ud-din.se | omarevangeliet

Har du som jag en ikea-soffa? Kanske en tv-bänk, dvd-hylla eller rentav ett soffbord? Nåväl, nu kan du köpa TV:n på Ikea. IKEA Uppleva säljs med tillhörande tv, möbel, dvd/blue-rayspelare och fjärr. Du kan givetvis välja färg på tv:n. Medföljande Subwoofer är trådlös, på smart Ikeamanér. Ormbon av sladdar är ju inget folk brukar gilla.

För att ställa samma fråga som Antikrundan – Vad kan det vara värt? Som Ikea-fan ser jag det här som ett logiskt steg vid en smart tidpunkt. Varuhuset säljer redan legotillverkade (?) vitvaror, armaturer och till och med skruvdragare. Varför skulle en tv köpt på Ikea vara sämre än en ugn, diskmaskin eller kyl från samma köpställe? Tajmingen verkar också väl avmätt. Plasma och lcd har nyligen ersatts av LED, och många är på vippen att byta ut sin platta tv mot en ny. Priset på platt-tv har rasat och varumärkeslojaliteten verkar ha ersatts med prismedvetenhet.

Ikeas rykte som slit-och-släng-varuhus känns på många sätt förlegat. Kunden får det hän betalar för, ofta med en smart twist. För den välbärgade finns soffor för femsiffriga belopp, för studenten betydligt billigare dito. Jämför man med Mio, Jysk eller andra har Ikea dessutom självdistans och servicekänsla. Myten om den saknade skruven bemöts med kostnadsfri skruv, eller vad som nu saknas, till den som behöver. (Jag har själv provat).

Jag är lite av en mångsysslare. Utöver studierna händer det att jag layoutar lite grejer. Ett medlemsbrev, en logotyp en hemsida som behöver installeras. Så, här är lite bilder på sånt jag gjort senaste året.

Socionomstudenter utan logga

Sambons studentförening hade funnits ett tag, vunnit nån tävling om studentinflytande. Kort sagt kan man säga att namnet ”Socionomer vid Uppsala Universitet” och förkortningen SVUU var etablerat. Men man saknade en logotyp och nån slags visuell identitet, så A och jag skissade fram några logotyper. Hjärtat & lagerkransen gick segrande ur striden. Namnet ändrades också för att signalera att det är studenter och inte färdiga socionomer det handlar om. Loggan används i regel tillsammans med Gill Sans MT, som även är universitetets hustypsnitt.

Vilka är HUS och vad vill de mig?

Få studenter tänker på sin hyresgästförening innan de behöver hjälp med sitt boende. Det ville vi vända på och samtidigt öka kännedomen om att det finns en särskilt hyresgästförening för Uppsalastudenter. Särskilt som HUS har långt mer än bara juridiska resurser. Till exempel förmedlar man festlokaler, gästrum och billiga gym för studenter. Jag layoutade foldern, skrev det mesta av textern och upphandlade trycket. Foldern kunde sedan delas ut vid mässor för nya studenter, på nationer och boendekontor. Den kan dessutom köras som omslag till lokala utskick inför t ex kvartersmöten på områdena.

Materialet följdes även upp av en seminariekväll på temat ”så förbättrar du ditt studentboende”. Inbjudan till seminariet gjordes på samma manér för att skapa igenkänning.

Rubriktypsnittet heter Museo och är ritat av nederländske designern och typsmeden Jos Nuivenga som grundat exljbris. Här hittar du fler av hans typsnitt. Museo används även som rubriktypsnitt på HUS webbplats studenthus.nu, med hjälp av WordPress-tillägget Font Uploader. Fotona är från stock.xchng.

Har även tagit fram lokala områdesblad till några av våra områdesföreningar. Här ser ni ett exempel från Flogstavrålet.

Dialogkonferens på högskolan

Ibland har jag till och med studienytta av att vara autodidakt i layout. Som när en kursare som är med i studentkåren behövde snabb hjälp att göra en flyer till högskolan. Syftet var att locka folk till en slags gemensam diskussionsdag mellan studenter och anställda. Ett enkelt och otvunget sätt att få input från studenter och samtliga anställda – från vaktmästare till rektor. Eftersom jag pluggar på en högskola som lyckas värva kunniga lärare trots en årlig minusbudget lade jag gärna lite tid på en affisch. Även här är fotot hämtat från stock.xchng.

Terminsaffisch för föreningen för präststudenter

I studentstäder som Uppsala finns särskilda föreningar för präster från olika delar av landet, så kallade stiftsgrupper. Jag råkar tillhöra Stockholms stiftsgrupp och har de senaste åren skött hemsida och layoutat terminsaffischer och utskick. Här är höstterminens poster som hänger på institutioner runtom i Uppsala.

Utifrån upplägget på affischen anpassas sedan webbplatsen med passande foton, text och header.

Sitter med en restuppgift i ledarskap. Ett par enkla sidor och några tunna böcker. Så snubblar jag över det här praktiska exemplet. Signerat Daniel Grahn, VD på Libris & Swedmedia.

”Det är sommarfest på företaget. Picknick i parken. En pålitlig lojal medarbetare ska fixa maten. Han begär anmälningar och salladstallrikar köps in. Väl i parken visar det sig att något blivit fel, och det fattas en sallad. När du – chefen – kommer tillsammans med de två sista medarbetarna är det två tallrikar kvar, en kommer att bli utan. Hur gör du?”

—

Hittade länken via emanuelkarlsten.se

Imam Ashafa & Pastor James möter + Eva Brunne

Två av mina största teologiska idoler pastor James Wuye & imam dr Muhammad Ashafa besöker besöker just nu Sverige. Jag mötte imam Ashafa under en sommarkurs på Bossey, Kyrkornas Världsråds högskola i Schweiz. Han och pastor James är tidigare miliskrigare i Nigeria. Båda, fastän muslim och kristen, har med våld försökt utrota den andres folkgrupp. Idag – många år senare – arbetar de tillsammans för ett fredligare Nigeria. Deras Interfaith Mediation Centre tänder nytt hopp i en värld där religion och fred inte alltid förknippas med varandra.

Under sitt besök i Sverige har ”paret” bland annat hunnit förbi Centrum för Religionsdialog på Stockholms stift. De ska även delta i ett praktiskt seminarium om dialog och civilkurage, ett samarrangemang mellan bl a Kristna freds och Svenska muslimer för rättvisa och fred.

På onsdag deltar imam Ashafa och pastor James vid visningen av dokumentären The Imam & The Pastor i kl 18.00 i Rinkeby folkets hus.

SMFR, Kristna freds, Initiatives of Change Sverige, Stockholms stift (pdf)

Lena Andersson är en av landets luddigaste ledarskribenter, ändock anlitas hon ofta av DN. Lika ofta innehåller texterna illa dolda angrepp på en kyrka som bränt Andersson. Ledarsidorna blir då en slags professionaliserade krönikor. Om än tidvis på en stilistisk nivå högre än Annette Cullenbergs. Men det är som sagt Anderssons eget sökande efter upprättelse som lyser igenom.

För den teologiskt lagde kan jag rekommendera en lyssning på Lena Anderssons uppseendeväckande (en lyssnarstorm) Sommarprat från 2005. Pratet är en sorglig sörja av lösryckta Jesus-citat – ja, här blir Kristus en elak despot. I Anderssons version är det t ex synd om Judas när han gnäller på att Maria smörjer Jesus fötter med olja… (skribenten verkar ha missat att Judas försnillade ur kassan).

Däremellan kommer intressanta funderingar från skribentens eget sökande. Kanske finns där någonstans ett korn av biografi, av människa. För när jag till exempel läser den senaste ledaren ”Ja till polyteism” kan jag inte undvika att undra: varför är hon så arg på kyrkan? Så arg att hon tolkar en kampanj om människovärde som ett erkännande av fler än en Gud.

Jag läser just nu predikan på Pastoralinstitutet. Föreläsaren nämnde i förbifarten att den som talar inte bara är ansvarig för det hon säger utan också för hur det uppfattas. Orden återfinns i gamle Stockholmsbiskopen Krister Stendahls budord för predikanten:

• Låt din predikan växa fram ur meditation – så att din själ inte tar skada av ditt yrke.
• Gör det inte relevant – vänta tills du hittar relevansen.
• Om Matteus (eller Markus eller Lukas eller Johannes eller Paulus eller Jakob…) dög för den Heliga Anden så är han nog bra för dig och församlingen.
• Tro inte att du vet vad budskapet är.
• Du ska inte spiritualisera – för då förnekas lätt inkarnationen.
• Du behöver inte försvara Mig eller Bibeln.
• Du ska inte recitera kokboken – servera maten.
• Du ska inte underskatta församlingens intelligens och kunskap.
• Du ska inte använda ordet KÄRLEK om det inte står i texten.
• Ingen moralisering på de stora helgerna.
• Du är ansvarig inte för vad du (tror du) säger utan för vad man hör dig säga.
• Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

Orden finns med i avsnittet P – Predikan i Tankar om Herrens hus, av Caroline Krook, även hon tidigare biskop i Stockholms stift.

Jag är en stenhård sucker för pocketböcker. Formatet, omslagen, priset – ofta runt 39 spänn. Tvingas jag välja blir det hellre en bok än några hekto lösgodis. Tyvärr blir det ändå lite för många böcker. Här är några jag faktiskt tänkt läsa under året som kommer.

10. The Devil in The Kitchen: Marco Pierre White (först släppt som White Slave)

Historier från slagfältet signerade ett av 80/90-talets stora köksnamn och mannen bakom klassiska kokboken White Heat. Kort och gott en kockbiografi. Ett solklart köp för mig som både gillar schysst käk och biografier. Köpt på Waterstones under en av många promenader på Oxfordstreet under Londonsemestern. Hoppas den är lika bra som Anthony Bourdains episka Kitchen Confidential.

9. Det var inte mitt fel: Ann Heberlein

Ann Heberlein är, goes without saying, en av Sveriges hetaste etiker. Het som i uppmärksammad, inget annat. Här tar hon sig an vår tendens att skylla ifrån oss. Förra julen läste jag förvånande nog hennes bästsäljande bok ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Ser fram emot att läsa en av hennes lite mer akademiska titlar, till exempel den här.

8. Pillret: Ingrid Carlberg

Svenskarna är ett av världens hurtigaste folk. Ändå knaprar vi vansinnigt stora mängder psykofarmaka. Eller antidepressiva ”lyckopiller”, om man så vill. Det här är inget mindre än prisbelönt konsumentjournalistik. Eller ett vetenskapligt debattinlägg, om man så vill.

7. Godis åt folket: Thomas Hedlund & André Persson

Från tabletter till godis. För vi svenskar äter faktiskt väldigt stora mängder lösviktsgodis. Kanske finns det ett samband mellan våra depressioner. Men än mer finns en koppling mellan sockernäring och smart marknadsföring.

6. Why we buy: Paco Underhill

Om Marco Pierre White är en köksidol är Paco Underhill snarare en gubbe att vara rädd för. Han är en av världens främsta konsumtionssociologer. Jag kom på mig själv med att hitta knep efter knep ur den här boken under senaste trippen till både H&M och Ikea. Finns både som ljudbok och i svensk översättning. Uppföljaren Call of the Mall står redan i bokhyllan.

5. Jag är inte rabiat, jag äter pizza: Niklas Orrenius

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen nämnde Lisa Förare Winbladh den här boken på Facebook. För medan SD tog många av oss på sängen har Orrenius och Sydsvenskan följt partiet i närmare tio år. Orrenius är en av få journalister som tagit ett av Sveriges mest hatade partier på allvar. Så mycket på allvar att en del journalistkollegor kallar honom partisk, SD kallar honom likaledes journalistsvin – när han publicerar granskning efter granskning.

4. Konsten att leva innerligt: Ted Harris

Ted Harris är både fransciskanbroder och flerbarnsförälder, präst, mystiker och förvånansvärt vardagsnära. Det här är hans försök att diagnosticera dig och mig – den andligt sökande 2000-talsmänniskan. Roligt nog börjar resan hos den andligt sökande Kirkegaard – som i 1900-talets början skrev: ”Varje människa… äger ett naturligt behov att skaffa sig en livsåskådning, en föreställning om livets mål och mening.

3. Enklare bröd: Martin Johansson

Martin Johansson var till en början formgivare, på tidningar som Fokus, som jag läser mer sällan än jag vill. Nåväl, Martin är mer känd som surdegsfantasten med bloggen Pain de Martin. För om blondinbella är livsstilsbloggarnas okrönte drottning är Martin Sveriges mest professionella hemmabagare. I vintras släppte han alltså Enklare bröd, en uppföljare till Surdegsbröd.

2. Annette Kullenberg: Överklassen i Sverige

Det här är en i mängden av glammiga rosa böcker i bokhyllan (t ex ett signerat ex av Ebbas stil, av Ebba von Sydow). Om den här boken är minst lika bra som Kullenbergs stockholmsskildringar, då är den klart läsvärd. För skvaller lär den ju innehålla, och det är viktigare för människan än luften vi andas.

1. Vägmärken: Dag Hammarskjöld

Skvaller räcker långt, det här är däremot en tidlös klassiker. Som den där kryddan som lägger receptets toppnot kan man nog inte sträckläsa Vägmärken. Jag ser på den här boken som ett koncentrat av livsvisdomar, en skrytbok att idissla. För att lite då och då hitta nya favoritställen. ”Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den.” Mitt exemplar lär tillhöra den första tryckningen, köpt (av någon annan) 18 oktober 1963. Själv hittade jag den här när högskolebiblioteket körde dubblettloppis. Ett solklart fynd!

Blondinbella är i farten igen. Denna gång har hon, som nybliven chefredaktör, uttalat sig klart och tydligt om journalisthögskolan. Hon tycker att utbildningen är ett skämt. En åsikt hon bland annat delar med med samhällsentreprenören Carlos Rojas som grundade tidningarna Gringo och Epigon, Gringo som för övrigt vann Stora journalistpriset.

– Men vad har högskolepoäng med att göra när man ska starta en tidning? Att starta en tidning är att driva ett företag och det behövs inga högskolepäng till, snarare passion och drivkraft. När jag letar skribenter till tidningen så kommer inte jag alls krävs en journalist-utbildning. Jag tycker att journalisthögskolan är ett skämt i Sverige.  Jag kommer att leta efter skribenter med samma passion för skrivandet som jag har för företagandet. (Isabella Löwengrip)

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, från anonyma studenter på Journalisthögskolan och andra förståsigpåare. Inte oväntat går flera av dessa ”seriöst utbildade journalister” till personangrepp mot Isabella Löwengrip. Vad vet hon om journalistik och hårt arbete? Hon som vid knappa 20 års ålder har grundat flera framgångsrika företag och haft fler bloggläsare våra större landsortstidningar tillsammans.

Det förvånar mig inte att folk som vill bli journalister (eller kanske redan är det) inte kan skilja mellan kvalitet och varumärke. Ja, ”högskoleutbildning” låter seriöst men utfallet är ofta klent. Det är samma vita medelklass som skriver nedvärderande om allt och alla som bor utanför tullarna. Men samtidigt sågar folk som för tydligt skriver för vit medelklass (se vindsvåningsreportaget).

Jag delar förmodligen ingen annan åsikt med blondinbella än just denna. Men när det kommer till journalistik ser jag det som vilket annat hantverk som helst. Se  t ex på flerfaldigt prisbelönta arbetarförfattaren Jenny Wrangborg som givit ut en storsäljande diktsamling – hon är utbildad kallskänka… eller på Isabella Löwengrip som lyckats lura hela Sverige att hon är en blåst blondin, samtidigt som hon tjänat stora cash. Tänk vilken tillgång hon vore på valfri svensk tidningsredaktion – en skribent som faktiskt vet hur man gör pengar av både gamla och nya medier.

Sandlådediskussionen fortsätter på blondinbella.se och resume.se.

Halkan har slagit till några dagar före jul. Det är fredag och brorsan har hämtat upp mig och en polare efter skolavslutningen i typ åttan. The Latin Kings ”Mitt kvarter” spinner varv efter varv i bilstereon. Jag visste det inte då, men jag skulle växa upp till att identifiera mig med musiken. Som jag önskar att jag insett det tidigare och varit lika stolt över min älskade förort.

Idag, nästan tio år senare har jag återupptäckt The Latin Kings. Det började med låten/trosbekännelsen Tack Gud (feat Cyndee Peters) på sista skivan Omertà. Jag gillade orden, ärligheten, det helt uppenbart kristna. En bön utan floskler och fina formuleringar, en opretentiös underkastelse: allt detta har Gud gett mig, utan att jag förtjänat något av det.

tack Gud för styrkan, lyckan och modet
och att du tog tag i mig när ja tappa rodret
jag ångrar allting och tar tillbax det idag
och förlåt mig för allt dumt som ja många gånger sa

Sen hittade jag pocketboken med TLK:s texter på Pocket Shop. Tror det var i gymnasiet när brorsan åkte in ett par veckor. Så många gånger som jag läst texten ”Nånting som fattas” och tänkt att just så är det, de skriver ju precis om verkligheten precis som den är. Från att ha varit fjantbandet storebrorsan körde för högt på stereon har de blivit bandet jag själv lyssnar på.

det blir aldrig det samma ey brosan ja svär
för jag e här och du e där
det e nånting som fattas men vänner finns kvar
för det sägs ju att den som spar han har

Lyssnar och drömmer mig tillbaka till förorten inga journalister vågade besöka. Mitt lilla hörn av Vårby gård, två stationer ifrån Norra Botkyrka. Där pengar var en bristvara, så brorsan lånade skivor på biblioteket och behöll dem lite för länge. Tills morsan sade ifrån, städade fram skivan ur klädhögen och lämnade tillbaks den.

90-talisterna kan få skratta gott åt Dogge Doggelito och kalla honom sell-out och tro att ”cykel på köpet” är snubbens allt. De skulle bara veta… Så här femton år efter att TLK tjänade småpengar på ”Fint väder” intervjuas Douglas Léon för kultursidorna i SvD.

Här kommer ett par låtar, den senare med autentiska musikvideo från svunna tider. Texterna finns på HipHoptexter.com:

Favoritlåten Mitt kvarter, från albumet med samma namn:

De e knas, från albumet Mitt kvarter:

Kommunalrådet Yvonne Stein känner sig kränkt av LO:s valkampanj. Hon verkar mena att politiker är som produkter vi köper dagligdags. Att LO som stödjer oppositionen kritiserar vår nuvarande regering gränsar enligt henne till det olagliga. För om man framställer Reinfeldt, Hägglund, Björklund och Olofsson som likbleka och uppochned-vända ansikten då kan väljarna få för sig att det är verkligheten som skildras.

En helt annan kampanj, som jag tycker borde förbjudas skildrar aborterade foster. Kampanjen som rullar runt på en (eller flera) lastbilssidor är något av det äckligaste jag sett. Dessvärre vill företrädarna för kampanjen inte kännas vid att bilderna kan vara otäcka – de menar att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Personligen håller jag för troligt att gruppen som står bakom lastbilskampanjen själva är i behov av klinisk hjälp. Friska människor vill inte andra så här illa.