Sluta be – eller bli häktad?
Läste i nyhetsflödet om en muslimsk man som lockat till sig ett stort polispådrag. Hur då? Genom att falla ner på marken och be på en busshållplats i Norrköping. Ett gäng väktare såg sedan hur mannen klev på bussen, och informerade polisen om det som hänt. Mannen kunde ju råka vara en terrorist.
När jag läser kommentarerna hos Norrköpings tidningar inser jag att bristen på bedjande muslimer är ett stort problem. Flera menar nämligen att polisen gjorde rätt som ryckte ut. Andra går ännu längre och hävdar att det där med religionsfrihetslagar är något man ska ta lätt på. Muslimen får alltså skylla sig själv.
Saken är den att jag själv ber rätt ofta just i kollektivtrafiken. Med eller utan psalmboken eller någon form av Bibel. Vi är rätt många som gör just så. En del av oss reciterar tyst en koranvers eller två, andra gör just som mannen på busshållplatsen. De plockar upp sin lilla bönematta, rullar ut den, prostrerar och ber sin tidebön. Jag tror personligen att bönen är en viktig stöttepelare i vårt oreflekterande samhälle.
Bönen ger mig möjlighet att reflektera, tänka efter och – Gud bevare – andas några långsamma djupa andetag. Min bön syns sällan när den sker, det ser mest ut som att jag vilar. Andras sätt att be är mer utåtriktat och följer djupt rotade ordningar. För många muslimer (åtminstone utanför Sverige) är bönen en viktig del av dagsrutinen. Så viktig att bönetiderna orsakar regelbundna stopp i trafiken – när människor stannar mitt på gatan, kliver ur sina bilar och ber. Några minuter senare fortsätter vardagslunken.
Men bönen väcker motstånd. En del vill förpassa all slags religion till hemmen och den privata sfären. Märkligt nog ställer samma grupper av ateister krav på religiösa organisationer att motverka extremism och segregation. Här finns en klar paradox.
Personligen tror jag att en del av ansvaret för att minska extremismen ligger hos oss religiösa. Det är upp till oss att leva som goda kristna, muslimska eller vad-du-nu-tror-på förebilder. Genom att be offentligt mitt i vardagen kan vi visa att religion inte är något exotiskt utan djupt mänskligt.
Om någon tänder en cigarett och ger sig själv cancer är det få som bryr sig, om någon däremot faller på knä och ber – då kommer polisen. Men det behöver inte vara så, det får inte fortsätta så.
”Kort ska man bedja, men ofta och starkt” sa Martin Luther för nästan 500 år sedan. Orden är gamla men gäller likafullt idag.
januari 12th, 2011 at 09:31 #Åsa
Åh vilket bra inlägg – bön är något gott och om flera personer ägnade sig åt det skulle vi säkert må betydligt bättre i samhället! Det finns inget destruktivt med bönen i sig, läskigt att folk reagerade som det gjorde!
januari 13th, 2011 at 02:28 #Patrik
Det finns inget konstigt med att polisen tar hot seriöst så länge de uppfattar avsändaren som seriös. Polisen har en skyldighet att undersöka alla anmälningar som inkommer och bilda sig en egen uppfattning av rådande situation.
I detta fallet var avsändaren i allra högsta grad seriös, men däremot med uppenbart bristande kunskap om rutiner för en troende muslim där bedjande är en stor del, precis som artikelförfattare påpekar. Men avsaknaden av kunskap om detta är inget vi kan klandra honom för, då ingen skyldighet att besitta denna kunskap kan åläggas honom. Under samma flagg av religionsfrihet besitts givet även friheten att välja bort religion och deras seder, inte bara en, utan alla.
januari 13th, 2011 at 10:33 #moemar
Du har rätt i att det inte är brottsligt att vara obildad. Till skillnad från dig vill jag klandra väktarna för deras okunskap. För det är allmänt vedertaget att rasism ofta bygger på just okunskap. Och obildade tjänstemän fattar ogenomtänkta beslut. Väktaren har precis samma skyldighet som du och jag att ha koll på rådande svensk lag. Som grund för hans förordnande ligger just att han har grundläggande kunskaper i bl a juridik. Det borde ligga i väktarens eget intresse att intressera sig för sin omvärld.
De som gör den stora missen är vakthavande befäl som kommenderar ut ett tiotal poliser på vaga grunder. Det borde väl ändå kunna krävas av dem att kunna skilja mellan vardagliga handlingar och förberedande av terrordåd.
Rätten att välja bort religion innebär inte rätten till frihet från att möta människor med en religiös uppfattning. Liksom vissas ointresse för sport näppeligen borde leda till förbud mot all slags offentligt idrottande. Jag är själv ointresserad av sport – men unnar andra frihet att både utöva idrott och tycka om valfri sport.