Absolute music – begravning

Hur vill jag ha min begravning? Inte den blekaste aning. Några (mindre) passande musikstycken kan jag ändå tänka ut, denna gång på Kotten & Mymlans förfrågan. Tro nu inte att den här listan är någon slags förtäckt avsked, jag älskar livet för mycket för såna tankar. Ber också om ursäkt om jag raljerar för hårt kring musiken, tycker på nåt sätt att döden kan kläs i lite humor.

Förvånas själv över vilka låtar jag kommit att tänka på. Inte en enda av dessa finns i psalmboken. (Där finns förvisso Oändlig nåd (Amazing grace, som f ö går att sjunga till melodin från House of Rising Sun), Härlig är jorden och (Ylva Eggehorns) Var inte rädd.) Men det känns som ett litet problem i sammanhanget.

– – –

Nat King Cole – Nature Boy

Om jag ska lämna någon slags budskap efter mig ber jag att få lämna ett positivt sådant. Som att det är viktigt att omge sig med folk man bryr sig om och som försöker älska en tillbaka. Åtminstone i de lägen då man själv får välja. Sen är det väl oftast de närmaste som planerar avskedet, kanske vill man då välja musik som uttrycker det man inte själv orkar säga högt.

Tomaso Albinoni – Adagio i G moll feat Evgeni Plushenko

När jag tänker begravning, rullar den här melodin igång i mitt huvud. Lite som en jingel eller ett tema. En vackert utbroderad musikalisk historia som i sig själv känns rätt vemodig. Inga svåra ord att hålla reda på, ingen text alls… (Utom i den valda videon från Skidåknings-EM 2003.)

En intressant detalj är att musikstycket, enligt Wikipedia, egentligen komponerades av historikern http://sv.wikipedia.org/wiki/Remo_Giazotto.

The Latin Kings – Nånting som fattas

Trodde du Dogge Doggelito bara gjorde pengar på låtar som ”Snubben” och tv-reklam? Här är det kanske främsta skälet till att jag började lyssna på The Latin Kings. En låt som, kanske lite krystat, ger en kall men ändå hoppfull bild av en förortsuppväxt.

”man föds får liv men vem vet hur många år / för sanningen når dit ljuset inte når /

så hoppas vi kan softa o ses snart igen / för när gud tog dig så tog han min bästa vän ”

J.S. Bach – Wir setzen uns mit tränen nieder, Münchens Bachkör

Begravningar är per definition rätt sorgliga tillställningar. Det här är också låten jag plockar fram när allt omkring mig är kaos och jag behöver andas in lite ordning. Så många instrumentstämmor, så strikt kör-sats. Texten är återigen nyckeln till mitt gillande(: vi sätter oss ned med tårar, och ropar till dig i graven: vila i frid.)

Coolio – Gangstas paradise

Ibland är förtvivlan den först tänkta tanken. Inför ett dödsfall, inför vardagen och inför den värld vi upplever runtomkring oss. Känner mig osäker på om det här är en låt jag skulle orka höra på en begravning. När jag skummar versraderna påminns jag om ett stycke i Roberto Savianos bok Gomorra. En kriminell yngling har skjutits ihjäl av polisen i en av Italiens många ”inofficiella” industriförorter. Där och då kan jag tänka mig att den här låten hade passat in. När den nedbrytande förtvivlan blir det sista uttrycket för en livsgnista.

Posted in Kyrkligt, musik at mars 10th, 2009. Trackback URI: trackback

One Response to “Absolute music – begravning”

  1. mars 11th, 2009 at 11:51 #ur miss Uptown

    Lite märklig idé att sitta och plocka ut begravningslåtar till en själv. Men intressanta val.

Leave a Reply

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>