ud-din.se | omarevangeliet

– En sista gång, kom igen låna mig 100kronor.
– Du har fått dina chanser.
– Och du ska kalla dig kristen? Din snåla jävel, jag hatar dig. ?Smäller igen ytterdörren.?

Just när jag har som mest att skriva, läsa och lära mig kommer inbjudan till ett behandlingshem. Det vankas anhörigdag för (nyktra) missbrukare. En sån är jag alltså (läs: anhörig) och dessutom särskilt inbjuden. Fyra långa föreläsningsdagar med helpension och jag slipper föreläsa. Som en långhelg på högskolan.

Visst kan jag tacka ja, läsa ikapp det som ska göras före och efter weekenden. Frågan är om det är värt anspänningen, tågresan och den ökade stressen. Tänk om föreläsarna är några akademiska puckon. Hjonigt tillrättalagda forskare som kommit fram till saker som är ”bra för er att veta”. Eller folk som verkar opålitliga, snikna och ute efter att tjäna pengar på att föreläsa om andras misär.

Har inte bestämt mig för om jag ska åka eller inte. Hur mycket tid ska man lägga på släktingar som hamnat snett när man har fullt upp med studierna? På att lära sig teorier som förklarar ens egna erfarenheter av folk som beter sig illa. Åker jag iväg riskerar jag att lära mig något, stannar jag i biblioteket vinner mina erfarenheter en posttraumatisk seger. ”Jag vet hur det är – jag har sett det med egna ögon, palla lägga mer tid på det.”

Aja, har iaf ett gott skäl till att jobba hårt med dogmatiken. Är alltid smidigt att ligga i fas eller till och med före i tentaschemat. Det gör CSN lite gladare.

Regeringen beslutade idag, enligt pressekreterare Byberg, att ge Johannelunds teologiska högskola examensrätt för kandidatexamen (Bologna).

Regeringen gick således på Högskoleverkets linje. HSV har tidigare, i huvudsakligen positiva ordalag, tillstyrkt Johannelunds ansökan.

– För egen del innebär den nya examensrätten förmodligen ingenting alls. Jag började läsa HT-2006 och har alltså fram till 2014 på mig att ta ut en ”gammal” teol.kand. från Uppsala Universitet.

Fördomar kan ta sig de mest skiftande uttryck. Ändå finns där frågor jag får så gott som varje vecka. Eller så snart jag stiftar en ny bekantskap.

– Omar, var kommer du ifrån?
– Kantorsgatan, närmast E4:an.
– Men innan det då?
– Vårby utanför Stockholm, hörde E4:an från balkongen.
– ?Irriterat? Men alltså, Omar är ju inget svenskt namn.
– Jag är svensk.
– Jaha, är du adopterad? Var kommer dina föräldrar ifrån? Kom du hit som flykting? Varför är du så mörk? Kan man bli präst om man inte är kristen? Är du muslim, Omar?
– Ok, jag är muslim. Och jag tycker alla tjejer utom prinsessan Madeleine borde gå i heltäckande slöja. Jag har mätt upp storleken på ditt garage förresten. Tänkte testa en ny sorts bilbomb där.
När du ändå, av omsorg, frågar om mitt ursprung kom jag hit i en IKEA-lastbil. Mitt emellan en pall pokal-glas, Klippansoffor och såna där billiga batterier. Slängdes av mitt på E4:an och sprang sista biten till Vårby. Mitt första vakna minne är Spendrupsloggan och badstranden.

Ok, jag förstår att mörkhåriga killar är suspekta. Eller som det heter ”är exotiskt för oss svenskar”. Men rätt ofta känner jag mig som den där svarta killen i Den bästa sommaren som hamnat i Sverige.

Ändå trivs jag rätt bra med ständiga referenser till Herr Omar i Ture Sventon. Hellre klumpiga frågor än att låta folk jag känner börja kalla mig Micke (mitt andranamn). Och ärligt talat har jag ingenting emot att min nyfödda brorsdotter har fyra-fem nationaliteter i sitt släktträd.

Om folk ändå kunde sansa sig ett slag. Upprätthålla schablonbilden av svenskar som blyga och försynta. Så jag också fick vara en blyg, om än lätt missfärgad, svensk med lite annorlunda sätt att se på världen. Men hej, så länge jag snor tid av securitasgrabbarna på Arlanda lär ni väl hålla mig på avstånd. Även om min svenska är renare än både insjöar, skogsgläntor och sossevalkampanjer.

Jag är ju trots allt exotisk eller nej. Osvensk var ordet. Osvensk på ett positivt sätt.

Ps. Iaf det där om kvinnor och garage är ironi. Resten får ni gissa på.

Det kändes nästan så när jag gick ifrån Samariterhemmet förra veckan. Och veckan innan det. Ett par hundra meters promenad med allt sämre självförtroende. Så kändes det iaf till en början. Särskilt första gången jag klev in i övningslokalen och såg mig runt. – Kan allt detta verkligen vara nybörjare i bugg?

Här kommer alltså högstadiehooken. I min korta levnadsberättelse finns nämligen ett pardansglapp på fem år. Oh, boy vad jag gått miste om lärotillfällen. Och tillfällen att skratta åt mig själv och andra. Sparat in på ett självförtroende som funkar bra så länge det inte utmanas.

Så här en månad senare kan jag fortfarande knappt mer än grundstegen. Lägg därtill några fumliga turer och jag är en komplett nybörjare. Men en glad sådan. Glad över att jag fortfarande hittar sätt att utmana mig själv. Kanske är det ett tecken på ”sund självdistans”, ett sånt där kriterium ur antagningsprocessens tidevarv. Mest av allt är det nog en respons på efterfesten jag skrev om. Den där folk verkade ha råkul med lite amatörfoxtrot.

Att sommarchefen får sig ett gott skratt av att läsa det här scoopet är nåt jag bjuder på. Så mkt självdistans har jag iaf. Sugen på att börja bugga (i Uppsala)?

Biskopens adjunkt: Om du får ett nej av biskopen. Vad gör du då?
Omar: Då samlar jag ihop de pengar jag har och åker till Rhodos. Inte för att grisfesta men iaf.

Så har jag alltså prövats av antagningsnämnden i Stockholms stift. Intervjuats av domkapitel, terapeuter, själavårdare, präster och nervösast av allt +Caroline Krook. Efter godkänd praktik (i Jakobsberg) var detta avslutningen på nästan ett års prövning och samtal. Två heldagar på underbara Graninge stiftsgård. Två heldagar av givande samtal, god mat och tid med gamla praktikantkollegor.

Finns en del folk på Johannelund som har fördomar om ateistpräster i Stockholms stift. Myterna, framför allt om den ”liberala” biskopen, kommer dock lätt på skam. I vart fall efter att ha genomlevt en lämplighetsprövning som denna. Med knivskarpa frågor som har till uppgift att ringa in om du har en kristen gudstro. Om du är en bedjande människa. Om hur just din kallelse ser ut i ord. – Försök, sätta ord på den…

Men det är inte för de fördomsfulla utanför Stockholm jag velat prövas. Det är kanske mest av allt för min egen skull. För att få ett ja eller nej till om mina framtidsdrömmar är realistiska. Är jag empatisk nog eller borde jag kasta in handduken och ställa mig i nåt grovkök? Den och många andra tankar har slagit mig mer än en gång under året som gått. Under alla de gudstjänster då jag inte känt av något annat än tvivel. Också under gudstjänster då jag känt igen mig i frågan ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” (Luk 24).

Nu vet jag lite mer. Mer om mig själv och om utfallet av samtalet med +Caroline och hennes stab. Efter en hel veckas väntan har jag nämligen fått besked. I ett stort kuvert med egenhändigt textad adress låg brevet, ö-rådsresultatet från Svenska kyrkan. (Nån tyckte det var som att adressera sin egen dom.) ”Du är antagen som prästkandidat i Stockholms stift.”

Skönt, nu kan jag, ostressat, återgå till studierna. Rhodos får det bli en annan gång.

Studentlitteratur kostar i regel stora pengar. Om man inte handlar av ett miljövänligt elbolag. För då är allt frid och fröjd. ? Illusionen är lätt att ta för sann.

Om verkligheten ändå stämde överens med Kraft & Kulturs image vore jag en gladare student. Istället får jag hälften av vad jag betalar för. Med mångdubbelt förlängd leveranstid (3-7 dagar enligt ordern) och flertalet telefonsamtal som följd. I värsta fall har Lycknis slarvat bort ordern ”det ligger en order här från 2006…”. I bästa fall ligger en anonym lapp med texten ”restnoterade böcker levereras senare” ? efter att jag redan väntat mer än maximala 7 dagar.

Ok, jag förstår att marginalerna är små om man är nätbokhandlare. Men det borde väl inte drabba mig som kund? Lika lite som ett nattöppet Statoil skulle ha otrevlig och okunnig personal. Varför har de inte det? ? För att Statoil höjer priserna nattetid… så personalen får OB. Men Lycknis verkar göra tvärtom och kanske är det där skon klämmer; sista marginalen dras kanske i lönekuverten.

Jag har i vart fall bättre för mig än att söka reda på var Boris Benulic anställda har lagt mina kursböcker. Särskilt som jag redan har betalat för min order

Men, men… El-bolagen verkar förtjäna sina dåliga rykten. Särskilt de som söker lura studenter till snabba köp. Köp man sent lär glömma… eller få ut något av för den delen.

Så har det alltså blivit Lars Vilks tur att utses till syndabock. Ännu en ondskans axelmakt ur den ”föraktfulla västvärlden”! Ännu ett skäl till islamistisk enighet! Ännu en stackars konstnär som missförstås.

Vad som förvånar mig är att det enbart tycks vara konst som intresserar nutida islamistiska protestanter. Muhammedteckningar, rondelhundar… Allt detta till vilket pris?

Den ”store” diktatorn Saddam Hussein hade högst erotiska målningar i sina palats. Ändå var där ingen islamistisk vän av ordning som protesterade. Inte heller när han slaktade kurder, assyrier(?) och meningsmotståndare. Ingen islamist protesterar mot Musharrafs kärnvapenhot mot Indien. Ingen verkar sörja Irans hot mot USA.

Överlag verkar konstintresset överskugga stora delar av intresset för demokrati och fredsgrundad muslimsk tro. Så får protester och krav om censur – grundlagsbrott i Europa – bli den minsta gemensamma nämnaren för dessa diktaturens kreatur. Dessa mörkermän som söker med ljus och lykta efter nya konflikthärdar att hälla bensin på.

Men det verkar saknas intresse av att tolka Koranen på muhammedanskt vis hos dagens extremister. Hade man velat skydda de spillror av demokrati som blivit kvar efter sargade kolonialvälden hade man utfärdat en ny entydig fatwa.

En fatwa till konstens försvar och mot det meningslösa våldets tyranni. Så att resten av världens muslimer kan få tro i stillhet. Utan att behöva stämplas som kvinnohatande antidemokrater.

– – –

På tal om konst lär 3,2 miljoner år gamla Lucy vara på väg från Etiopien till USA. Kritiken mot flytten från Etiopien besvaras av museiordföranden Joel Bartsch i DN med orden: ”Vi har klarat av att visa Dödahavsrullarna, så med vårt museums standard är Lucy inte särskilt ömtålig.” En liten skillnad utgör kanske det faktum att Dödahavsrullarna är 2000 år gamla. Lucy har ytterligare ett par miljoner till på nacken. Bon voyage!

I utbildningen på Johannelunds teologiska högskola ingår vissa praktiska moment. Ett av dessa är att leda en morgonandakt för studenter och anställda vid högskolan. Här är mitt oredigerade manus för fredag 31 augusti. Predikotexten är trettonde trefaldighetssöndagens evangelium (Matteus 7:12). Det talade ordet gäller.
– – –

Sv.Ps. 96:1 (Öppna mig för din kärlek)

TEXTLÄSNING

BETRAKTELSE
Hämnd är ett vanligt förekommande tema i såväl romaner som på film. Från Alexander Dumas klassiker Greven av Monte Christo till Steven Soderberghs Oceans Eleven, Twelve och nu senast Thirteen. Filmerna bildar som ett hämndens tretal. Heligt fastän just oheligt. Den som drabbats av en oförrätt ges på något sätt rätten och utrymmet till en intelligent hämnd. En hämnd som svider lite värre än den ursprungliga oförrätten men ändå håller sig gränserna för djungelns lag.
?Vad andra har gjort mot dig, det har du också rätt att göra emot dem? har blivit ett modernt ?öga för öga och tand för tand?. Medan originalet säljs som vykort och broderier att hänga någonstans där ingen ser dem. Som ett mantra utan egentligt innehåll. Inte alltför sällan utan den avslutande meningen om lagen och profeterna.
Men vad innebär alltså den gyllene reglen rent teologiskt? Varför har Matteus vävt in dessa avslutande meningar till stycket om hur vi bör leva? De är inte alls särskilt originella och enligt vissa teologer inte säkert sagda av Jesus. Stryker vi namnet Jesus kan de ha sagts av många andra antika tänkare.
Perikopen bildar som ett vidsträckt inclusio eller ett parallellställe till Matteus 22:a kapitel om det första och det största budet. Det är här Jesus skiljer sig från samtida klyscheproducenter. För han lever hela sitt liv efter dessa ord, ja, han ska till och med uppfylla det lagen och profeterna säger.
Han bjuder in sig själv till dem ingen vill umgås med, han visar nåd mot de onådda, han förlåter sina närmaste vänner när de sviker honom i den yttersta nöden. Han är beredd att dö för det han tror på.
Allt detta gör han och stryker på så under sina egna ord.
Hämnden är ett vanligt motiv också i Bibliska berättelser. Hos profeten Jona som längtar efter Guds hämnd, hos Judas och Simon zeloten, ja också hos många av oss. Kanske för att vi läser den gyllene reglen som ett vackert ordspråk hellre än som vad den är ? ett koncentrat, en crash course i kristen lag och kristet evangelium.
Vissa av oss känner igen både historien och innebörden allt för väl. Vi känner igen orden från söndagsskolan men känner inte att de berör oss. Inte just nu för jag hinner jallafall inte göra folk nåt. Inte just mot den den här människan, för hon förtjänar inte min hjälp och kommer aldrig att hjälpa mig. Inte just här ? för andra kan se mig och tro, tänka eller säga nåt.
Än fler av oss gör ingenting alls för att vi är på tok för upptagna med oss själva för att orka bry oss. Ändå säger Jesus allt, inte lite grann eller om ni känner för det. Allt, säger han. Frågan är vad det betyder för oss.
För även om hämnden är ljuv är den inte vår att ta ut. Tror vi det har vi inte bara gjort evangeliet om intet utan också hoppat över förhistorien. Hoppat över de första filmerna och bara sett Oceans Thirteen. Hoppat över stället om varför vi ska följa lagen:
? För att hämnden tillhör Kristus, som struntat i sin nödvärnsrätt och gett sitt liv för att ingen mer ska behöva offras. Och för att ingen som tror ska gå om intet.

Därför säger han oss: allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för det. Det är vad lagen och profeterna säger.
– – –
Sv.Ps. 882 (Du har aldrig begärt av mig), ur Psalmer i 90-talet
– – –
BÖN

Evige Gud,
som tänder vår tro
stärker vårt hopp
och formar vår kärlek,
lär oss att leva för andra,
glädjas med dem som gläder sig,
gråta med dem som gråter
och att älska utan förbehåll,
så som du älskar oss.
I Jesu namn.
Amen.
– – –
HERRENS BÖN (VÅR FADER)

VÄLSIGNELSEN (Läses gemensamt)
– – –
Sv.Ps. 96:2-4

Efter flera veckor av hårt arbete, utan annat än kafferaster på Bean Bar, kom jag äntligen hem i lördags kväll. Söndagen hade jag planerat att gå i mässan, vilket jag också gjorde. Första mässan efter att ha läst ut Göran Sahlbergs När tiden tog slut.

Men det var efter mässan, vars predikan handlat om mångfalden och nåden – så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd, som allt började. Blev inbjuden till lunch hos M & A, en lunch som förflöt fram till middag, som sedermera avslutades med bastubad.

Tänk att få glädjas så av att bara vila ut. Utan betalande matgäster att servera och med fräsandet av en vedbastu som enda ackompanjemang. Just då. Just då i brytningen mellan arbete och vila kan jag känna Guds närvaro. Vem annan smög in den inbjudan, just i rätt tid? Amen.

Krävs inte mer än Nyhetsmorgon-Jenny i tennisoutfit för att få mig att vakna till. Att hon dessutom skrattar när hennes tennisskills blir tokdissade av livsnjutarSteffo ger henne ännu mer cred.

Ska tydligen vara någon slags tennis-skole-rep med Jonas Björkman ”live från Båstad”. Intelligensen (utom Jenny då) är i Almedalen och Stureplansslicken är i Båstad. Lär alltså bli en soft vecka i Stockholm.