ud-din.se | omarevangeliet

Norsk tv har förändrat mitt sätt att se på musik. Ur idel gråzoner har uppenbarat sig en stor, murrig svart skugga. Skuggan av Aimée Duffys djupa soulsound. Lättlyssnat som tuggummipop, men oh så mycket mer charmerande.

I avslutningen av NRKs Grosvold gled uppmärksamheten alltså över från Åsne Seierstad till detta lugnande walesiska sagoväsen. Nån slags tv-studiovariant (playback?) av singeln Mercy övertygade mig. Så, detta är en tjej som får flytta in i min mp3-spelare framöver.

Från albumet Rockferry och låten Delayed Devotion har följande strof fastnat i mitt medvetande. Så allmängiltigt, så användbart och ”så sant”.

When I knock you down

Where somebody’s gonna talk to you

Dear Ms Duffy – du är min nya anger management artist. Iaf om du sjunger den här låten när jag är småarg.

Klockan är 03.51 den 4 januari och jag har äntligen lagt tredje och sista åt sidan. Med tusentals sidor kurslitteratur på samvetet har jag ägnat de senaste två veckorna åt att plöja deckare. Ett lyckosamt deckarläsande visar det sig.

När jag mellan jul och nyår läste Stieg Larssons romansvit om hade jag inte en tanke på Read More…

Efter att ha läst ännu en friskrivning av Göran Skytte är det enda som fastnat hans byline. För i signaturen står märkligt nog ”fri skribent”. Vad betyder alltså ”fri” i sammanhanget?

Fri som i ekonomiskt oberoende? Förmodligen inte. Även om han verkar ha investerat en del i aktier.

Fri från politiska bindningar? Förmodligen inte; Skytte har gått tvärs över en politiska spelplanen. Det står klart för var och en som läst en av hans kolumner att karln verkar besviken på socialdemokratin. Idag kickar han till exempel loss på ärkesossen Stikkan Ljunggren.

Fri från religiösa bindningar? Förmodligen inte. Hans senaste bok är ett samarbete med kvinnoprästmotståndaren Bo Brander. Men kvinnoprästmotståndet står det ingenting om på bokomslaget, där heter det istället att ”Bo Brander är en gudabenådad predikant”. Kanske är det därför han värderar inslag om naturkatastrofer som mindre vinklade än granskningar av kristna frikyrkor.

Frågan om frihet kvarstår alltså. Men Göran Skytte ”författare och högerkristen” kanske klingar risigt.

”Som journalist mår jag illa. Som medborgare blir jag förfärad. ” Som Göran Skytte själv skriver.

Just som jag tröttnat på att (inte) få hem SvD förvånar kulturredaktionen mig. Efter spaltkilometer om Botero och vinkylare har de äntligen hittat ett ungdomligare spår; OC-skaparen Josh Schwartz nya tv-projekt. En teveserie som bygger på Cecily von Ziegesars Gossip Girl och som just börjat sändas på CW.

Yttermera snaskigt blir det när Gossip girls, i SvD, presenteras tillsammans med Californication och Tell me you love me. Vinkeln man har hittat är… just det, sex. För egen del tar jag fasta på likheterna i format med OC. Skillnaden är här att Marissa heter Serena (Blake Lively) och ligger i ständig fejd med Summer-look-a-liken Blair (Leighton Meester) osv. Just ja, Newport är ersatt med Upper East Side i New York.

Trots likheterna i plot med OC (One Tree Hill, Veronica Mars m.fl.) känns konceptet fräscht. Mindre emo-känsla och kanske framför allt mer kommunikation, och sex. Inte i stil med L-Word men ändå mindre komplicerat än i Dawsons Creek. Dessutom känns miljön lättare att anknyta till, särskilt då 17-åringarna i seriens framkant spelas av 20-åringar.

Återstår att se om serien kommer till Sverige. Hitintills har en hel säsong beställts och i USA är man inne på avsnitt 7/22. Hoppas nu serien snart sänds i Sverige (eller säljs på iTunes).

För den som redan följer serien och missat ett avsnitt kan gg-bloggen vara ett sätt att rekapitulera. Det verkar nämligen som att hela berättartexten (speakad av Kristen ”Veronica Mars” Bell) läggs ut som verklig blogg.

Magnus Dahlberg hos Livets ord är upprörd, så upprörd att han funderar på att stämma nån. Gud – för att han tillåter ondskan? Ärkebiskopen för att han accepterar homsexuella? Nej, då. LO funderar på att stämma bolaget bakom Beckfilmerna för att man valt att skildra mord i frikyrkomiljö.

Filmen ska tydligen handla om högerkristna terrorister som ogillar homosexuella och invandrare. Detta har alltså upprört Livets ords informationschef:

– Vi tycker det är en fruktansvärd skildring av ett stort antal frikyrkokristna. Det är ju flera hundratusen engagerade kristna som pekas ut som mördare av homosexuella och invandrare. Hade det gällt någon annan grupp än frikyrkokristna så tror jag det blivit ett ramaskri, säger han.

Saken är väl den att muslimer och andra religiösa grupper redan varit på tapeten. Jalla Jalla tog upp uppgjorda äktenskap, Vingar av glas tar upp samma fråga… Har inget minne av att Helena Benaouda eller Abd al-Haqq stämde upp i nåt ramaskri då. Men, allt som kan tolkas som kristofobi måste väl tolkas så. Eller?

Här är Dagens första artikel om det hela. Nu har SEA och Livets Ord börjat diskutera stämning eller andra vägar.

Kort, kort konsert i Helsingfors kulturhus. Kulturhus och kulturhus, lokalen kändes mest som en gymnasieaula. En sån där amerikansk high school gym där folk sitter i läktaretapper. Men, men – kent är kent och finnar är finnar.

Kidsen som fått ståplats var inte överdrivet emo och publiken runt mig och syrran var förvånansvärt gamla. Typ 30+ i vissa fall. Vid sidan av snopna föräldrar runt 50-strecket som verkade förstå mindre svenska än kidsen.

Allt som allt en rätt nice helg i Helsingfors. Travade runt i affärer igår (lördag var helgdag, ju) och upptäckte Kampen centrum centimeter för centimeter. Från Ninja for men på övervåningarnas övervåning till K-kauppa i botten. Intressant bygge. Översta våningen är ett potpourri av ungdomliga butiker, däremellan sport, inredning och till och med en nallebutik. Aja, mer nån annan gång.

Efter korr på kent.nu är detta den ungefärliga setlistan:
Vy från ett luftslott
Berlin
Klåparen
Kungen är död
Columbus
Berg&Dalvana
Ansgar & Evelyne
Stenbrott
Gravitation
LSD, någon?
Romeo återvänder ensam
Generation ex
Chans
10 Minuter (För mig själv)
Ingenting
Ensammast i Sverige

Elefanter
Nihilisten
747

Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Det kändes nästan så när jag gick ifrån Samariterhemmet förra veckan. Och veckan innan det. Ett par hundra meters promenad med allt sämre självförtroende. Så kändes det iaf till en början. Särskilt första gången jag klev in i övningslokalen och såg mig runt. – Kan allt detta verkligen vara nybörjare i bugg?

Här kommer alltså högstadiehooken. I min korta levnadsberättelse finns nämligen ett pardansglapp på fem år. Oh, boy vad jag gått miste om lärotillfällen. Och tillfällen att skratta åt mig själv och andra. Sparat in på ett självförtroende som funkar bra så länge det inte utmanas.

Så här en månad senare kan jag fortfarande knappt mer än grundstegen. Lägg därtill några fumliga turer och jag är en komplett nybörjare. Men en glad sådan. Glad över att jag fortfarande hittar sätt att utmana mig själv. Kanske är det ett tecken på ”sund självdistans”, ett sånt där kriterium ur antagningsprocessens tidevarv. Mest av allt är det nog en respons på efterfesten jag skrev om. Den där folk verkade ha råkul med lite amatörfoxtrot.

Att sommarchefen får sig ett gott skratt av att läsa det här scoopet är nåt jag bjuder på. Så mkt självdistans har jag iaf. Sugen på att börja bugga (i Uppsala)?

Studentlitteratur kostar i regel stora pengar. Om man inte handlar av ett miljövänligt elbolag. För då är allt frid och fröjd. ? Illusionen är lätt att ta för sann.

Om verkligheten ändå stämde överens med Kraft & Kulturs image vore jag en gladare student. Istället får jag hälften av vad jag betalar för. Med mångdubbelt förlängd leveranstid (3-7 dagar enligt ordern) och flertalet telefonsamtal som följd. I värsta fall har Lycknis slarvat bort ordern ”det ligger en order här från 2006…”. I bästa fall ligger en anonym lapp med texten ”restnoterade böcker levereras senare” ? efter att jag redan väntat mer än maximala 7 dagar.

Ok, jag förstår att marginalerna är små om man är nätbokhandlare. Men det borde väl inte drabba mig som kund? Lika lite som ett nattöppet Statoil skulle ha otrevlig och okunnig personal. Varför har de inte det? ? För att Statoil höjer priserna nattetid… så personalen får OB. Men Lycknis verkar göra tvärtom och kanske är det där skon klämmer; sista marginalen dras kanske i lönekuverten.

Jag har i vart fall bättre för mig än att söka reda på var Boris Benulic anställda har lagt mina kursböcker. Särskilt som jag redan har betalat för min order

Men, men… El-bolagen verkar förtjäna sina dåliga rykten. Särskilt de som söker lura studenter till snabba köp. Köp man sent lär glömma… eller få ut något av för den delen.

Efter flera veckor av hårt arbete, utan annat än kafferaster på Bean Bar, kom jag äntligen hem i lördags kväll. Söndagen hade jag planerat att gå i mässan, vilket jag också gjorde. Första mässan efter att ha läst ut Göran Sahlbergs När tiden tog slut.

Men det var efter mässan, vars predikan handlat om mångfalden och nåden – så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd, som allt började. Blev inbjuden till lunch hos M & A, en lunch som förflöt fram till middag, som sedermera avslutades med bastubad.

Tänk att få glädjas så av att bara vila ut. Utan betalande matgäster att servera och med fräsandet av en vedbastu som enda ackompanjemang. Just då. Just då i brytningen mellan arbete och vila kan jag känna Guds närvaro. Vem annan smög in den inbjudan, just i rätt tid? Amen.

Krävs inte mer än Nyhetsmorgon-Jenny i tennisoutfit för att få mig att vakna till. Att hon dessutom skrattar när hennes tennisskills blir tokdissade av livsnjutarSteffo ger henne ännu mer cred.

Ska tydligen vara någon slags tennis-skole-rep med Jonas Björkman ”live från Båstad”. Intelligensen (utom Jenny då) är i Almedalen och Stureplansslicken är i Båstad. Lär alltså bli en soft vecka i Stockholm.