ud-din.se | omarevangeliet

Halkan har slagit till några dagar före jul. Det är fredag och brorsan har hämtat upp mig och en polare efter skolavslutningen i typ åttan. The Latin Kings ”Mitt kvarter” spinner varv efter varv i bilstereon. Jag visste det inte då, men jag skulle växa upp till att identifiera mig med musiken. Som jag önskar att jag insett det tidigare och varit lika stolt över min älskade förort.

Idag, nästan tio år senare har jag återupptäckt The Latin Kings. Det började med låten/trosbekännelsen Tack Gud (feat Cyndee Peters) på sista skivan Omertà. Jag gillade orden, ärligheten, det helt uppenbart kristna. En bön utan floskler och fina formuleringar, en opretentiös underkastelse: allt detta har Gud gett mig, utan att jag förtjänat något av det.

tack Gud för styrkan, lyckan och modet
och att du tog tag i mig när ja tappa rodret
jag ångrar allting och tar tillbax det idag
och förlåt mig för allt dumt som ja många gånger sa

Sen hittade jag pocketboken med TLK:s texter på Pocket Shop. Tror det var i gymnasiet när brorsan åkte in ett par veckor. Så många gånger som jag läst texten ”Nånting som fattas” och tänkt att just så är det, de skriver ju precis om verkligheten precis som den är. Från att ha varit fjantbandet storebrorsan körde för högt på stereon har de blivit bandet jag själv lyssnar på.

det blir aldrig det samma ey brosan ja svär
för jag e här och du e där
det e nånting som fattas men vänner finns kvar
för det sägs ju att den som spar han har

Lyssnar och drömmer mig tillbaka till förorten inga journalister vågade besöka. Mitt lilla hörn av Vårby gård, två stationer ifrån Norra Botkyrka. Där pengar var en bristvara, så brorsan lånade skivor på biblioteket och behöll dem lite för länge. Tills morsan sade ifrån, städade fram skivan ur klädhögen och lämnade tillbaks den.

90-talisterna kan få skratta gott åt Dogge Doggelito och kalla honom sell-out och tro att ”cykel på köpet” är snubbens allt. De skulle bara veta… Så här femton år efter att TLK tjänade småpengar på ”Fint väder” intervjuas Douglas Léon för kultursidorna i SvD.

Här kommer ett par låtar, den senare med autentiska musikvideo från svunna tider. Texterna finns på HipHoptexter.com:

Favoritlåten Mitt kvarter, från albumet med samma namn:

De e knas, från albumet Mitt kvarter:

Hur vill jag ha min begravning? Inte den blekaste aning. Några (mindre) passande musikstycken kan jag ändå tänka ut, denna gång på Kotten & Mymlans förfrågan. Tro nu inte att den här listan är någon slags förtäckt avsked, jag älskar livet för mycket för såna tankar. Ber också om ursäkt om jag raljerar för hårt kring musiken, tycker på nåt sätt att döden kan kläs i lite humor.

Förvånas själv över vilka låtar jag kommit att tänka på. Inte en enda av dessa finns i psalmboken. (Där finns förvisso Oändlig nåd (Amazing grace, som f ö går att sjunga till melodin från House of Rising Sun), Härlig är jorden och (Ylva Eggehorns) Var inte rädd.) Men det känns som ett litet problem i sammanhanget.

– – –

Nat King Cole – Nature Boy

Om jag ska lämna någon slags budskap efter mig ber jag att få lämna ett positivt sådant. Som att det är viktigt att omge sig med folk man bryr sig om och som försöker älska en tillbaka. Åtminstone i de lägen då man själv får välja. Sen är det väl oftast de närmaste som planerar avskedet, kanske vill man då välja musik som uttrycker det man inte själv orkar säga högt.

Tomaso Albinoni – Adagio i G moll feat Evgeni Plushenko

När jag tänker begravning, rullar den här melodin igång i mitt huvud. Lite som en jingel eller ett tema. En vackert utbroderad musikalisk historia som i sig själv känns rätt vemodig. Inga svåra ord att hålla reda på, ingen text alls… (Utom i den valda videon från Skidåknings-EM 2003.)

En intressant detalj är att musikstycket, enligt Wikipedia, egentligen komponerades av historikern http://sv.wikipedia.org/wiki/Remo_Giazotto.

The Latin Kings – Nånting som fattas

Trodde du Dogge Doggelito bara gjorde pengar på låtar som ”Snubben” och tv-reklam? Här är det kanske främsta skälet till att jag började lyssna på The Latin Kings. En låt som, kanske lite krystat, ger en kall men ändå hoppfull bild av en förortsuppväxt.

”man föds får liv men vem vet hur många år / för sanningen når dit ljuset inte når /

J.S. Bach – Wir setzen uns mit tränen nieder, Münchens Bachkör

Begravningar är per definition rätt sorgliga tillställningar. Det här är också låten jag plockar fram när allt omkring mig är kaos och jag behöver andas in lite ordning. Så många instrumentstämmor, så strikt kör-sats. Texten är återigen nyckeln till mitt gillande(: vi sätter oss ned med tårar, och ropar till dig i graven: vila i frid.)

Coolio – Gangstas paradise

Ibland är förtvivlan den först tänkta tanken. Inför ett dödsfall, inför vardagen och inför den värld vi upplever runtomkring oss. Känner mig osäker på om det här är en låt jag skulle orka höra på en begravning. När jag skummar versraderna påminns jag om ett stycke i Roberto Savianos bok Gomorra. En kriminell yngling har skjutits ihjäl av polisen i en av Italiens många ”inofficiella” industriförorter. Där och då kan jag tänka mig att den här låten hade passat in. När den nedbrytande förtvivlan blir det sista uttrycket för en livsgnista.

Kort, kort konsert i Helsingfors kulturhus. Kulturhus och kulturhus, lokalen kändes mest som en gymnasieaula. En sån där amerikansk high school gym där folk sitter i läktaretapper. Men, men – kent är kent och finnar är finnar.

Kidsen som fått ståplats var inte överdrivet emo och publiken runt mig och syrran var förvånansvärt gamla. Typ 30+ i vissa fall. Vid sidan av snopna föräldrar runt 50-strecket som verkade förstå mindre svenska än kidsen.

Allt som allt en rätt nice helg i Helsingfors. Travade runt i affärer igår (lördag var helgdag, ju) och upptäckte Kampen centrum centimeter för centimeter. Från Ninja for men på övervåningarnas övervåning till K-kauppa i botten. Intressant bygge. Översta våningen är ett potpourri av ungdomliga butiker, däremellan sport, inredning och till och med en nallebutik. Aja, mer nån annan gång.

Efter korr på kent.nu är detta den ungefärliga setlistan:
Vy från ett luftslott
Berlin
Klåparen
Kungen är död
Columbus
Berg&Dalvana
Ansgar & Evelyne
Stenbrott
Gravitation
LSD, någon?
Romeo återvänder ensam
Generation ex
Chans
10 Minuter (För mig själv)
Ingenting
Ensammast i Sverige

Elefanter
Nihilisten
747

Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Bättre än så här blir inte en luciahelg vid 59:e längdgraden – iaf inte musikaliskt. Ägnade eftermiddagen åt diverse strunt… innan jag, i goda vänners lag, åkte till Globen för att se & höra uppleva årets luciakonsert. För musiken stod Adolf Fredriks Musikklasser, Stockholms Musikgymnasium och Stockholms läns blåsarsymfoniker.

Nog för att jag sett hela spektaklet en gång men bättre julstart än så här får man inte på Globen. Inte ens Skansens julmarknad knäcker publikstämningen kring en ensam 12-åring som solosjunger nån slags julvisa. Hela konserthallen tystnar och njuter… Uj, det är skön känsla att flyta på ett tag.

I övrigt har kylan omfamnat Stockholm och dagarna är i kortaste laget. Litet nytt under den molnskymda solen.

Självklart är rubriken en referens till helgens Hoodsfred i Alby. Årets hetaste nöjeshändelse, i Botkyrka kommun. Hämtad ur Veronica Maggios slagdänga ”dumpa mig”, som också var den enda låt hemmapubliken kände igen. För Veronicas framträdande på söndagskvällen var inte särskilt välbesökt. Jag och polaren stod typ närmast scen och mimade textrad för textrad, mer engagerat blev det dessvärre inte.

Publiktätt var det däremot under lördagskvällen när Petter framträdde i närvaro av ingen mindre än Zanyar Adami, Carlos och en hel del andra förstaklass-gringos. Strax innan hade Advance Patrol värmt upp såväl scen som publik med bland annat en tonsatt version av den klassiska förstamaj-ramsan ”vi vill ha sex… timmars arbetsdag”. Kvällen blev tokrolig, kanske för att polargänget äntligen vågade sig på att handla ”churros” i det chilenska matståndet.

Hoodsfred har äntligen sparkat igång i Alby, några minuter hemifrån. Grymt skönt å slippa tälta nånstans i Småland… men ändå kunna lyssna in sköna rhymes och känna basen i magen. Dra iväg med polarna och känna in folk från andra orter men vara hemma nån timme senare. Sova i riktig säng men ändå andas festival light. Kanske framför allt – prioritera lite fritid utan att bli rånad på tusenlappar. Yani, Hoodsfred är ju gratis!

Idag var det äntligen dags att fira Yamandù Pontviks Mångfaldsmässa. Efter en hel vår av körövningar kom så ”den stora kvällen” och vilken kväll det blev sen.

Kyrkan var fylld till allra sista sittplatsen; så en del fick finna sig i att stå. Kören klarade sig bra – vi var trots allt runt 30 man och kvinns. Församlingen – folk från Luleå till typ Ystad – verkade också gilla läget väldigt väl.

Kvällens bariton, tonsättaren Yamand? Pontvik, själv uppvuxen i Uruguay, har i sitt verk ”Mångfaldsmässa” gett plats åt musik från fyra av världens kontinenter. Med hans egna ord sagt vill han ?förvandla kulturkrock till kulturkram.?

– Efter mässan var där internationell buffé & dans till ett klezmerband. Snacka om kulturkram(-p) efter den måltiden.