tur då att t-tröjor och souvenirer är rätt flexibla. Eller är de? Här avslöjas intet annat än att flickvännens väskor sammanlagt vägde 18 kilogram.

För att dämpa saknaden något packade Omar samtidigt, en första så kallad provpackning. Kan lugnt säga att det behövdes mer utrymme än min lilla ikea-väska tålde. Den var överpackad redan på vägen ner från Uppsala. Efter några turer till Phukets prutbara klädmarknader var jag nästan lite nervös när jag knatade fram och tillbaka till snabbköpet ’Family Mart’. Det är nämligen här jag har tillgång till en personvåg. En sån där digital våg som finns på vårdcentraler hemma. Här står den vanligen utanför den lokala mataffären och kostar 1฿ att använda.

Trodde mig vara säker när jag provvägde mina numera två väskor. Landade runt 16,5 kg. Sen insåg jag att där fortfarande låg kläder hos kvarterstvätten. Outhämtade paltor och trasor på säkert ett par kilo! Packade – lite för att slå ihjäl tid – om alltsammans. Slog in det typvis i gigantiska genomskinliga påsar (thailändare älskar plastpåsar) och så åter ner i kassarna. Känns skönt att gå igenom veckorna lite smått medan händer och ögon är upptagna med att packa. Sen väger varken väskorna eller jag 77,8 kilo var. För att vara säker på vikten ställde jag mig helt enkelt på vågen och drog sen av min egen kroppsmassa.

Annas hemresa gick förresten väl. Hon landade runt sex-snåret lokal svensk tid och sms’ade från ett tydligen vintrigt Sverige. Låter kanske märkligt men jag längtar mig alldeles trött efter snö, halka och tråkig vardag! (Och efter Anna så klart!)