ud-din.se | omarevangeliet

Så har det hänt igen. En person som polisen sänts ut för att gripa dör efter misstänkt övervåld. Bland annat ska polisen ha tryckt ner den påverkade mannen på marken och satt ett knä i ryggen på mannen. Så ska ha fortsatt under hela transporten.

Polisen nekar och hävdar bestämt att ambulanspersonal och övriga civila lämnat felaktiga uppgifter. Vad som orsakat mannens död ska utredas av polisen. Poliser ska återigen utreda om deras kollegor gjort rätt eller fel.

Senast svensk polis hade ihjäl en man, Johan Liljekvist, genom kraftigt våld mot överkroppen lades åtalet ned, två gånger. De poliser som valt att inte förhöra tiotalet vittnen straffades heller aldrig. När utredningen en gång återupptogs var det samma åklagare som hade hand om det. Han såg inget skäl till varför man alls skulle förhöra några vittnen.

Det mest kända fallet av dödsvållande är fallet Osmo Vallo. Inte heller den gången fälldes några poliser. Gång på gång dödar svensk polis människor man har i uppgift att gripa. Märk väl – den som grips ska fortfarande behandlas som vore hon oskyldig. I Sverige ska det vara domstolarna som dömer medan polis och åklagare ska utreda. Ändå sker dödsfall med jämna mellanrum.

Jag förvånas inte av att människor med två års yrkesutbildning inte blir perfekta poliser. Det som förvånar är att ingen regering vågat införa extern granskning av polisvåldet. Inte efter det misslyckade ingripandet vid göteborgskravallerna, då en person dog. Inte efter den amatörmässiga Palmeutredningen… Inte efter att tre personer dött av att poliser stått på deras ryggar. Åtal väcks aldrig, fallen läggs ned.

Föga förvånande visar forskningen att polisens agerande ibland kan leda till ökade kravaller. Polisens och felaktiga maktutövning leder till att våldet ökar. Och mediernas ofta skeva rapportering om t ex kravallerna i ett (!) kvarter i Rosengård leder till att våldet eskalerar. Enligt Aftonbladets granskning straffas 1% av de poliser som misstänks för övergrepp. Samtliga utredningar görs av andra poliser.

Länkar vidare: Malmö högskola om Rosengårdskravallerna, Expressen om Liljekvist,   SR/Ekot om Liljekvist, SVT om Polisen i Värmland, AB om Polisen i Värmland.

This just in: Apotekskedjan Kronans Droghandel har av misstag tagit för mycket betalt. Därför vill man skänka bort de 100 000 kr (avrundat uppåt) som man fått in på missen. Folk har fått rösta om vilken välgörenhetsorganisation som ska få pengarna.

Så långt allt koscher. Pengarna går dock till EFS, en rörelse inom Svenska kyrkan. EFS som blöder pengar väljer att ge pengarna till… Ett biståndsprojekt i Etiopien. Nog för att pengarna kan göra nytta där – men varför inte använda en del pengar till att fylla sina egna hål? Varför inte lägga pengarna till exempel på den prästutbildning man bedriver i Uppsala?

Update: Kt har också skrivit några rader.

Sverige är ett underbart land. Men Sverige är också ett underligt land. Särskilt om man är kvinna, homosexuell eller invandrare. För när det kommer till polisen finns det en enda grupp som är värd att skydda – Sverigedemokraterna, rikspolischefen har själv försvarat dem.

Läser idag i Aftonbladet att jag som mörkhyad svensk ”ska vara försiktig”, för jag kan råka bli nedskjuten på öppen gata. Svensk polis kan inte skydda mig från vad man misstänker är en ”ny laserman”, en galning som skjuter ner folk utifrån hårfärg.

Förra veckan var det kvinnor i Örebro som uppmanades att hålla sig hemma. Inte heller där kunde polisen garantera deras säkerhet. Underbara Clara var en av dem som protesterade hejvilt den gången.

Tycker helt enkelt att det är fucked up (pardon the french) att polisens främsta råd i alla lägen är att stanna hemma. Särskilt om man är kvinna, invandrare eller möjligen homosexuell.

Alkoholen är på tapeten, denna gång promillehalten i nattvardsvinet. Prästen och föreläsaren Mikael Bedrup rör upp känslor med sitt krav på druvjuice i nattvardskalken, i ett reportage i Kyrkans tidning. I dagarna väntas kyrkomötet ta beslut kring vad församlingarna ska rekommenderas att använda.

Nattvardsgudstjänten är en av kyrkans viktigaste symboler. Försoningsriten mellan Gud och människa, påminnelsen om att Kristus utgett sitt liv för människans räddning. Det är också Kristi kropp och blod vi tar emot i brödet och (det ojästa) vinet. Så långt håller nog de allra flesta med.

När det kommer till vinets alkoholhalt skiljer sig åsikterna. Vissa håller hårt vid att det måste vara alkoholhaltigt vin. Andra, däribland vi som inte klarar av alkoholen, föredrar druvjuice. För egen del skulle jag föredra en kompromiss, om nu vissa bestämt vill ha alkohol i sitt vin.

– Jag brukar ställa frågan ”vad är det i kalken?” när jag kommer till en ny kyrka. Oftast är svaret ”det vet jag inte”. Prästen som har ansvar för gudstjänsten borde rimligen veta vad det är hon delar ut. Till barn, till vuxna och till nyktra alkoholister.

Update: Emanuel Karlsten har samlat en rad kyrkliga märkligheter, däribland nattvardsfrågan. Även Mikael Bedrup har bloggat om artikeln.

I somras gjorde jag fyra veckors praktik i Djurö Möja och Nämdö församling. Här är min reflektion som finns med i höstens församlingsblad.

Det var i söderförorten det började, i en helt vanlig vit tegelkyrka från mitten av sjuttiotalet. Mitt emellan höghus och bullret från tunnelbanan vande jag mig vid tanken på att en gång flytta till Uppsala och börja studera till präst. Vägen har hittills varit snårig men tron på en kärleksfull Gud bär ännu. Så det praktiska löser sig nog.

Någon gång i våras fick jag frågan var jag ville göra min sommarpraktik och jag svarade: ”skicka mig till en plats som är olik allt jag känner.” Så kom det sig att jag fick bekanta mig med er församling och framförallt Djurö kyrka.

Tanken med praktiken är att ge tid för eftertanke – vill jag det här? Vill kyrkan att jag ska göra det här? Därför har jag fått följa med kyrkoherde Yvonne Hallin på samtal, dop, vigslar och begravningar. Dragit kablar inför en konsert med Susanne Alfvengren och själv fått predika på Djuröhemmet och i en av sommarens gudstjänster. Tack vare samtal med kollegor och er som bor i församlingen har jag fått blåsa liv i det jag studerat under terminerna och öva på prästens hantverk. Det var ju det som lockade mig till studierna!

Att komma till Djurö, Möja och Nämdö kyrkor har för mig varit att komma hem, både andligt och socialt. Redan första dagen kände jag mig välkommen att dela gemenskapen och just så önskar jag att det fick vara – ofta. För här finns ett samarbete kring tjänandet av andra människor. Det tror jag är en förutsättning för att kunna överleva som litet arbetslag men också som ö-bor.

Ö-bor ja, detta stolta men ändå generösa släkte. Stoltheten som kommer av att bo och vårda inte minst Taubes Sjösalaidyll. Men också av det ofta hårda slitet för brödfödan när solskenet och sommargästerna packar ihop och åker hem. Kanske är det inte så olika ändå skärgårdsförsamlingen och miljonprogramskyrkan. Alla söker vi ju mening och gemenskap i en ibland hopplöst ytlig tillvaro.

Med stort tack för all kärlek och öppenhet jag mött!

Kristen tro praktiseras ofta som protester. Här är en positiv och dessutom smart reklamfilm ur kampanjen Jesusforpresident.se, om ditt livs viktigaste val. Bakom kampanjen, som bland annat syntes i Almedalen, står nio kristna ungdomsförbund. (Dock inte Svenska kyrkans unga…) Teologin har jag ingen koll på men punchlinen är slående: Många har förändrat, bara en kan förvandla.

Jesus For President – Teaser from Edvard Wiberg on Vimeo.

Andra media: Dagen, Infoblogg,

Vi firar Den helige Johannes döparens dag under rubriken Den Högstes profet

Vad innebär det egentligen att vara profet idag, är det kanske det samma som att vara säljare eller att arbeta i en valkampanj för något av våra riksdagspartier. Delar våra profeter ut flygblad på stan eller leder de som president Obama världens stora länder? Har vi i kanske fått så goda kontakter med Gud att vi inte längre behöver folk som talar om vad Gud vill i våra liv? Det tål att funderas på.

–   –   –

Det är en varm eftermiddag i början av juni, alldeles innan skolan ska sluta för terminen. Jag sitter på en halvfull buss på väg hem från församlingshemmet. Det är då jag hör dom, ett killgäng runt 12-13 år gamla. De sitter och ropar efter en jämnårig kille.

Killen, vi kan kalla honom Andreas, skiljer sig från de andra. Det är något annorlunda över hans sätt att tala och röra sig. Han är unik – och både han och killarna märker det. De förhör Andreas, sådär lite överlägset som man gör med dem man inte gillar.

De yngre killarna mobbar sin kamrat och jag som följt deras samtal knyter handen i jackfickan, undrar om jag borde avbryta dem. Då avbryts mina tankar av en äldre tjej, hon är kanske 15 eller 16 år gammal och frågar: ”varför låter ni honom inte bara vara?” Grabbgänget tystnar, och några minuter senare kliver Andreas av. Anfallet misslyckades, någon lade sig i.

–  –  –

Samma sommarvärme på andra sidan jordklotet. En mörk medelålders man sitter och ser ut över havet. Hans rum är en och en halv gånger en och en halv meter stort. För lågt för att kunna stå upprätt i, och för litet för att kunna sova raklång på det kalla golvet.

Mannen ser ut över havet, samma hav han stirrat ut över i 20 år. Om dagarna arbetar han 12 timmars pass med de övriga fångarna, i sol, regn och storm arbetar de. År ut och år in, med vädret som enda tidsmarkör – nu är det höst, nu skiner solen – det är förmodligen sommar.

Det som skiljer den här fången från de andra är att han är terroriststämplad, han har planerat att göra revolution i landet. Ockupationen måste upphöra, hans folk måste få frihet från den ockuperande minoriteten. Kanske – imorgon, kan han få bli fri.

Mannen heter Nelson och kämpar för att svarta ska få samma rättigheter som vita, för den kampen har han suttit fängslad. Efter 9000 dagar – 300 månader eller 25 år släpps han ut i friheten, hans budskap har fått gehör.

–   –  –

Två olika exempel på människor som för fram budskap – och får gehör. Flickan på bussen tänkte nog inte på hur viktig hennes replik kunde vara. Hon handlade för att det var rätt sak att göra i rätt tid. Själv fegade jag ju ur. Hennes profetord, hennes stopp – nu får det vara nog – gjorde henne inte världsberömd men det räddade nog dagen för den mobbade killen.

Mannen på Robben Island, Nelson Mandela, satt alltså i fängelse i 25 år i sin strävan i kampen för en bättre och mer rättfärdig värld. Idag är han själv en förebild för många – inte minst ungdomar. Han som tidigare uppmanat svarta afrikaner att med våld återta landet är nu en av världens mest berömda fredskämpar.

– Behöver vi alltså profeter idag? Ja, onekligen så. Vi behöver människor som vågar gripa in.

–   –   –

Evangelisten Lukas lyfter idag fram två andra gamla människor, Elisabeth och Sakarias. Johannes mamma och pappa. Vi får följa med dem på det vi skulle kalla dopkalas. Och dessa föräldrar vågar också trotsa de gänge uppfattningarna, de vågar lita på Guds löften om deras son. Han SKA heta Johannes säger Elisabeth och Sakarias fyller i – Johannes är hans namn. Johannes – det betyder nämligen Den som Gud har visat nåd.

I den gammaltestamentliga texten får vi veta vad det är Johannes också ska predika – Guds eviga uppmaning – till Jeremias folk, till Jesu samtid och till oss i Djurö Möja Nämdö församling den 27 juni 2010: ”Handla rättvist och rättfärdigt och rädda den utplundrade ur förtryckarens våld.”

Det kunde varit du eller jag på den där bussen, det kunde varit Kristus själv som mobbades och det kunde ha varit Johannes döparen i den där cellen på fängelseön utanför Sydafrika.

För Gud behöver profeter även i våra dagar. Människor som du och jag som lever i en trasig värld utav Guds nåd allena. Oavsett om vi är förskolelärare, vaktmästare, koncernchefer eller helt vanliga folkpensionärer. Liksom Jeremia var ett barn när han fick Guds kallelse att gå upp till kungens palats så kallas vi att leva som förebilder i vår vardag.

–   –   –

Den som klättrar upp i klocktornet på Nämdö kyrka kan läsa ett evangelium på den större kyrkklockan. Där står följande:

På Nämdön från ängder och heder
at fattiga syndare samla til Gud
och lära dess rätter och seder.
…
at siälar i Herrens gårdar.
Wählsignelsen wörda med hiärtliga ord.

–   –   –

Behöver vi alltså profeter idag? Ja, vi behöver dem än idag. Men i en värld där tidningar och tv, facebook och twitter har ersatt den klassiska profetian, Då behöver Gud oss mer än i någon annan tid.

När du handlar på Ica – försök då att handla rättvist, när du står i valet mellan att anställa en invandrare eller en skärgårdsbo – försök då att handla rättvist, när du möter orättvisor i din vardag – fråga Gud, eller magkänslan, om det står i din makt att ingripa.

Så kan du och jag få bära evangeliet vidare i världen. Säkra på att Gud är med oss i medgång och motgång. För Jesu Kristi skull.

Amen.

Ibland behöver vi alla vara offer. Offer för rasism, ojämställdhet, fördomar. Oftast behöver vi det inte alls, vi behöver motmänniskor som pushar och peppar oss till nya stordåd. Som att se oss i spegeln och inse att den jag ser är jag och jag är värd något.

Pastor Carin Dernulf, Centrumkyrkan Sundbyberg, är något på spåren när hon erkänner att hon själv varit livrädd för att predika. ”Inte kan väl jag förmedla Guds ord.” En vanlig inställning hos många som lever på att förkunna. Predikan blir då heller ingenting annat än ett stort utropstecken – här står jag och vågar inte säga något. Annat än att Gud älskar alla… Gärna citerat från någon annan.

Kvinnor som inte själva vågar borde ändå ha en lista på fem andra kvinnor att rekommendera, säger hon senare. Vilken modig människa. Som vågar erkänna att där finns andra som kanske kan. Allt hänger inte på mig; även om jag inte är färdig, kanske där finns andra som kommit längre.

En annan våghals är brandmannen Lasse Gustavsson som kom över sina brännskador. Blev arg och frustrerad för att senare börja föreläsa. Med en skinnlapp till näsa, fingerstumpar och utan riktiga öron. Som vågat inse att han är någon och att hans erfarenheter är värda något. För oss normalstörda människor som hellre stirrar i smyg på den ”annorlunde” än frågar vilken slags helvete han varit med om.

”Ursäkta om jag stör, men jag ser att du har ett bandage över hela huvudet…” Det är kanske inte artigt. Men om artighetsfraserna utgör ramen, då får vi kanske själva stå för undantagen. Undantagen som gör oss mänskliga. ”Luminous beings are we, not this crude matter.” som Yoda säger, i Stjärnornas krig. Där finns mycket hos mig själv jag skäms över, desto mer jag vet att andra uppskattar.

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=200653

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/halsa/kan-bara-andra-mig-sjalv-inte-andra_4146713.svd

Jag fick ett sms när jag var som mest deprimerad, för några år sedan. Det innehöll ett citat av biskop Caroline Krook. En bön eller viskning jag ofta sänt vidare eller själv mumlat ur förtvivlan:

Det finns ögonblick

då man inte längre väntar

på någon ljusning.

Mörkret är så mörkt

att man börjat acceptera det.

Gråten och klagan är slut,

kvar finns bara den torra tomheten.

Så plötsligt just i den tomheten

finns Du –

min Herre och min Gud.

Kan gott erkänna att jag är lite rädd för vår nuvarande påve. Han ser ju ut som värsta exorcisten med sina mörka ”jag sover för lite”-påsar under ögonen.

Trösten lär dock ligga i hans tidiga karriär. Back in the days var fader Joseph en stilig herre som jobbade åt Karl Rahner.

Det må kännas hädiskt att kommentera prästers kläder men hey, jag hittade den här bilden av en slump.

Snälla Gud, förlåt min ytliga humor. Men är han inte rätt snygg med sitt pomaderade hår (läs: backslick) och sin svarta ämbetsdräkt. Snudd på lite school boy preppy.