Real boys don’t cry

Jag åkte till slut iväg på de där anhörigdagarna. Trots min negativa magkänsla. Stålsatt, avvaktande och allmänt negativ. Mentalt inställd på fyra bortkastade dagar till förmån för den beroende.

Men det blev istället fyra fantastiska dagar inter pares (bland jämlikar). Inget dömande, inget ”ni anhöriga” eller ”ni misslyckade”, inga rapporter från Socialstyrelsen om varför, varför, varför? Ändå tror jag att fördomarna varit till stor hjälp. Sinnebilder ur serier som Sisters and Brothers av folk som sitter i AA-ring och säger ”hej, jag heter…”

För visst blev det ”delningar” från person till person. Likväl som vi satt i ring och gick laget runt inramat av ”Hej jag heter… [en tanke, eller två] tack.” Med ens fann sig också en känsla av samhörighet och igenkännande. Mest tongivande var nog att en av behandlarna inledde med en kort sekvens ur sitt missbruk och om vägen till tillfrisknande.

Anhörigdagar kallas det alltså och det är mig det handlar om. Mig som anhörig, och mig som medberoende, möjliggörare. Om relationen till missbrukaren – utifrån mitt perspektiv. Framför allt ligger fokus, hur svårt det än må vara, på mig själv och mina erfarenheter. Så jag är glad över att avsatte tid för och åkte iväg till Norrland. Även om den anhörige inte längre var kvar.

– – –

Texterna i dagens gudstjänst, (på 23 söndagen efter trefaldighet,) handlade om förlåtelse. Om vikten av att, som kristen, förlåta och våga bli förlåten. Ett svårt tema. Lika svårt som att ärligt be orden ”liksom vi har förlåtit dem…” i bönen Vår fader.

För oavsett om vi växt upp eller lever i nyktra eller onyktra familjer är förlåtelsen central. En grundsten för att våga leva i ständigt förnyad tillit. Med taizébrodern Matthews ord: the price of trust is the risk of getting disappointed. Tillitens pris är risken att bli (be-)sviken. Eller som Paulus skriver i Efesierbrevet (Ef 4:32): – Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus.

Och ändå är det så oändligt svårt att förlåta.

– – –

Helige Ande, ditt mirakel i oss är din ständiga förlåtelse. (Tz)

Posted in Kyrkligt, Personligt at november 26th, 2007. Trackback URI: trackback

No Responses to “Real boys don’t cry”

Leave a Reply

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>