Kristen tro praktiseras ofta som protester. Här är en positiv och dessutom smart reklamfilm ur kampanjen Jesusforpresident.se, om ditt livs viktigaste val. Bakom kampanjen, som bland annat syntes i Almedalen, står nio kristna ungdomsförbund. (Dock inte Svenska kyrkans unga…) Teologin har jag ingen koll på men punchlinen är slående: Många har förändrat, bara en kan förvandla.
Vi firar Den helige Johannes döparens dag under rubriken Den Högstes profet
Vad innebär det egentligen att vara profet idag, är det kanske det samma som att vara säljare eller att arbeta i en valkampanj för något av våra riksdagspartier. Delar våra profeter ut flygblad på stan eller leder de som president Obama världens stora länder? Har vi i kanske fått så goda kontakter med Gud att vi inte längre behöver folk som talar om vad Gud vill i våra liv? Det tål att funderas på.
– – –
Det är en varm eftermiddag i början av juni, alldeles innan skolan ska sluta för terminen. Jag sitter på en halvfull buss på väg hem från församlingshemmet. Det är då jag hör dom, ett killgäng runt 12-13 år gamla. De sitter och ropar efter en jämnårig kille.
Killen, vi kan kalla honom Andreas, skiljer sig från de andra. Det är något annorlunda över hans sätt att tala och röra sig. Han är unik – och både han och killarna märker det. De förhör Andreas, sådär lite överlägset som man gör med dem man inte gillar.
De yngre killarna mobbar sin kamrat och jag som följt deras samtal knyter handen i jackfickan, undrar om jag borde avbryta dem. Då avbryts mina tankar av en äldre tjej, hon är kanske 15 eller 16 år gammal och frågar: ”varför låter ni honom inte bara vara?” Grabbgänget tystnar, och några minuter senare kliver Andreas av. Anfallet misslyckades, någon lade sig i.
– – –
Samma sommarvärme på andra sidan jordklotet. En mörk medelålders man sitter och ser ut över havet. Hans rum är en och en halv gånger en och en halv meter stort. För lågt för att kunna stå upprätt i, och för litet för att kunna sova raklång på det kalla golvet.
Mannen ser ut över havet, samma hav han stirrat ut över i 20 år. Om dagarna arbetar han 12 timmars pass med de övriga fångarna, i sol, regn och storm arbetar de. År ut och år in, med vädret som enda tidsmarkör – nu är det höst, nu skiner solen – det är förmodligen sommar.
Det som skiljer den här fången från de andra är att han är terroriststämplad, han har planerat att göra revolution i landet. Ockupationen måste upphöra, hans folk måste få frihet från den ockuperande minoriteten. Kanske – imorgon, kan han få bli fri.
Mannen heter Nelson och kämpar för att svarta ska få samma rättigheter som vita, för den kampen har han suttit fängslad. Efter 9000 dagar – 300 månader eller 25 år släpps han ut i friheten, hans budskap har fått gehör.
– – –
Två olika exempel på människor som för fram budskap – och får gehör. Flickan på bussen tänkte nog inte på hur viktig hennes replik kunde vara. Hon handlade för att det var rätt sak att göra i rätt tid. Själv fegade jag ju ur. Hennes profetord, hennes stopp – nu får det vara nog – gjorde henne inte världsberömd men det räddade nog dagen för den mobbade killen.
Mannen på Robben Island, Nelson Mandela, satt alltså i fängelse i 25 år i sin strävan i kampen för en bättre och mer rättfärdig värld. Idag är han själv en förebild för många – inte minst ungdomar. Han som tidigare uppmanat svarta afrikaner att med våld återta landet är nu en av världens mest berömda fredskämpar.
– Behöver vi alltså profeter idag? Ja, onekligen så. Vi behöver människor som vågar gripa in.
– – –
Evangelisten Lukas lyfter idag fram två andra gamla människor, Elisabeth och Sakarias. Johannes mamma och pappa. Vi får följa med dem på det vi skulle kalla dopkalas. Och dessa föräldrar vågar också trotsa de gänge uppfattningarna, de vågar lita på Guds löften om deras son. Han SKA heta Johannes säger Elisabeth och Sakarias fyller i – Johannes är hans namn. Johannes – det betyder nämligen Den som Gud har visat nåd.
I den gammaltestamentliga texten får vi veta vad det är Johannes också ska predika – Guds eviga uppmaning – till Jeremias folk, till Jesu samtid och till oss i Djurö Möja Nämdö församling den 27 juni 2010: ”Handla rättvist och rättfärdigt och rädda den utplundrade ur förtryckarens våld.”
Det kunde varit du eller jag på den där bussen, det kunde varit Kristus själv som mobbades och det kunde ha varit Johannes döparen i den där cellen på fängelseön utanför Sydafrika.
För Gud behöver profeter även i våra dagar. Människor som du och jag som lever i en trasig värld utav Guds nåd allena. Oavsett om vi är förskolelärare, vaktmästare, koncernchefer eller helt vanliga folkpensionärer. Liksom Jeremia var ett barn när han fick Guds kallelse att gå upp till kungens palats så kallas vi att leva som förebilder i vår vardag.
– – –
Den som klättrar upp i klocktornet på Nämdö kyrka kan läsa ett evangelium på den större kyrkklockan. Där står följande:
På Nämdön från ängder och heder
at fattiga syndare samla til Gud
och lära dess rätter och seder.
…
at siälar i Herrens gårdar.
Wählsignelsen wörda med hiärtliga ord.
– – –
Behöver vi alltså profeter idag? Ja, vi behöver dem än idag. Men i en värld där tidningar och tv, facebook och twitter har ersatt den klassiska profetian, Då behöver Gud oss mer än i någon annan tid.
När du handlar på Ica – försök då att handla rättvist, när du står i valet mellan att anställa en invandrare eller en skärgårdsbo – försök då att handla rättvist, när du möter orättvisor i din vardag – fråga Gud, eller magkänslan, om det står i din makt att ingripa.
Så kan du och jag få bära evangeliet vidare i världen. Säkra på att Gud är med oss i medgång och motgång. För Jesu Kristi skull.
Amen.
Det började för några veckor sen med ett brev från Petra Eklund. Tänk en sån ära, att få ett personligt brev från en bankdirektör. Inte ett nigeriabrev per mail utan ett riktigt brev med frimärke. Hon ville meddela att jag inte längre var student.
Beskedet kom som en överraskning för mig, efter veckor av studier i det dammiga skolbiblioteket. Jag, inte längre student? Det visade sig senare att Nordea bara accepterar studenter som tar ut studiemedel. Inte studenter som sparat eller jobbar extra.
Nåväl, jag tog mod till mig och trampade min cykel ner till bankpalatset vid Stora torget. Äntrade det nypolerade golvet, noterade de nyinköpta designersofforna, och ställde mig att vänta på min tur.
Tog åter mod till mig och stegade fram till ”Kassa 1”. Tänk så pinsamt om mina sneakers skulle gnälla fram ett ”gneek” när jag klev på det nypolerade golvet. Golvet förblev tyst, medan jag började prata. Jag lade fram studieintyget från högskolans expedition och redogjorde för mitt ärende.
Se, den gubben gick inte. Tjejen bakom disken fnyste till, höjde rösten och berättade att hos Nordea var jag inte längre student. Passade det inte kunde jag minsann byta bank (exempelvis till Skandia, som jag själv föreslagit). Hon kunde avsluta kontot alldeles genast.
Om jag däremot ville föra över pengarna skulle det tas ut en avgift på 80 kronor. Hon sade att det motsvarade bankens kostnad för att föra över pengarna. Jag betvivlar att så är fallet. Kostnad och pris är väl ändå helt olika termer…
Nu är återstår dagar tills jag är varken student eller kund hos klumpiga, studentovänliga Nordea. Gärna till förmån för en bank med små lokaler med Ikeasoffor och klick-golv från Bauhaus. Det viktigaste är att personalen är trevlig och avgifterna rimliga.
Härliga the Monastery gick på bbc 2005. Se reprisen på Youtube!
Beredelseord i Danmarks k:a – Annandag påsk 2010
I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.
P Kristus är uppstånden!
F Ja, han är sannerligen uppstånden!
Det finns två typer av människor här i världen: dom som går direkt när filmen är slut och dom som stannar kvar och läser eftertexterna. Idag firar vi eftertexternas högmässa. När du och jag som har sett storfilmen om Jesu lidande och uppståndelse får fundera över vad vi har sett.
Kanske är det här första gången du hör evangeliet om Jesus Kristus, kanske har du hört samma berättelser år efter år. Det viktigaste just idag är vad du väljer att berätta för dina vänner efteråt.
Filmens eftertexter talar om vilka som var med – sorterat efter roll. I rollen som Jungfrufödd, död och uppstånden – Jesus Kristus, i rollen som svikaren – Judas, Vännen som följde med ända till graven – Maria från Magdala… osv.
I verkligheten skiftar rollerna från dag till dag. Vi kan vara hjältar ena stunden för att svika i nästa. Kvar står Jesus med hål i både händer och fötter och tar emot. Och det är honom vi har kommit för att möta idag.
Det är nu, i den här gudstjänsten det avgörs, om påskberättelsen får en tvåa eller en femma i våra liv. Om vi vill tipsa våra vänner om det. För när vi kliver ut i vårljuset igen utanför Danmarks 1300-talskyrka då väntar vardagen. En vardag där Gud vill följa med oss i livets stora långfilm.
Vi ber och bekänner…
Jag bekänner inför dig, helige Gud,
att jag ofta och på många sätt
har syndat med tankar, ord och gärningar.
Tänk på mig i barmhärtighet
Och förlåt mig för Jesu Kristi skull
vad jag har brutit.
Predikan i ungdomsmässa Sävja kyrka — Jungfru Marie bebådelsedag 21/3-2010
Du skall inte tro att du är något.
Du skall inte tro att du duger till något.
Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
Orden, som kallas Jantelagen, skrevs av Aksel Sandemose år 1933 i en dansk småstad. De ger en ganska skrämmande bild av nittonhundratalet och den värld vi lever i. För samma ord återkommer varje dag i tidningar, teve och framför allt på Internet. Så fort någon vill tjäna pengar används just de orden. När nån känner sig avundsjuk över din cykel, din tröja eller ditt sätt att leva, då är det lätt att slänga ur sig en förolämpning.
Varje dag pumpas vi fulla med ord och bilder som någon annan vill sälja på oss. Ord som ska få oss att känna att vi saknar nåt… Det är som en osynlig tävling om vem som ska vinna över oss på sin sida. Är du en H&M-tjej eller en Dressmannkille? Har du Converseskor som Anna Bergendahl eller Nikeskor som Tiger Woods? Ser du ut på rätt sätt för att du ska bli omtyckt? Har du valt rätt gymnasium för att kunna tjäna allra mest pengar i framtiden?
– – –
Maria är ungefär 15 år gammal. Hon bor i en bit ut på landet utanför staden Nazaret i Galileen, i dagens Palestina. Hon kommer från en helt vanlig judisk familj och brukar gå i synagogan på lördagarna. Maria trivs i synagogan, för där pratar man på ett annat sätt än ute på stan. Texten och sångerna berättar att Gud lovat hennes folk en ljusare framtid. Maria litar på Gud.
Om ett år ungefär, ska hon gifta sig med en snickarlärling som heter Josef. Han verkar snäll. Men de har knappt hunnit träffas utan att deras föräldrar varit med i samma rum.
Hon är ganska lik dig och mig, tycker du inte?
Men så plötsligt drömmer hon om en ängel. Ängeln berättar för henne att hon är utvald av Gud och att hon ska föda ett barn som hon ska ge namnet Jesus. Det barnet är svaret på Guds löften.
Maria vaknar alldeles kallsvettig och undrar vad drömmen kan betyda. Då ser hon ängeln i rummet: han säger ”Var inte rädd”. Och hon svarar, övertygad om att hon fortfarande drömmer: – Om det är Guds vilja, låt det hända med mig som Gud har lovat. För Maria litar på Gud.
– – –
Två olika röster, som ger olika bilder av verkligheten. Omvärldens röst säger att vi inte duger, Mariabilden talar om att Gud har en mening med våra liv. Jantelagen bygger på dåligt samvete – medan Maria visar exempel på tillit.
Bibeln lär oss att Gud inte bryr sig om status, ålder eller utseende. I Guds ögon är var och en av oss värd att lyssna till. För kristen tro handlar först av allt om relationen mellan Gud och människa. Den relationen börjar när vi döps som barn. Ett evigt löfte om att Gud ska vara med oss.
Ibland kommer vi ifrån Gud och behöver zappa in rätt kanal igen. Det gör vi enklast genom att sluta ögonen, knäppa våra händer och stänga ute omvärlden. Kanske gör vi det inne på våra rum, eller i kyrkbänken. Filtrerar bort alla onda ord och tankar, som vi gjort idag i inledningen av vår gudstjänst.
Jag tänker inte gå in på vad jag tror om Jungfrufödseln, det är ett av livets stora mysterier. Det viktigaste för mig är att Gud visar att han har användning för vanliga människor. Du och jag är lika utvalda att föda Gud in i vår värld. Alltså att berätta om vår tro och leva som goda kristna i en värld som är full av så mycket skit.
Idag vill Gud ge oss tre nya regler att leva efter, tre löften som vi får fundera kring i tystnad.
Våga tro att du är något.
Våga tro att du duger till något.
Våga tro att någon bryr sig om dig.
Amen.
Har just diskuterat manlig förnedring i ”Hallå P3”. http://bit.ly/aQlY1H
EU jämförs ofta med USA som kallar sig ”Land of the free”. I dagarna tog Sverige ännu ett steg närmare USA. När regeringen, företrädd av Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt, tog avstånd från riksdagens beslut att erkänna det ottomanska folkmordet på armenier och suroyo.
Det är inget annat än en undanflykt att säga att politiker inte ska skriva historien. Dagligen fattas beslut som avgör människoöden. Beslut om krig och fred, beslut om att bygga upp och bryta ner välfärdssystem, beslut om vem som tillhör gruppen och vilka som lämnas utanför.
Följden av ett politiskt beslut är att varje högstadieelev undervisas om Nazitysklands brott mot homosexuella, romer, judar och andra oönskade medborgare. Andra följder av politska beslut är folkmorden på Balkan, i Rwanda, i Darfurprovinsen i Sudan.
Var finns Sveriges röst i denna värld av förödelse? Inte hos utrikeskonsulten Carl Bildt som reser kors och tvärs efter egen agenda. Inte hos kyrkan, som tiger trots att det är hundratusentals kristna det handlar om. Inte heller hos den politiska oppositionen som verkar ha tappat talet efter sitt beslut… Våga stå upp för det beslut ni drivit fram.
Idag kom nya hot från Turkiet – om utvisning av ättlingar till de armenier som slaktades för snart 100 år sedan. Varför? För att de vågat trotsa semidemokratin Turkiet. Ett land där minoriteter ännu förtrycks. Snacka om att inte lära av historien utan istället leva ut sitt stormaktskomplex.
Var finns då de muslimska ledarnas kritik mot att sanningen döljs. Trots att profeten predikade fred mellan muslimer och ”Bokens folk”. Någon sa en gång att man ska kalla saker och ting vid dess rätta namn. Då känns det ändå lite sött att riksdagen vågat dra slutsatser av historiska fakta: det dagens Turkiet begick på 1910-talet var ett folkmord.
Ibland behöver vi alla vara offer. Offer för rasism, ojämställdhet, fördomar. Oftast behöver vi det inte alls, vi behöver motmänniskor som pushar och peppar oss till nya stordåd. Som att se oss i spegeln och inse att den jag ser är jag och jag är värd något.
Pastor Carin Dernulf, Centrumkyrkan Sundbyberg, är något på spåren när hon erkänner att hon själv varit livrädd för att predika. ”Inte kan väl jag förmedla Guds ord.” En vanlig inställning hos många som lever på att förkunna. Predikan blir då heller ingenting annat än ett stort utropstecken – här står jag och vågar inte säga något. Annat än att Gud älskar alla… Gärna citerat från någon annan.
Kvinnor som inte själva vågar borde ändå ha en lista på fem andra kvinnor att rekommendera, säger hon senare. Vilken modig människa. Som vågar erkänna att där finns andra som kanske kan. Allt hänger inte på mig; även om jag inte är färdig, kanske där finns andra som kommit längre.
En annan våghals är brandmannen Lasse Gustavsson som kom över sina brännskador. Blev arg och frustrerad för att senare börja föreläsa. Med en skinnlapp till näsa, fingerstumpar och utan riktiga öron. Som vågat inse att han är någon och att hans erfarenheter är värda något. För oss normalstörda människor som hellre stirrar i smyg på den ”annorlunde” än frågar vilken slags helvete han varit med om.
”Ursäkta om jag stör, men jag ser att du har ett bandage över hela huvudet…” Det är kanske inte artigt. Men om artighetsfraserna utgör ramen, då får vi kanske själva stå för undantagen. Undantagen som gör oss mänskliga. ”Luminous beings are we, not this crude matter.” som Yoda säger, i Stjärnornas krig. Där finns mycket hos mig själv jag skäms över, desto mer jag vet att andra uppskattar.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=200653
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/halsa/kan-bara-andra-mig-sjalv-inte-andra_4146713.svd
När kamerorna slocknar packar filmteamet tv4-hybrid-saaben och åker tillbaka till Södermalm. Där de egentligen bor. I det som är den riktiga förstaden, för de bor ju inte i City, de bor på Söder. Ett söder så totalförstört av rot-avdrag, stambyten och lyxrenoveringar att den enda arbetardoft som lever kvar tillhör den östeuropeiske fastighetsskötarens armhåla.
Nidbilden må låta urtvättat klyschig men bekräftas av DN:s Fredrik Strage i en alldeles lysande självparodi. Mål i egen vidöppen kasse. Så briljant att jag i min förortsexil bara kan garva åt den överbetalde klyschan till kulturjournalist.
Han har neo-kolonialiserat mig, kidnappat ”min” äkta förortstillhörighet och är smartdum nog att erkänna det. Läs och tänk efter. Bor du verkligen i en förort eller är det dags att ta steget ur jantegarderoben. För den där bostadsrätten är väl knappast ärvd efter din avlägsne halvsysslings farbror? Du är bortskämd, har inte gjort någon klassresa och du är nöjd med tillvaron. Så stå för det då.