Frågan dök upp i en facebookgrupp. Har någon den där jätteroliga julgranshandboken? Då var det något juligt som vaknade till liv i mig. Googlade lite och hittade den till slut. Manualen från Robert Bosch julkampanj någonstans i Sverige. Många har delat filen, bl a Sandgrenska manskören. I en blogg läste jag också om ursprunget: Reklambyrån Reklambyrån Tre Art, som givit mig tillåtelse att dela manualen.
Julgransmanual från Bosch
Ändå poppar det regelbundet upp debattartiklar signerade Egyptson i Aftonbladet, SVT Debatt och nu senast i pingströrelsens tidning Dagen. När ska redaktörer lära sig att googla folk innan de trycker på ”publicera”?
Det här inlägget är en reaktion på en debattartikel i Kyrkans tidning den 29 augusti 2013
Hej Johan,
jag läste din apell i Kt och blev förbryllad, förbannad och förvånad. Som jag förstår dig står gudstjänstens relevans och kvalitet i relation till antalet gudstjänstfirare. Dess ekonomiska utfall styrs av antalet producenter kontra antalet konsumenter.
Min erfarenhet, efter tjugo år som frivillig, körmedlem och kyrkvärd, är en helt annan. Dels är det inte de anställda som producerar och utformar riten för en skara konsumenter. Vi lekmän är inte heller hjälplösa textläsare och förbönsrecitatörer. Gudstjänsten har istället blivit ett levande väsen, en rörelse på god väg åt det som tycks vara din drömbild.
Söndagens högmässa, för vi firar högmässa året om, samlar mellan 20 och 200 personer per vecka. Och då inte samma 200 personer, utan varierande. Gudstjänstens relevans, utifrån bl a samtal och enkäter, är stor. Oavsett kyrklig bakgrund, oavsett deltagarantal eller ålder. Sett till din tanke om förvaltarskap är det säkert fler än fyra anställda i våra gudstjänster – både de som är i tjänst och de som kommer på sin fritid.
Utifrån våra samlade erfarenheter är det inte antalet gudstjänstfirare som är avgörande. Relevans, livskraft och medverkan beror istället på hårt arbete och ständig reflektion. Avgörande har inte varit tumregler kring antal. Det har istället varit former, relationer och i viss mån små detaljer. Detaljer som att lekmän och präst alltid samlas en timme(!) innan och går igenom gudstjänsten. Musikern finns också alltid på plats i lång tid i förväg. Vår musiker har också lärt sig namnen på alla deltagare – efter enkla samtal kring t ex kyrkkaffet. En viktig del är också att man arbetat för att engagera barnen i mässan – de kan läsa en text, vara med och be förbön eller om de vill, vara med på söndagsskolan. Då har jag bara nämnt några av de samtal och processer som ständigt pågår.
Självklart är ingen gudstjänst perfekt, ingen gudstjänst får bli statisk och evigt oföränderlig. Även om vi lever efter devisen att ”ingenting kan bli fel, bara annorlunda” är det ändå viktigt att vi förbereder oss. Att vi ständigt reflekterar kring vad som funkar och inte. Ytterst är det endast Gud som är fullkomlig. Men ingenting hindrar oss från att försöka hitta en liten, liten spricka genom vilken vi kan ana den eviga gudstjänsten i Guds rike.
Som jag ser det är gudstjänsten alltså ett levande väsen. Visserligen varierar högmässans – genom medveten variation av psalmer, växelläsningar och böner men huvudfokus är att vi respekterar mässan och tar den på allvar. Gudstjänsten är inte en produktion som skalas upp eller ner beroende på antal deltagare, gudstjänstens relevans vilar på församlingen. De anställda är, som det heter hos AA, ”blott betrodda tjänare”. Vi vet aldrig förrän klockan 11 hur många som är med just idag men för oss som kommit till kyrkan är mässan lika viktig oavsett antalet bänkgrannar. Predikan kan vara lika träffande och livgivande.
Jag önskar dig allt gott inför din framtida tjänst. Men jag vill varna dig för att stirra dig blind på siffror och statistik. Mässan är ingen teaterproduktion som görs av anställda, inget utanpåverk, ingen nödlösning. Det gäller förresten även sinnesrogudstjänster med delning. Ja, oavsett vad som passar i just er församling. Även om ambitionen är hundratals gudstjänsfirare kan och får arbetet inte förutsätta att allt annat är onödigt arbete.
Du är givetvis också välkommen att fira högmässa hos oss i Vårby gårds kyrka i S:t Mikaels församling. Kontaktuppgifter hittar du på www.svenskakyrkan.se/huddinge
Omar Ud-Din, mångårig frivillig, numera präststudent för Stockholms stift
Idag kom ännu en sorglig tågnyhet. Privata MTR och Citytåget vill båda köra tåg på rutten Stockholm – Göteborg. Även om biljettpriserna kan komma att sjunka, åtminstone tillfälligt, finns flera negativa aspekter.
Fler aktörer innebär större trängsel på redan slitna banor. Redan idag är det svårt att få in fler tåg på populära sträckor som denna, inte minst om tågen ska passera Stockholm. Den som rest med SJ vet också hur vanligt det är att tågen anländer sent. Jag har själv varit med om förseningar på alltifrån någon minut till flera timmar.
Utbud och efterfrågan fungerar ofta bra ifråga om varor och tjänster. Precis som butikerna har begränsat med plats i hyllorna får det bara plats ett visst antal tåg i systemet. Fler som kör tåg innebär dessvärre inte heller att fler satsar på underhåll, snarare tvärtom. Slitaget ökar men ingen tar ansvar.
Läs mer: SvD
DN slår idag upp nyheten om att fler LO-väljare väljer SD. Dag för dag förfäras jag av mediernas Canossavandring, till SD:s väl. Medier som tidigare kallade SD främlingsfientliga har helt glömt partiets rasistiska och nynazistiska bakgrund.
Parian har välkomnats som del av etablissemanget. Åkesson får mer utrymme än t ex Stefan Löfvén, ledare för det största partiet i opinionsundersökning på opinionsundersökning.
Hur ser det då ut bland LO:s väljare? (S) ökar från 52 till 54,4 procent. Främlingsfientliga SD får 12,2 procent. Ändå är det populisterna som får störst rubriker. Något är ruttet i den svenska mediesfären.
Läs mer: DN.se (2013-02-09).
Snubblade av en slump över en gymnasiekrönika om Palme. Publicerar den här, med tanke på att Palme återigen blivit aktuell. Det mesta kan jag fortfarande stå för, även om tonen är lite naiv.
Det är nästan skrämmande hur lätt vi människor glömmer och går vidare. Utan eftertanke lever vi våra liv. Obrydda om vår omvärld tar vi ändå för givet att de ögonblicksbilder utifrån vilka vi skapar oss själva är bestående och därför onödiga att kommentera.
Men så händer något som får tiden att för en stund stå alldeles stilla. Mordet på statsminister Olof Palme är en av de sällsynta händelser som via löpsedlar och SVT:s extrasändningar lyckats ta sig in i den svenska folksjälen.
Naturligtvis är det inte själva mordet i sig som värmer och väcker stolthet när man är på semester och folk från de mest spridda delar av världen känner igen ”Suecia” och associerar det till ”Olof Palme.” Nu för tiden kopplar vissa förresten också ihop ”Anna Lindh” och ”assasinado” också, men det är inte lika utbrett. Det är som sagt inte några ”satans mördare” eller deras illdåd som banat vägen in i vårt kollektiva medvetande. Nej, det är nog bilden av att dessa avlägsna politiska ledare och förebilder lyckats skapa en kontakt mellan makten och människorna. Olof Palme sägs ha inspirerats till sin totala övergång från sin överklassbakgrund till Socialdemokratin efter resa genom USA. De sociala skillnader han uppmärksammade på resan från stat till stat på den amerikanska kontinenten väckte hans vilja att förändra. Längtan efter att skapa social rättvisa kan ses som en röd tråd i Palmes politiska arbete. I kampen mot våld och för fred och internationell solidaritet anklagades han ofta för att flörta med diktaturer – ett enkelt sätt för hans motståndare att bolla tillbaka hans kritik mot bland annat USA:s inblandning i Vietnamkriget. Om det politiska engagemanget var det som gjorde Palme känd internationellt var de fortsatta reformerna av det svenska välfärdssystemet det som lockade sympatisörer i inrikespolitiken. Det fortsatta bygget av Per Albin Hanssons ”folkhem” stod som visionärt fokus medan det betydligt mer praktiska bygget genom förandet av ”miljonprogrammet” skedde under Palmes första tid som statsminister. Den politiska kampglöden må ha varit Palmes främsta drivkraft men den ledde honom inte alltid rätt. De kompakt byråkratiska löntagarfonderna var en idé den forne statsministern drev så hårt att inte ens hans egen finansminister vågade trotsa honom. Men, som så ofta idag, han massmedierna ikapp konflikten och fotograferade dikten ” Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dom ända hit” i Kjell-Olof Feldts anteckningar. Palme lär inte ha uppskattat den indirekta kritiken, men projektet lades till slut ner av den borgerliga regeringen Bildt (1991-1994). En annan av Palmes skuggsidor var hans direkt hårdnackade retorik. Inte sällan lär han ha fått med sig publikens gillande i debatter för att senare förlora den igen på grund av sin överdrivet raka hållning mot sina politiska motståndare. Nidbilderna av Palme var på så sätt underbygda av honom själv, eller i vart fall skapade utifrån en verklig förebild. Inte alla verkar ha uppskattat hans ärlighet.
Kreativa processer kan se väldigt olika ut. Vissa trivs med skogspromenader, andra lyssnar på opera eller mediterar. För egen del har jag just lärt mig hur jag funkar. Jag städar.
För mig fungerar städning, sortering och pyssel som fysiskt tetris. Både fysiskt som i materiellt men också uttröttande för kroppen. Jag behöver inte ha alldeles autistiskt vitt runt mig men var sak ska ha sin plats. Om än i riskabelt höga lutande torn av böcker, papper och hålslag. Så länge jag bara har det jag behöver för dagens uppgift känner jag mig lugn.
Senaste veckan, strax innan inlämning till olika tryckerier, har jag gjort följande:
Vi har nog alla våra processer eller ”tidsslösande” darlings. Nån tar en cigg eller en löprunda andra storstädar inför eller mitt i tentapluggandet. Själv har jag just kommit över ångesten över allt ”onödigt” jag gör innan jag börjar plugga eller jobba. Det är en del av processen – så länge jag lägger mer tid på det jag borde.
Vilken är din kreativa ovana?
Har letat runt efter en spegel med glättig guldram. Dammsugit Blocket, Myrra, Myrorna, Röda korset och andra första och andrahandsbutiker. Tyvärr gick jag bet på ställe efter ställe. Inte ens Indiska hade det jag sökte. Som så ofta ville jag gärna hitta nåt snabbt, helst igår.
Hade först ratat Ikeas spegelutbud. Antingen var speglarna för stora, för dyra eller bara inte snygga nog. Till slut fick det ändå bli några kronor till Kamprads imperium och en egen lösning på temat ”Inte för den rika. Men för de kloka.” Bra karl reder sig själv tänkte jag och hojade hem med en svart ”Ung Drill” och en fix idé.
I morse slog jag slag i saken. Maskerade hobbyskrubben och plockade fram sprayflaskan. Vad tycker ni om resultatet? Duger det?
Idag tänder 5 miljoner svenskar ljus för älskade som dött. En del av ålder, en del i krig, trafikolyckor, cancer eller annan sjukdom. Men en del har, av olika orsaker, valt att begå självmord.
För egen del ser tror jag döden blivit ett av många av dagens tabun. Vi sörjer en tid i avskildhet men förväntas sedan ha bearbetat och gått vidare. Såna sätt att resonera gör mig galen. För hur ska jag någonsin kunna sluta sakna min pappa som dog i cancer eller mina vänner som begått självmord. Att gå vidare i livet och att sluta sakna, minnas och ibland förtvivla är helt olika saker. I judisk tradition ser man inte döden som definitiv så länge människor minns en.
Våra tabun kring döden innebär också att vi inte vågar närma oss varandra. Människor som mist anhöriga, särskilt unga anhöriga, har vittnat om att människor slutar höra av sig efter en tid. I sin strävan att inte vara till besvär lämnar man de anhöriga ensamma med sin förtvivlan. Lyckligt nog finns det undantag. Vänner och bekanta som på ett positivt sätt tränger sig på och, ibland ordlöst, finns kvar som stöd.
Kanske finns det någon du och jag kan kosta på oss att ringa idag? Om inte annat för att berätta att vi tänt ett ljus för att minnas en gemensam bekant. Jag lovar att det gör skillnad.
”Glädjen har alltid ett sista leende.
Kärleken har lämnat en doft.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det. Djupt i sin saknad.”
(Ur ”Den allra sista gången” av Viola Renvall)
Tänkt tända ett ljus eller lägga några rosor på en närståendes grav? Trots envisa Halloweenfirare är ju Allhelgona framför allt en tid för att fira minnet av nära och kära som gått före oss in i evigheten. Det spelar liksom ingen roll om vi är religiösa eller inte – en fladdrande liten låga är en rit vi svenskar älskar att fira. Bara Skogskyrkogården i Stockholm har över 70 000 besökare i helgen.
Så, hur gör man om man inte vet var N.N. ligger begravd? Jag vill tipsa om några tjänster som täcker in en mängd svenska begravningsplatser:
Förutom att söka själv vet jag att det finns kunnig personal ute på många av landets kyrkogårdar. Både i Stockholm och i Uppsala kan man, om man har tur, få hjälp att söka fram rätt grav ute på kyrkogården.