Härliga the Monastery gick på bbc 2005. Se reprisen på Youtube!

Posted in video at april 27th, 2010.

När kamerorna slocknar packar filmteamet tv4-hybrid-saaben och åker tillbaka till Södermalm. Där de egentligen bor. I det som är den riktiga förstaden, för de bor ju inte i City, de bor på Söder. Ett söder så totalförstört av rot-avdrag, stambyten och lyxrenoveringar att den enda arbetardoft som lever kvar tillhör den östeuropeiske fastighetsskötarens armhåla.

Nidbilden må låta urtvättat klyschig men bekräftas av DN:s Fredrik Strage i en alldeles lysande självparodi. Mål i egen vidöppen kasse. Så briljant att jag i min förortsexil bara kan garva åt den överbetalde klyschan till kulturjournalist.

Han har neo-kolonialiserat mig, kidnappat ”min” äkta förortstillhörighet och är smartdum nog att erkänna det. Läs och tänk efter. Bor du verkligen i en förort eller är det dags att ta steget ur jantegarderoben. För den där bostadsrätten är väl knappast ärvd efter din avlägsne halvsysslings farbror? Du är bortskämd, har inte gjort någon klassresa och du är nöjd med tillvaron. Så stå för det då.

Posted in medier, Nöjen at oktober 25th, 2009.

Posted in video at april 19th, 2009.

foto: Gunnel VallquistKan gott erkänna att jag är lite rädd för vår nuvarande påve. Han ser ju ut som värsta exorcisten med sina mörka ”jag sover för lite”-påsar under ögonen.

Trösten lär dock ligga i hans tidiga karriär. Back in the days var fader Joseph en stilig herre som jobbade åt Karl Rahner.

Det må kännas hädiskt att kommentera prästers kläder men hey, jag hittade den här bilden av en slump.

Snälla Gud, förlåt min ytliga humor. Men är han inte rätt snygg med sitt pomaderade hår (läs: backslick) och sin svarta ämbetsdräkt. Snudd på lite school boy preppy.

Posted in Kyrkligt, Nöjen, special at april 15th, 2009.

Hur vill jag ha min begravning? Inte den blekaste aning. Några (mindre) passande musikstycken kan jag ändå tänka ut, denna gång på Kotten & Mymlans förfrågan. Tro nu inte att den här listan är någon slags förtäckt avsked, jag älskar livet för mycket för såna tankar. Ber också om ursäkt om jag raljerar för hårt kring musiken, tycker på nåt sätt att döden kan kläs i lite humor.

Förvånas själv över vilka låtar jag kommit att tänka på. Inte en enda av dessa finns i psalmboken. (Där finns förvisso Oändlig nåd (Amazing grace, som f ö går att sjunga till melodin från House of Rising Sun), Härlig är jorden och (Ylva Eggehorns) Var inte rädd.) Men det känns som ett litet problem i sammanhanget.

– – –

Nat King Cole – Nature Boy

Om jag ska lämna någon slags budskap efter mig ber jag att få lämna ett positivt sådant. Som att det är viktigt att omge sig med folk man bryr sig om och som försöker älska en tillbaka. Åtminstone i de lägen då man själv får välja. Sen är det väl oftast de närmaste som planerar avskedet, kanske vill man då välja musik som uttrycker det man inte själv orkar säga högt.

Tomaso Albinoni – Adagio i G moll feat Evgeni Plushenko

När jag tänker begravning, rullar den här melodin igång i mitt huvud. Lite som en jingel eller ett tema. En vackert utbroderad musikalisk historia som i sig själv känns rätt vemodig. Inga svåra ord att hålla reda på, ingen text alls… (Utom i den valda videon från Skidåknings-EM 2003.)

En intressant detalj är att musikstycket, enligt Wikipedia, egentligen komponerades av historikern http://sv.wikipedia.org/wiki/Remo_Giazotto.

The Latin Kings – Nånting som fattas

Trodde du Dogge Doggelito bara gjorde pengar på låtar som ”Snubben” och tv-reklam? Här är det kanske främsta skälet till att jag började lyssna på The Latin Kings. En låt som, kanske lite krystat, ger en kall men ändå hoppfull bild av en förortsuppväxt.

”man föds får liv men vem vet hur många år / för sanningen når dit ljuset inte når /

så hoppas vi kan softa o ses snart igen / för när gud tog dig så tog han min bästa vän ”

J.S. Bach – Wir setzen uns mit tränen nieder, Münchens Bachkör

Begravningar är per definition rätt sorgliga tillställningar. Det här är också låten jag plockar fram när allt omkring mig är kaos och jag behöver andas in lite ordning. Så många instrumentstämmor, så strikt kör-sats. Texten är återigen nyckeln till mitt gillande(: vi sätter oss ned med tårar, och ropar till dig i graven: vila i frid.)

Coolio – Gangstas paradise

Ibland är förtvivlan den först tänkta tanken. Inför ett dödsfall, inför vardagen och inför den värld vi upplever runtomkring oss. Känner mig osäker på om det här är en låt jag skulle orka höra på en begravning. När jag skummar versraderna påminns jag om ett stycke i Roberto Savianos bok Gomorra. En kriminell yngling har skjutits ihjäl av polisen i en av Italiens många ”inofficiella” industriförorter. Där och då kan jag tänka mig att den här låten hade passat in. När den nedbrytande förtvivlan blir det sista uttrycket för en livsgnista.

Posted in Kyrkligt, musik at mars 10th, 2009.

Ibland krävs det ett utifrånperspektiv för att väcka den som sover. Skaka om, röra till och sen lämna åt andra att limma ihop det söndrade. Den senaste veckan har Martin Kellerman reflekterat kring kyrkan i sin serie Rocky. Här är fredagens minst sagt satiriska tankeställare. Fler strippar finns hos DN På Stan.

Rocky-strip ur DN På Stan

Rocky-strip ur DN På Stan

Posted in Kyrkligt, Nöjen, special at december 5th, 2008.

”Jag, liksom många andra män i min generation, är ovan att visa känslor. Men jag vill säga till alla som känner så: Våga visa svaghet, värme och känslor.” (Kungen, 2005-01-10)

Jämställdhetspendeln har svängt. Efter åratal av kvinnliga perspektiv släpps nu äntligen männen fram i mediebruset. Jag menar det rent bokstavligt. Men inte vilka män som helst, nu lämnas utrymme för de kännande männen. I tv-serier Entourage, där det är killarna som oroar sig för hur utseende, framträdande och rent vardagstjafs.

Det senaste utropstecknet på vägen är Pittstim, en antologi om manlighet signerad Zanyar Adami och Inti Chavez-Perez. De två har pressat tidningen Gringos redaktionsgrav och den närmaste bekantskapskretsen på högst personliga (och ibland privata) reflektioner kring manlighet. Om killar som blir sexuellt utnyttjade, olyckligt förälskade eller bara slåss för njutnings skull. Här samsas hockeyminnen med funderingar kring Valerie Solanas SCUM-manifest.

Namnet till trots är detta inte en särskilt politisk bok. Den innehåller få, om några, referenser till feministbibeln Fittstim. Trots eller tack vare detta är texterna lätta att ta till sig för mig som kille. Jag kan ömsom känna igen mig och ta avstånd från författarnas upplevelser. Här, i blandningen av högt och lågt ligger textsamlingens stora behållning. Pitt stim är inget manifest för den moderne mannen, det är snarare en resumé – en CV – över erfarenheter av åtråvärda men ihåliga ideal.

Hade jag själv fått skriva ett kapitel hade det kunnat få handla om det förbjudna intresset för dans. Om hur jag som knubbig sexåring tog min enda lektion i klassisk balett. Både brorsan och syrran ägnade några år åt denna konstform, själv tyckte jag det var svårt och tråkigt. Något jag nu, med slankare proportioner, kan komma på mig själv med att ångra. Känner mig lite grann som Bart Simpson då han upptäcker just balettdansandet (givetvis förklädd). Men riktiga killar ska väl träna styrka och lira fotboll.

Tillbaka till boken som ger plats åt knarklangare, otrogna, fega, blodtörstiga män försöker ge en bild av att vara ung man. Jag kan förstå om detta låter som århundradets flopp. Det hade jag själv tyckt om avsändaren varit en annan än ett vinstdrivande Bonnierförlag. Klart berättelserna är redigerade för att vara intressanta, säljande. Plockar man femton drivna ynglingar får man också en säljande samling. Mycket få pekpinnar – desto fler öden att skratta sig harmynt åt eller förfäras av.

Detta mina damer och herrar är en god bok för bussresan eller fikarasten. Särskilt för dig som tror att dagens ungdomsgeneration består av samvetslösa små broilers.

Andra som kommenterat Pittstim: Fredrik Hertzberg (SvD), Daniel Levin (GP), Malena Rydell (DN), du själv?

Posted in böcker, Personligt, Politik at oktober 14th, 2008.

– Jag kan ju skriva hur mycket som helst om kristen tro, jag tycker ju att det är skitintressant. Särskilt när man får den här publiken som förhoppningsvis också tycker att det är intressant. (Magnus Betnér)

Såg Magnus Betnér i gårdagens ”I ditt ansikte” på Kanal 5. Tyckte slutet på programmet var briljant, även om kanalen i sig är rätt risig. Betnér skulle alltså uppträda i en Metodistkyrka i Göteborg, resten av avsnittet funkade som en seg uppvärmning. Med stackars taxiförare som plågades med göteborgsvitsar och annat groll.

Gigget verkade ha gått galet bra. Betnér förvånade nog många med sin koll på både kyrkor och bibelställen, kanske för att hans pappa är missionspastor. Han skämtade eller funderade också kring klockrena vardagsfrågor från valfri sökare. Tonvikten låg (som vanligt) på att GT är svårt att förstå ”out of the box”. De billigare poängerna bjöd Jesus på – killen som umgicks tre år med ”tolv killar i klänning”.

Så, vad tyckte pastor Lasse Svensson om ståuppkomiken?

– Det är ju utmanande och jag menar det som är bra är att ni kommer hit och levererar er känsla, er upplevelse av det här.

Kan själv inte göra annat än att hålla med. Komikerna svor inte och verkade fullt medvetna om i att de stod i en kyrka. Nu menar jag inte att allt som sägs i en kyrka är predikan, sällan så. Min bild av uppträdandet var ändå att Betnér med kollegor verkade vara sig själva och publiken i kyrkan tycktes både skratta över både svåra och enkla poänger.

Kritiken har ändå inte låtit vänta på sig:

– Jag är mycket, mycket upprörd, besviken och sorgsen över det här. Det är helt okej att man driver med oss som kristna, men inte att man driver med det som är heligt i vår tro. Hur kan församlingen tillåta att man i ett helgat kyrkorum uttalar så grova hädelser? (Berndt Isaksson, Metodistkyrkan i Vetlanda, enligt Dagen).

Bloggaren  och muslimen(?) Leila funderar i vidare cirklar:

– Överlag kändes det som att de flesta tyckte det var ganska roligt. Men man kände onekligen för att skruva lite besvärat på sig när han sa saker som att Jesus var bög för att han hängde med 12 snubbar i klänning bland annat. Så får man väl inte säga tänker jag?

Vad tycker du själv? Se efter och tyck till!

[flv:http://www.youtube.com/watch?v=XRraxJutMWg 425 344]

Läser för övrigt att en komiker riskerar fängelse för påveförolämpning i fundamentalistiska Italien.

Posted in Kyrkligt, Nöjen at september 17th, 2008.

[flv:http://www.youtube.com/watch?v=PcjnbIF1yAA 425 344]

Fotnot: lägg märke till de tre svävande potatisarna i inledningen.

Posted in film, Kyrkligt, Personligt, Studier, Urklipp at juli 4th, 2008.

Josh SchwartzKreativitet är ett välanvänt ord i platsannonser. Liksom flexibilitet, stresstålighet och mod. Vissa slipper dock söka vanliga tjänster. Som regissören bakom tittarsuccéerna OC, Gossip Girl och Chuck. Drygt trettio år gammal pitchade han sin första storproduktion – och fick den finansierad, och såld över hela världen.

Några år efter premiären sänds nu hans andra förverkligade idé: en såpa om rika kids, också denna gång på en privatskola. Återigen ett Romeo och Julia-drama mellan fattig pojke och rik flicka. Därtill en OC:esk miljö  med dundersnygga och framgångsrika karaktärer.

Chuck alias Zachary LeviSkrapar man lite grann på ytan blottas ännu en likhet serierna emellan. Lite i periferin befinner sig nämligen författaren själv. Det är som hade han castat look-a-likes till roller som liknar honom själv. I debutserien OC var det Seth Cohen, i GG Dan Humphrey och nu senast Chuck Bartowski i Chuck.

Softarkillarna som faller utom ramen för klassisk snygghet men ändå är lite edgy. ”Seth” (Adam Brody) blev ju till och med julmodell för JC häromåret. Lika konspiratorisk som idén må verka, lika genialt är den genomförd. Fick jag en miljon att spendera på cynisk realism för Kanal 5 skulle jag också satsa på sånt jag inte fått göra som barn.

Seth Cohen alias Adam BrodyTV-serien Chuck handlar om en kundtjänstkille (läs: datornörd) som får en superhet kvinnlig livvakt (Yvonne Strahovski). Detta eftersom han råkat ladda in försvarshemligheter i sitt huvud. Dan i Gossip Girl är kanske den mer balanserade av dessa tre alter egon. En sober stipendiat på en finare New York-skola som blir tillsammans med skolans it-girl; tjejen som bor permanent på ett lyxhotell.

Ska inte fördjupa mig alldeles i fjortisfakta om kändisar. Min poäng är just motsatsen – att sporra till inspiration snarare än beundran. Schwartz har, till synes, armbågat sig fram i filmbranschen trots att han är ung. Kanske har han hjälpts av sitt judiska påbrå, om det ryktet stämmer. Hur som helst underhåller han varje vecka miljoner (unga) tv-tittare – och skördar alltså frukterna av sin kreativitet.

Vad drömmer du om?

Posted in tv at april 27th, 2008.