”För ärligt talat, hur många svenska flickor misshandlas av sina bröder för att de har varit på disko? Hur många svenska flickor dödas av en släkting för att de har legat med någon utanför äktenskapet? (Anna Larsson, SvD, 23/11-2007)
SvD:s Anna Larsson är på krigsstigen igen. Mot vem är svårt att förstå. Hon skriver om det destruktiva i sharaf (hederskultur). Om hur skräcken sprider sig hos unga flickor när sommarlovet – köp- och säljmånaderna – närmar sig. Som så ofta förr är den utsatta kvinnorollen i fokus hos Larsson men idag skruvar hon bollen annorlunda. Idag är samma muslimer och bladingar som konstateras vara onödigt utsatta också målet för Larssons kritik. Alla muslimer och bladingar.
Det är lugnt säger någon för hon har trots allt ringat in ett problem. Och finns ETT problem, då är det okej att generalisera. För generaliseringar finns alltid ett försvar. Särskilt om målet är att skapa en barriär, en skiljelinje, mellan vi och dom. Hon skriver att det inte är rasism att skilja mellan bladingars och svennars våld mot kvinnor. Bladingarna är ju som mer systematiserade. Dom slår alltid hårdare än vi. Dom är alltid lite råare.
Ändå ser jag som sagt inte skiljelinjen eller inte-lika-med-tecknet i Larssons argumentation. Är det kanske att ’jämställda svenska män’ oftast slår på fyllan. (Förlåt, alkoholen är väl helig!) Och den som kan skylla på en rejäl fylla, den kan man ursäkta. Eller är det så att extrem religiositet är något unikt för dessa mustachprydda bladingar? Att våldets och desperationens makt endast används av en Muhammed som känner sig i underläge men inte av en Mats?
’Hedersrelaterat’ våld är ett problem och är det lika fullt som alkoholrelaterad brottslighet är ett problem. När alkoholen eller drogen kommer in i bilden kan den förra till och med förvärras. Där finns en tydlig likhet, för liksom alkoholen är våldet en del av en kultur men inte centrum i en kultur. Våld (mot kvinnor) är alltid ett problem. Frågan är vilken skillnad det gör att konstatera om rosa, bruna eller beiga män slår mest, råast eller religiösast. Den kritiken verkar Larsson försöka blunda för. Särskilt då hon tar till rasismens formulär A1:
”Sverige är kanske världens mest jämställda land. Hit kommer människor från starkt patriarkala länder som Pakistan, Afghanistan, Iran och Turkiet. Det är klart att det uppstår problem.”
Ser man till Larssons resonemang och till intet annat känns den enklaste lösningen lätt att gripa tag i. Stänger vi gränsen minskar problemen. Problemen upphör inte men de uppstår inte längre till följd av invandringen. Om pakistaniern, iraniern eller turkiskan inte korsar den svenska gränsen – då är hon eller han ännu inte ett problem. I vart fall inte ett problem i Sverige.
Det är lätt att rikta allt ljus på ett problem och bortse från allt som finns runtomkring. Bekvämast blir det om problemet du valt ut kan få andra problem att blekna. Media gör det ofta. Riktar spotlighten på Persbrandts (påstådda) missbruk och förklarar sig med att han är ju rik och berömd… hans missbruk är värre än vårt eget. På samma vis tycks SvD:s Anna Larsson vilja argumentera. För hon skriver ordagrant att bladingarnas våld ”handlar om någon annat, om att kontrollera […] kvinnornas sexualitet.”
Larsson vet hur man vinklar en text. Hur man målar upp lilla Davids kamp mot hjälten Goliat. Eller i det aktuella fallet hederskulturens barbari i ljuset av den vite mannens kärleksfulla tillrättavisnings av sin fru. I sin iver att peka på ett problem i bladingkulturen går hon vilse. Ja, det är rätt att kritisera och uppmärksamma hedersvåldet men gör det inte för att rättfärdiga eller försköna svennevåldet. Gör det framför allt inte för att skilja mellan vita och gyllenbruna. Särskilt inte med rasismens egna argument – vi är likadana, gör samma fel men ’dom är alltid lite värre’.