ud-din.se | omarevangeliet

Vissa virkar vantar till kalla lyktstolpar (jf craftivism) medan andra klistrar upp bilder av framför allt djur. Det handlar om oskyldig gatukonst eller streetart i varierande former.

Stockholm har Akay och Rådjursmannen. London har Banksy (just nu på museum). Sedan en tid tillbaka har Uppsala sin egen kattkille. Någon sätter upp katter på husfasader i Uppsala. Sedan en tid har laminerade kattansikten siktats på institutionsväggar såväl som EU-valsplanscher. Längs gångstråk, you name it. A. och jag har länge stilla låtit oss roas av dessa små illustrationer i det offentliga rummet. Tills idag.

Det lär ha tagit folket på Flashback två timmar att knäcka nöten. I effektiv tid alltså några minuter. Katterna visar sig nämligen vara reklam för bandet Lissii Dancefloor Disaster. En glad duo som gillar katter, och att smycka sina omgivningar med söta små familjer av det ludnare slaget.

Så, vad väntar du på? – Ge dig ut i studenstaden och leta kissemissar.

Jag fick ett sms när jag var som mest deprimerad, för några år sedan. Det innehöll ett citat av biskop Caroline Krook. En bön eller viskning jag ofta sänt vidare eller själv mumlat ur förtvivlan:

Det finns ögonblick

då man inte längre väntar

på någon ljusning.

Mörkret är så mörkt

att man börjat acceptera det.

Gråten och klagan är slut,

kvar finns bara den torra tomheten.

Så plötsligt just i den tomheten

finns Du –

min Herre och min Gud.

Kan gott erkänna att jag är lite rädd för vår nuvarande påve. Han ser ju ut som värsta exorcisten med sina mörka ”jag sover för lite”-påsar under ögonen.

Trösten lär dock ligga i hans tidiga karriär. Back in the days var fader Joseph en stilig herre som jobbade åt Karl Rahner.

Det må kännas hädiskt att kommentera prästers kläder men hey, jag hittade den här bilden av en slump.

Snälla Gud, förlåt min ytliga humor. Men är han inte rätt snygg med sitt pomaderade hår (läs: backslick) och sin svarta ämbetsdräkt. Snudd på lite school boy preppy.

Hur vill jag ha min begravning? Inte den blekaste aning. Några (mindre) passande musikstycken kan jag ändå tänka ut, denna gång på Kotten & Mymlans förfrågan. Tro nu inte att den här listan är någon slags förtäckt avsked, jag älskar livet för mycket för såna tankar. Ber också om ursäkt om jag raljerar för hårt kring musiken, tycker på nåt sätt att döden kan kläs i lite humor.

Förvånas själv över vilka låtar jag kommit att tänka på. Inte en enda av dessa finns i psalmboken. (Där finns förvisso Oändlig nåd (Amazing grace, som f ö går att sjunga till melodin från House of Rising Sun), Härlig är jorden och (Ylva Eggehorns) Var inte rädd.) Men det känns som ett litet problem i sammanhanget.

– – –

Nat King Cole – Nature Boy

Om jag ska lämna någon slags budskap efter mig ber jag att få lämna ett positivt sådant. Som att det är viktigt att omge sig med folk man bryr sig om och som försöker älska en tillbaka. Åtminstone i de lägen då man själv får välja. Sen är det väl oftast de närmaste som planerar avskedet, kanske vill man då välja musik som uttrycker det man inte själv orkar säga högt.

Tomaso Albinoni – Adagio i G moll feat Evgeni Plushenko

När jag tänker begravning, rullar den här melodin igång i mitt huvud. Lite som en jingel eller ett tema. En vackert utbroderad musikalisk historia som i sig själv känns rätt vemodig. Inga svåra ord att hålla reda på, ingen text alls… (Utom i den valda videon från Skidåknings-EM 2003.)

En intressant detalj är att musikstycket, enligt Wikipedia, egentligen komponerades av historikern http://sv.wikipedia.org/wiki/Remo_Giazotto.

The Latin Kings – Nånting som fattas

Trodde du Dogge Doggelito bara gjorde pengar på låtar som ”Snubben” och tv-reklam? Här är det kanske främsta skälet till att jag började lyssna på The Latin Kings. En låt som, kanske lite krystat, ger en kall men ändå hoppfull bild av en förortsuppväxt.

”man föds får liv men vem vet hur många år / för sanningen når dit ljuset inte når /

J.S. Bach – Wir setzen uns mit tränen nieder, Münchens Bachkör

Begravningar är per definition rätt sorgliga tillställningar. Det här är också låten jag plockar fram när allt omkring mig är kaos och jag behöver andas in lite ordning. Så många instrumentstämmor, så strikt kör-sats. Texten är återigen nyckeln till mitt gillande(: vi sätter oss ned med tårar, och ropar till dig i graven: vila i frid.)

Coolio – Gangstas paradise

Ibland är förtvivlan den först tänkta tanken. Inför ett dödsfall, inför vardagen och inför den värld vi upplever runtomkring oss. Känner mig osäker på om det här är en låt jag skulle orka höra på en begravning. När jag skummar versraderna påminns jag om ett stycke i Roberto Savianos bok Gomorra. En kriminell yngling har skjutits ihjäl av polisen i en av Italiens många ”inofficiella” industriförorter. Där och då kan jag tänka mig att den här låten hade passat in. När den nedbrytande förtvivlan blir det sista uttrycket för en livsgnista.

Efter tre veckor tillsammans var det så dags att plocka samman prylar och pinaler i separata väskor och sportbags. Packning är en svårbemästrad konstform. Morot saknas dock inte. Alla känner vi ju till den skräckinjagande övervikten.  För Annas del var den stela formen på väskan den stora utmaningen. Tur då att t-tröjor och souvenirer är rätt flexibla. Eller är de? Här avslöjas intet annat än att flickvännens väskor sammanlagt vägde 18 kilogram.

För att dämpa saknaden något packade Omar samtidigt, en första så kallad provpackning. Kan lugnt säga att det behövdes mer utrymme än min lilla ikea-väska tålde. Den var överpackad redan på vägen ner från Uppsala. Efter några turer till Phukets prutbara klädmarknader var jag nästan lite nervös när jag knatade fram och tillbaka till snabbköpet ’Family Mart’. Det är nämligen här jag har tillgång till en personvåg. En sån där digital våg som finns på vårdcentraler hemma. Här står den vanligen utanför den lokala mataffären och kostar 1฿ att använda.

Trodde mig vara säker när jag provvägde mina numera två väskor. Landade runt 16,5 kg. Sen insåg jag att där fortfarande låg kläder hos kvarterstvätten. Outhämtade paltor och trasor på säkert ett par kilo! Packade – lite för att slå ihjäl tid – om alltsammans. Slog in det typvis i gigantiska genomskinliga påsar (thailändare älskar plastpåsar) och så åter ner i kassarna. Känns skönt att gå igenom veckorna lite smått medan händer och ögon är upptagna med att packa. Sen väger varken väskorna eller jag 77,8 kilo var. För att vara säker på vikten ställde jag mig helt enkelt på vågen och drog sen av min egen kroppsmassa.

Annas hemresa gick förresten väl. Hon landade runt sex-snåret lokal svensk tid och sms’ade från ett tydligen vintrigt Sverige. Låter kanske märkligt men jag längtar mig alldeles trött efter snö, halka och tråkig vardag! (Och efter Anna så klart!)

Vi gjorde en deal alldeles nyss om vem som skulle diska och vem som skulle blogga. Det föll på Omars lott att ta hand om porslinet.

Igår och i förrgår spenderade vi Phuket town med att shoppa (snorklingen blir av idag istället). Jag äger numera åtta eller nio t-shirtar införskaffade för ca 12-25 kr stycket, några shorts och klänningar som också tillkommit genom billiga inköp. I Omars fall är det ungefär likadant – förutom just klänningarna. Vi har spenderat tid med att glida omkring i lyxgallerior och enklare mässliknande hallar, nyfikna på vad som väntar bakom nästa klädstånd eller affär. En form av upptäcktsresa vi båda uppskattat.

Igår påväg ut från stan passerade ett helt fält med porslin. Ungefär som en trädgårdshandel, men med porslin istället för växter. Mellan små gångar mellan fyrkantsektioner av vaser, kaffekoppar från IKEA, serveringsfat i lövformer, spargrisar, risskålar och tallrikar gick vi försiktigt för att inte snubbla på pressenningen och välta nåt. Omar kom därifrån med sina första egna proslinsfat – sushifat eller bara snygga för upplägg. Själv fastnade jag för många saker, men köpte inget – har ju ändå sju lådor köksgrejer hemma på vinden..

För några dagar sen köpte vi varsitt snorklingsset nere på stranden i Patong. Vi provade dem några minuter senare i vattnet – men djur- och växtlivet på sandstranden är begränsat. Några grå fiskar längs botten, ett småfiskstim och nån enstaka krabba. Det var mest en provsnorkling för att testa glasögonen och luftröret. Jag (Anna) råkade tappa det senare, men med hjälp av glasögonen gick det att hitta igen efter några varvs systematiskt simmande.

På kvällen träffade vi Per och Gennet – Svenska kyrkans präst med fru på ön Phuket. Vi firade en enkel veckomässa i deras hem tillsammans med två andra bekanta som var där och hälsade på värdparet – också engagerade i kyrkoarbete. Det var en trevlig och på något vis hemvan känsla att få uppleva något andligt inslag i semestervardagen. Kanske också en påminnelse om livets värde, när vi fick lägga böner i urnan man använde för böner efter tsunamin 2004. En påminnelse om liv och död – men också att inget går att ta för givet.

Dagen efter tog vi oss några stränder bort till Kata Noi – den norra delen på en strand där vi läst på nätet att det skulle finnas ett korallrev 80 meter ut från land. Helt riktigt. De största fiskarna var dock inte så stora. Mest färglada papegojfiskar och nån enstaka birollsinnehavare från filmen Hitta Nemo. Alltså fler färgglada fiskar än vid Patong.

Det var en härlig upplevelse. Man glömde lätt både tid och rum. Så länge man inte fick saltvatten i näsan 🙂 När vi kom upp på stranden igen hade vi snorklat kanske drygt två timmar och lyckats få en del färg på armar och rygg. Lite lätt brända men glada snorklare. Som avslutning på det åt vi varsin Cordon Bleu på en schweizisk restaurang i stan.

Avslutade dagstrippen med en sväng ut till Phromthep-udden, Phukets sydspets, och såg solnedgången. En vacker inramning på en trevlig semesterdag.

Just nu när jag skriver håller Omar på att vika kläder som vi shoppade igår. Inte varje dag man hittar kläder för 25 kr stycket. Men det får han skriva mer om senare. Nu ska det bli frukost och så småningom en ny snorklingstur! Weee!

Så kom vi äntligen iväg till Phuket Town. En bedrift för världens kanske främsta sjusovare. (Snooze-knappen är en välsignelse, väl?) Sprang ikapp en songthaew (lokalbus), som stannade 50 m senare för att köpa lunch till föraren, från Beach road till stan. Efter en halvtimmes skumpig färd längs två-filiga serpentinvägar var vi halvvägs till resmålet. Raggades sedan upp av en engelsktalande (!) svart-taxi-förare och angav destinationen Phuket Zoo (Chalong).

Taxi-snubben visade sig vara en yrkesofficer och hängde med sin kompis i egenskap av kartläsare. Kanske som prisstegrande alibi eller för att bättra på sin engelska. Resans hittills billigaste taxiresa, räknat i kilometer. På hemvägen fick vi dock veta hur det förhöll sig med förtjänsten. Fick stanna vid inte mindre än två enorma smyckes- och souvenirbutiker som taxibolaget hade avtal med. Procentförtjänster är en förvånansvärt stor näring i Thailand… Det som kallas korruption i Sverige är här ett levnadsvillkor för småföretagare… Och det höll nere vårt pris.

Själva djurparken vi besökte höll kanske inte i europeisk standard. Det genomgående temat var många djur på liten yta, varav en fjärdedel var krokodiler. De djur som charmade Anna mest var en liten frispringande ödla inne hos dvärg känguruerna och skulpturerna av dinosaurier som stod här och där i parken. Omar däremot fann en fritt spankulerande katt och föll pladask för några luggslitna dromedarer.

Efter äventyret med svart-taxi, djurpark och hemresa blev det tårta och bugglektion på villans veranda. Allt för att fira dagens 26-åring! En födelsedag i exotiskt land – klart den varmaste födelsedagen nånsin 🙂

16 januari

Igår var vi iväg till Kata beach, en strand några km söder ut från staden vi bor i. Det var trevligt att se en annan del av ön – även om Omar var här redan för några veckor sedan. Då var han visserligen aldrig ner på stranden. Det ändrade vi på nu… Det blev några timmars sol och bad med ett parti kinaschack mitt i allt. Hittade nämligen ett billigt sånt på stan i förrgår som jag inte kunde låta bli att köpa. Kinaschack och ett Kalahaspel. Omar kommer ha förlorat många gånger innan den här resan är över 😉 Imorgon funderar vi på att ta oss till Phuket town zoo. Det ligger en bit bort och kräver lite planering med lokalbussar – men verkar värt ett besök.

/Anna