ud-din.se | omarevangeliet

(Den här texten är mitt råmanus, med nån enstaka ändring. Orkar inte redigera texten just nu).

Vid min sida
Går mitt livs kärlek ton i ton
Vid min sida
Går en tredje tyst person.
—

Förra sommaren var jag på nåt av det häftigaste jag varit med om. Mitt livs första Kent-konsert. Utomhus i värmen på Långholmen, hade ett par tusen personer samlats. När musiken väl kickade igång – vilken upplevelse, vilken ande. Vem tror du är den tredje tysta personen?

—

Dagens texter handlar på olika sätt om växande i tro. Växande som träd i skogen, eller växande som att utvecklas, eller växande som i att bli vuxen.

Själva ordet består av två delar dels väx, som betyder bli större och Ande som är ett av Guds väsen, en av Guds tre skepnader.

Hos Jesaja handlar det om att Gud, trots att han är helig, evig och upphöjd, lovar att aldrig svika oss, inte ens när vår tro är som svagast. Oavsett vad som sker ska Gud aldrig släcka vår livsande.
Också i episteltexten handlar det om vår livsande som vill gott i motsättning till köttet som driver oss till det onda.

I evangelietexten möter vi Jesus som ber för oss, han säger att han har gett oss Guds namn, för att vi ska bli ett.
—
Så vad betyder då allt det här? Vad har anden med vårt liv att göra idag i Nacka år 2011?

Jo, vi består av precis samma saker idag som på Jesu tid. Vi består av kött & ande.
Vårt kött, det är vår kropp med alla dess drifter, våra ben & våra muskler. Alltihop.
Med hjälp av vår kropp kan vi göra i princip vad som helst.

Vi kan till exempel sätta upp telestolpar, bygga datorer och med hjälp av internet hålla kontakten med andra människor.

Med hjälp av vår kropp kan vi uträtta mirakel men också tragedier. Samma kropp kan också användas för att bryta ner vår skapelse – vi kan gå ut i krig mot andra för att roffa åt oss naturresurser, landområden… eller bara för att visa oss starka.

Vårt kött – på grekiska sarx – kan också driva oss till krig mot oss själva. När vi ser vår kropp i en spegel. Vi kan få för oss att vi är fula och borde se ut som någon annan. Det är ju ändå det tidningarna skriver om, det är vad tv-programmen verkar handla om…

– Gå ner 10 kilo på 3 veckor
– Så fixar du strandlooken
– Kläderna som gör dig vacker

Och det här är rena galenskaper.

—
Det är därför Gud har gett oss sin livsande. Som en hjälpare, en livlina. För den helige Ande – leder oss tillbaka till Gud genom Jesus Kristus. Och den kärlek Anden visar oss är motsatsen till all världens ondska.

Den helige Ande brukar tecknas som eldsflammor. Hon är en varm kraft som bor i var och en av oss. Den där värmen vi känner när vi är förälskade eller när vi möter någon vi verkligen tycker om – en förälder, ett syskon, en partner. Hon är magkänslan under en riktigt, riktigt häftig konsertupplevelse.

Men Anden är inte bara en känsla. Det är också som ett klister som binder oss samman, som för oss närmare andra människor. Vi som samlas här i kyrkan söndag efter söndag, kommer hit för att vi vill, längtar efter… 
och kanske till och med får möta Gud 
som vill oss väl.

Man skulle kunna säga att Andens uppgift är att hjälpa oss att använda våra talanger och förmågor till det positiva. Det vore inte ens en överdrift att påstå Anden hjälper oss att bygga församling. Andens gåvor är allt det goda vi gör för varandra. 
I vardagen, i förbönen, när vi tänder ett ljus och tanker på någon vi oroar oss för…
—
I konfirmationsgudstjänsten ber vi med orden ”må Guds gode ande – vara med dig nu och alltid”.
Det är en förhoppning men också ett löfte. Att från den dag vi föds till den dag vi somnar in är Gud hos oss. Och eftersom Gud vill oss väl är det också vårt uppdrag att försöka göra gott mot varandra.

Men, man kan även tävla i andlighet. Vi kan få för oss att kyrkan är allt som spelar en roll. Få för oss att vår tro är den enda rätta. Då går vi ifrån Gudstanken – då har vi ersatt Anden med vårt eget ego.

Oavsett trosriktning, oavsett kyrka måste vi komma ihåg Paulus ord: men om ni sliter i varandra, då är det fara värt att ni gör slut på varandra.
—

Jag känner att jag svävar ut i teologin. Så jag lånar en bild av biskop Anders Arborelius:

“Det som är viktigt och stort använder vi mycket och det blir slitet. Likadant ska vi göra med den kärlek vi får från Gud. Vi skall inte vara rädda att dela med oss av den. Det tragiska i vår tid är att vi i-tutas att det är vi själva som är viktiga.

Vi skall se bra ut och ta för oss. Vi skall armbåga oss fram genom livet. Därför ligger det också några i rännstenen som inte kommer klara sig… Kristendomens budskap är det motsatta. Du är viktigare än jag.
I relationen till Gud får vi vår äkta identitet.”

Kropp och ande hör samman, skiljer vi dem åt kan det gå åt helvete. hur illa som helst. Men om vi lever i gemenskap med Gud, och med andra kan vi förverkliga en liten spillra av Guds rike.

Vid min sida
Går mitt livs kärlek ton i ton
Vid min sida
Går en tredje tyst person.

Amen.

Jag älskar påskens drama. Skärtorsdagens ödesmättnad kring ett dukat festbord, långfredagens politiska vakuum mellan godhet och ondska, påsknattens firande från mörker till ljus.

Igår fick jag för kanske femte året i rad vara med och fira Skärtorsdagsmässa i Vårby gårds kyrka. En veckomässa kring det stora altaret som avslutas med att ljusen släcks, altaret dukas av och prästen läser om hur Jesus häktas. Ridå.

Ur det mörklagda rummet får vi vandra ut i världen utanför. Med en dämpad sinnesstämning. Passionsdramat har pausats i ett avgörande ögonblick. Huvudpersonen har fängslats. Vad händer sen? Kommer han att släppas eller mördas?

–

Om brottningen med ondskan inom oss handlar Petters senaste låt, där han får uppbackning av Adolphson & Falk:

Svenska kyrkan i utlandet är ständigt på tapeten. Ofta skrivs det om församlingar som läggs ner. Skagen, Las Palmas, Liverpool… Mer sällan skrivs om nyplanterade kyrkor som växer sig starka. Som Svenska kyrkan på Phuket, en livräddare i ett annorlunda land.

När jag för några sedan tog jobb i Thailand gick det snabbt snett. Drömjobbet i ett varmt land visade sig vara mindre fantastiskt i verkligheten än det beskrivits. Kulturen, kring det mesta, skilde sig stort från svenska förhållanden. Och bakom folks leenden dolde sig inte sällan något helt annat än godhet. Turistidyllen var som så ofta en skimär. Helt okej för den som semestrar i landet men på lång sikt en pina.

Då var jag glad över att prästen Per & hans fru och assistent Gennet fanns på plats. De var några av de första (och enda) svenskar jag lärde känna mer än på ytan. Jag hängde med dem ner på stranden, följde med när de letade församlingsbil… De var nästan lika fräscha i landet som jag men till skillnad från mig ute på uppdrag för Svenska kyrkan, ackrediterade hos svenska ambassaden.

Ett av de härligaste minnena är från parets kombinerade bostad och församlingshem. En kväll i januari fick jag & Anna vara med och fira kvällsmässa. Under förbönen fick var och en skriva böner på små papperslappar. Lapparna lades sen i en urna, och eldades upp. Som röken stiger mot skyn stiger våra tankar och böner till vår Fader i himlen.

Förbönsurnan var ett arv från tidigare gudstjänstfirare i Thailand. Den användes vid minnesgudstjänster efter Tsunamin 2004. En ung traditionsbärare men ändå en tydlig symbol. En påminnelse om att det firats gudstjänster på svenska på Phuket redan innan Utlandskyrkan kom till platsen. Så kommer det att fortsätta vara också på andra platser, men jag hoppas att Svenska kyrkan stannar kvar i Thailand ännu en tid.

Enligt min mening är Utlandskyrkans uppgift att finnas där hon behövs som mest. Där svenskar (& andra nordbor) behöver gudstjänst, diakoni, själavård & andlig spis på svenska. För vi blir sällan så ömkansvärt svenska som när vi befinner oss tusentals mil hemifrån. Så långt att vi kan tänka oss att betala 35 kr för en liten påse Gott & Blandat.

Svenska kyrkan i utlandet lever endast på insamlade medel (PG 90 16 03-1). Därför behöver man ibland stänga igen en kyrka för att lägga pengarna någon annanstans på jordklotet. T ex minska från två till en betjänad kyrka i London. För just i år är det längre till Ao Patong på Phuket än det en gång var London – åtminstone rent kulturellt. Nästa år kan det röra sig om Bali eller kanske Liberia. Människan har fötter, inte rötter. Så ser också min bild av Svenska kyrkan i utlandet ut.

Utlandskyrkan är som en snigel med bostad på ryggen, en husvagnsförsamling som måste få rulla dit där människor längtar efter ”ett hem långt hemifrån”. För min del var ”församlingshemmet” hos paret Edler det hemmet. Därför gläds jag över att försöket med två präster i Thailand, en i Bangkok och en i Kata, Phuket, får fortsätta ytterligare tre år. Och jag är evigt tacksam för den hjälp församlingen gav mig. En varm hjälpande hand på vägen hem till Sverige.

Länkar vidare: Gennets blogg, Svenskakyrkan.se om 3 år till på Phuket, Ge en gåva till utlandskyrkan

Ann Heberlein kommer till Uppsala 29 mars kl 17.30! Det känns lite overkligt att sambons överraskande Traderainköp ”En föreläsning om godhet” nu blir verklighet. En av Sveriges mest uppmärksammade teologer kommer till vår enkla studentgrupp, Stockholms stiftsgrupp.

Stiftsgruppen har genom åren haft flera celebra gäster, bland dem sommarpratare, biskopar, professorer och helt vanliga präster och diakoner. Nu är det alltså Ann Heberlein som kommer till Pastoralinstitutet, Linnégatan 1 i Uppsala. En av få gäster som vi nästan betalat för. Arvodet går nämligen till Radiohjälpen.

Nyfiken? Kom och lyssna du också!

Länkar om Ann: DN, SvD, Ab, Sommar i P1, UR: En bok en författare

Vi lever i en tid av där kränkthet har blivit en billig handelsvara. ”Först kränkt vinner” har ersatt de resonerande samtalen. Det är en god regel att var och en har rätt till sina känslor. Känslor behöver inte ens alltid vara logiska. Dock bär vi ansvar för vad vi gör av våra känslor.

Personligen hakar jag mest upp mig på ”religiösa kränkningar”. Dvs när någon sagt eller uttryckt något (ex vis i reklam) som kan uppfattas som en religiös kränkning. Någon har tecknat en neslig bild av Muhammed, Moses, Buddha eller Maria – gudaföderskan. Och någon annan blir upprörd och ropar ”hädelse!” Men det kan också handla om att någon har gjort en konstnärlig tolkning av en känd person – Jesus, Obama eller ängeln Gabriel. Och reaktionerna blir de samma.

Är det rätt att avbilda viktiga religiösa förebilder? Juridiskt har vi alla den rätten. Är det rätt rent moraliskt? Det beror helt på situationen. Och här går åsikterna ofta isär.

Muhammedkarikatyrerna har varit uppe på tapeten länge. För egen del upprörs jag inte av dem – men jag tycker att det var dumt av Vilks att rida på uppmärksamhetsvågen. Det efterföljande våldet är alltid oacceptabelt. Men det är vanliga, fredliga muslimer, det stora flertalet, som får betala priset. Kurt Westergaard må ha varit obetänksam, Vilks verkar dessvärre ha farligt beräknande.

Om man får eller inte får avbilda Muhammed är inte min sak att avgöra. Jag är kristen, inte muslim.

Nåväl, Kristus då. Får man kränka Kristus? Det är min och många andras tro att Jesus Kristus spikades upp på ett kors, runt år 33 evt, för att sona världens synder. En oskyldig man utlämnade sig för att – once and for all – betala av världens synder. Han undertecknade en rekvisition för allt dumt vi har gjort, gör och kommer att göra. Och han uppstod till råga på allt från de döda.

Jesus identifierade sig med varje lidande människa: han levde sina första år som flykting, levde i ett ockuperat land, umgicks med och återupprättade samhällets utstötta… Jag tror alltså inte att vi kan kränka honom särskilt mycket med ett par teckningar.

Hjärtats övertygelse spelar en viktig roll i kristen teologi. I vår advents- och påskfasta, i vårt vardagliga liv och när vi går eller inte går till kyrkan. Likväl tror jag att det är vad Gud ser till när Elisabeth Ohlson Wallin sätter ihop en fotoutställning. Men vi människor är annorlunda, vi är snabba på att döma. Trots att det kostar så lite att fråga – hur tänkte du med de här bilderna? Eller konstatera att det här förstår jag inte, men konstnären har säkert tänkt väl.

Jag tror att Gud har humor, och jag tror att hon/han tål att bli avbildad som maktgalen, våldsam eller idealiserad. Den som säger att Gud måste skyddas från kritik sätter sig själv i Guds ställe, den lider av Gudskomplex.

Så snälla, säg inte ”Du kränker Kristus” – säg ”jag blir illa berörd”. Sök samförstånd men acceptera att andra kan tänka helt annorlunda. Om du verkligen vill kämpa emot kränkningar av Kristus, gå med i Amnesty, Stadsmissionen eller nåt annat… För han sa ju också att det vi gjort/inte gjort för en av hans minsta – Det har vi också/inte heller gjort mot honom.

Imam Ashafa & Pastor James möter + Eva Brunne

Två av mina största teologiska idoler pastor James Wuye & imam dr Muhammad Ashafa besöker besöker just nu Sverige. Jag mötte imam Ashafa under en sommarkurs på Bossey, Kyrkornas Världsråds högskola i Schweiz. Han och pastor James är tidigare miliskrigare i Nigeria. Båda, fastän muslim och kristen, har med våld försökt utrota den andres folkgrupp. Idag – många år senare – arbetar de tillsammans för ett fredligare Nigeria. Deras Interfaith Mediation Centre tänder nytt hopp i en värld där religion och fred inte alltid förknippas med varandra.

Under sitt besök i Sverige har ”paret” bland annat hunnit förbi Centrum för Religionsdialog på Stockholms stift. De ska även delta i ett praktiskt seminarium om dialog och civilkurage, ett samarrangemang mellan bl a Kristna freds och Svenska muslimer för rättvisa och fred.

På onsdag deltar imam Ashafa och pastor James vid visningen av dokumentären The Imam & The Pastor i kl 18.00 i Rinkeby folkets hus.

SMFR, Kristna freds, Initiatives of Change Sverige, Stockholms stift (pdf)

Under februari-mars gjorde jag praktik hos Jenny Sjögreen i Hedvig Eleonora församling. Ganska snabbt kändes det som min ”öppna kyrka på Östermalm” (församlingens motto). Igår, på första söndagen i fastan, fick jag hålla beredelseordet, sjunga liturgin och be litanian. Det kan inte överdrivas hur kul det är att ha församlingspraktik!

Mannen är i 50-årsåldern och har just stövlat in i värmen hos Uppsala stadsmission. Han luktar som utomhus, och är nog lite påverkad. Rummet är mörkt och runt honom trängs andra i väntan på att soppköket ska öppna.

Han tittar sig ovant omkring i kapellet och börjar snart förklara:

”Jag är ingen dålig människa, jag är inte ond egentligen. Men man har behandlat mig illa.”

Vem av oss kan inte känna igen oss i orden? Vi ville så väl men av olika anledningar gick det lite snett. Ett förfluget ord, en igensmälld dörr eller kanske något helt annat.

För ibland är livet helt enkelt för mycket på samma gång. Arbete, familj, skola, ensamhet, identitet. Ibland känns varje andetag känns som en prövning i sig. Ibland är det inte ens vår mening att såra… det bara blev så, fast vi inte ville något illa. Och ändå kämpar vi vidare, för vi är inte ensamma ens i vår svaghet.

Som vårens första blyga krokusar söker vi oss till kyrkan: gemenskapen och ljuset. Tyst likt dagg som faller kommer hoppet till oss. Gud har inte övergett oss, han vandrar tryggt vid vår sida.

Under fastan har vi också förmånen att få vända oss inåt och känna efter – är det något som gnager mig? Något som hindrar relationen mellan mig, min Skapare och min nästa. Se efter om du vågar, kanske finns där något du kan fasta ifrån – och se efter om livet kanske blir lite lättare. Och för allt det som gått snett vågar vi be och bekänna:

Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,
att jag har syndat med tankar, ord och gärningar.
Jag har inte älskat dig över allting,
inte min nästa som mig själv.
Genom min synd är jag skyldig till mer ont
än jag själv förstår
och har del i världens bortvändhet från dig.
Därför ber jag om hjälp att se
och bryta med mina synder.
Förlåt mig för Jesu Kristi skull.

Dialog börjar sällan med personangrepp. Goda samtal måste bygga på ömsesidig respekt. Det är därför med besvikelse jag läser föreläsaren och egenföretagaren Annika Borgs raljanta utspel på SvD Brännpunkt. Borg har fått nys om att Sofia församling har anställt en imam. Detta spinner hon vidare på och får det till att Svenska kyrkan är ett samfund i fritt fall som desperat griper efter halmstrån. Det är fullt förståeligt att den som försörjer sig på att skriva krönikor vill väcka uppmärksamhet. Däremot förvånar det mig att en präst väljer att föra samtal med sina kollegor på debattsidor hellre än över telefon, eller på arbetsplatsen.

Bakgrunden är att Sofia församling, dit Fryskyrkan (på Fryshuset tillhör), deltar i ett projektet Tillsammans för Sverige. Ett projekt för att skapa förståelse mellan unga kristna och muslimer. Projektet är tänkt att finansieras med bidrag, som ännu inte beviljats. Så för att kicka igång arbetet har församlingen uppenbarligen bestämt sig för att lägga ut pengar.

Den beryktade imamen är förvisso utbildad sådan men ska självfallet inte predika eller undervisa i trosfrågor. Så mycket för frilansjournalisten Borgs farhågor.

SvD, Kt, Fryshuset.se, Sköna hem

Föreställ dig att du har ett drömjobb som du är förbjuden att studera dig till. Lägg därtill att du bor i ett land vars kultur inte låter dig köra bil, läsa på högskola eller resa någonstans utan eskort. Möt Hana Al-Khamri: den första journalisten från Mellanöstern på en dansk redaktion – någonsin.

Al-Khamri är på många sätt kvinnan som är för bra för att vara sann. Hon är kvinna, hon bär slöja och hon är uppväxt i Saudiarabien. Efter att ha gratisjobbat på tidningen Al Madina har hon nu lyckats få jobb på danska Information. Intervjun i medievärlden dryper av briljanta citat som:

– Min pappa, och hela samhället måste förstå att min frihet inte är en välgörenhet, den är född med mig, är en del av mig.

Eller kommentaren om skandinavisk mellanösternbevakning:

Läste i nyhetsflödet om en muslimsk man som lockat till sig ett stort polispådrag. Hur då? Genom att falla ner på marken och be på en busshållplats i Norrköping. Ett gäng väktare såg sedan hur mannen klev på bussen, och informerade polisen om det som hänt. Mannen kunde ju råka vara en terrorist.

När jag läser kommentarerna hos Norrköpings tidningar inser jag att bristen på bedjande muslimer är ett stort problem. Flera menar nämligen att polisen gjorde rätt som ryckte ut. Andra går ännu längre och hävdar att det där med religionsfrihetslagar är något man ska ta lätt på. Muslimen får alltså skylla sig själv.

Saken är den att jag själv ber rätt ofta just i kollektivtrafiken. Med eller utan psalmboken eller någon form av Bibel. Vi är rätt många som gör just så. En del av oss reciterar tyst en koranvers eller två, andra gör just som mannen på busshållplatsen. De plockar upp sin lilla bönematta, rullar ut den, prostrerar och ber sin tidebön. Jag tror personligen att bönen är en viktig stöttepelare i vårt oreflekterande samhälle.

Bönen ger mig möjlighet att reflektera, tänka efter och – Gud bevare – andas några långsamma djupa andetag. Min bön syns sällan när den sker, det ser mest ut som att jag vilar. Andras sätt att be är mer utåtriktat och följer djupt rotade ordningar. För många muslimer (åtminstone utanför Sverige) är bönen en viktig del av dagsrutinen. Så viktig att bönetiderna orsakar regelbundna stopp i trafiken – när människor stannar mitt på gatan, kliver ur sina bilar och ber. Några minuter senare fortsätter vardagslunken.

Men bönen väcker motstånd. En del vill förpassa all slags religion till hemmen och den privata sfären. Märkligt nog ställer samma grupper av ateister krav på religiösa organisationer att motverka extremism och segregation. Här finns en klar paradox.

Personligen tror jag att en del av ansvaret för att minska extremismen ligger hos oss religiösa. Det är upp till oss att leva som goda kristna, muslimska eller vad-du-nu-tror-på förebilder. Genom att be offentligt mitt i vardagen kan vi visa att religion inte är något exotiskt utan djupt mänskligt.

Om någon tänder en cigarett och ger sig själv cancer är det få som bryr sig, om någon däremot faller på knä och ber – då kommer polisen. Men det behöver inte vara så, det får inte fortsätta så.

”Kort ska man bedja, men ofta och starkt” sa Martin Luther för nästan 500 år sedan. Orden är gamla men gäller likafullt idag.

SvD & DN