ud-din.se | omarevangeliet

Har under fått en del frågor kring varför jag läser på en så ”konservativ” prästutbildning som Johannelunds teologiska högskola. Frågor som kanske inspirerats av dokumentären ”Jenny, Gud och tystnaden”, berättelsen om en kvinnlig präststudent som är gift med en kvinna. Jenny läste nämligen sin utbildning på samma högskola som jag. (Bedrup har fler citat om dokumentären.)

Ett enkelt svar är att jag valt lärosäte efter den utbildning som ges. Johannelund erbjuder nämligen Sveriges enda kompletta prästutbildning för Svenska kyrkan. Här kombineras teoretiska och praktiska kurser och så har det varit de senaste 150 åren. Redan i högskolans barndom fanns kombinationen, även om praktiken då kunde handla om att försvara sig mot lejon på de afrikanska missionsfälten.

Ideologiskt sett hade jag alltså ingen aning om att jag valt en skola där vissa studenter har en konservativare hållning till Gud, Jesus och Bibeln som ”sanningen”. Det var först när jag började läsa i Uppsala som jag insåg att många kursare tänkte och trodde annorlunda än jag själv. En del försvarade kvinnoprästmotstånd, andra kunde inte tänka sig att viga homosexuella ytterligare andra kämpade fortfarande med vissa delar av Svenska kyrkans moderna identitet. Ytterligare andra tänkte precis som jag själv.

Det fantastiska och svåra i denna tros- och åsiktsmångfald är att jag utmanas till att fråga ”varför tror jag/ du som vi gör?” Mångfalden främjas också av att studierna bedrivs i klasser terminsvis. Även om vi har olika åsikter strävar vi mot samma yrkesexamen/vigning, alltså samma mål. Vid slutet av dagen behöver vi kunna komma överens om hur vi kan leva tillsammans trots att vi inte delar uppfattning om allt.

Jag kan inte nog påminna mig själv och andra om att en teologisk utbildning är en unik miljö. En kuvös för religiöst intresserade. För i vilken församling jag än hamnar lär ortodoxin (trosbekännelsen) sällan vara viktigare än ortopraxin (trons utlevnad). Kanske är det en illusion men jag är av den bestämda uppfattningen att få ”vardagstroende” hänger upp sitt liv på om Gud är en man, om Jesus gick på vattnet eller om Jakob verkligen skrev Jakobsbrevet.

Nu handlade dokumentären om Jenny både om en person och den skola hon utbildades vid. Betoningen låg från mitt perspektiv ändå på en dokumentärfilmares bild av en persons upplevelser. Jag sticker inte under stol med att där ännu finns homofoba studenter och lärare vid Johannelund. Min poäng är att detta varken  är den enda tillåtna eller förekommande åsikten. Många tänker annorlunda, andra har ännu inte bestämt sig.

I vissa fall kan den ökända tystnaden vara ett uttryck för reflektion. Reflektion kring det någon ännu inte vet hur hon ska förhålla sig till. Ibland är det ändå skönare att säkert veta hur folk tänker, i vissa mer tveksamma fall önskar jag att jag aldrig slösat min tid…

Jag vet att jag inte delar alla mina studentkollegors åsikter och jag tror att det är en tillgång. Därför stannar jag kvar på Uppsalas kanske konservativaste högskola. Och för att jag är övertygad om att denna i kombination med Uppsala Universitet ger mig en god yrkesutbildning.

Få kursböcker talar rakt in i mitt eget liv. Ännu färre har fått mig att börja gråta. Visst händer det att jag känner igen mig själv eller andra i något av det jag läser. Oftast mättas jag med mer eller mindre nya oumbärliga kunskaper.

Terapeuten Tommy Hellstens Barn av Livet tillhör gruppen ofta tummade hyllvärmare i mitt ostädade studentrum. Den står där i all sin pocketglans och tickar som en otålig brevbomb i väntan på locka fram tårar hos den oförsiktige. För egen del har jag av att läsa den tunna boken framför allt lärt mig saker om mig själv. Skäms nästan att medge sånt ifråga om en självhjälpsbok.

”Medberoende är en sjukdom eller ett sjukdomsliknande tillstånd som uppkommer då en människa lever nära en mycket stark företeelse och inte förmår bearbeta denna företeelse så att hon kan integrera den i sin personlighet utan anpassar sig till den.” ur Barn av Livet av Tommy Hellsten

Med fokus på medberoende och mognad förklaras här hur närheten till något slags missbrukare kan påverka även den som minst förväntar det. Flera till synes vettiga idéer och tankemodeller samsas här med stundom flummiga exempel. Texten är också ett slags uppföljare till Flodhästen i vardagsrummet som grundligare berör upptäckten av beroendemönster.

Nåväl, jag ska inte starta bokhandel om ni trodde det. Däremot vill jag tipsa om Tommy Hellstens föreläsning i Lötenkyrkan i Uppsala den 21 oktober. Hade just skrivit ett tidigare inlägg när jag hörde att karln skulle till mina hemtrakter. Hoppas föreläsningen kan inspirera fler till att vilja lära sig mer om beroendepersoner och deras anhöriga.

En av mina favoritfilmer är Döda poeters sällskap. Historien om ett elitisktiskt amerikanskt pojkinternat som råkar anställa fel lärare. Denna lärare uppmuntrar studenterna till fritt tänkande. En idé som rimmar illa med tidens och omgivningens ideal: att barn ska förverkliga sina föräldrars drömmar.

För mig som vuxit upp i ett kristet hem väcker filmen frågan vems dröm jag lever. Är det min mors strävan efter att läsa till präst som drivit mig till Uppsala eller kanske ren likgiltighet inför min eget yrkesval. Påståenden som uttrycker klen tillit till mig själv och mitt eget omdöme. De speglar säkert också en ung människas känsla av litenhet inför den stora organisation som är kyrkan med stort K.

Funderingarna kring om jag verkligen valt rätt utbildning ekade i mig hela mitt första år på Johannelunds prästutbildning. Osäkerheten tycktes växa i mötet med mina studentkollegor. Deras tro och upplevelser av att vara kallade var minsann starkare. Och i mängden stod jag som knappt hade annat än min vardagliga relation till en människolik högre makt. Utan märken efter eldskrift på rumsväggen, inga coola uppenbarelser, inga profetiska drömmar.

Det är nästan skrattretande att se tillbaka på mitt tvivel så här ett år efter att jag antagits som prästkandidat. Hela det gångna året har jag nämligen fortsatt tänka på mig själv som stiftets undantag. Den som inte borde ha godkänts vid intervjuer, terapeutsamtal och praktikperioder. En prästkandidat inom den statistiska felmarginalen.

I sin bok Barn av Livet berättar Tommy Hellsten om en klient som lever mellan misslyckanden. Hon har hängt upp sin tillvaro på en ständig väntan på katastrofer. När så något gott händer missunnar hon sig det. Så långt lite förväntar hon sig av livet att glädjeämnena känns som parenteser. Det minner mig om bilden av något slags karmalik balans mellan godhet och ondska. En bild som tryggt nog saknas i den kristna tron – vi drabbas aldrig av det vi egentligen förtjänar.

Prästen, och tidigare diplomaten, Annika Wirén svarar på frågan om det bästa med hennes yrkesval:

”De stunder eller ögonblick när jag tror att jag bidrar till att en annan människa möter något av det som har förändrat mitt liv och gett det en mening. Samtidigt är det det svåraste eftersom sådant inte går att mäta. Få människor säger ”tack Annika för att du hjälpte mig att möta Gud.”

(Wallsten, Hanna ”Diplomaten som blev präst”, Kyrkans tidning  årg 27/25-26, 2007, s 6-7)

Nu har jag tvingats till mina studier. Under åren sedan flytten till Uppsala har funderingarna ändå fortsatt. Liksom vid alla val som kan kännas avgörande får det gärna vara så. Nu har jag ändå bestämt mig för att stanna vid Johannelund ett tag. Ett status quo som jag ständigt omprövar.

[flv:http://www.youtube.com/watch?v=PcjnbIF1yAA 425 344]

Fotnot: lägg märke till de tre svävande potatisarna i inledningen.

99 % av alla dokusåpor är skräp. Undantaget, vilket jag gärna medger, är BBC:s ”The Choir” i gott sällskap av gamla ”The Convent”.

Upplägget i The Choir (i SVT Kören) är nästan genialiskt enkelt. En utbildad körledare, Gareth Malone, skickas ut till en brittisk förortsskola där körsång räknas som tönteri. Uppgiften är klar och tydlig – få kidsen att sjunga (& därigenom må bättre).

Resultatet från en av säsongerna ser du i videoklippet.

[flv:http://www.youtube.com/watch?v=HQxHxloG854 425 355]

Ett spöke går runt Europa – efterkrigstidens spöke. Med jämna mellanrum flyter sanningar om andra världskriget upp till ytan. Sanningar så tabubelagda att få tidigare velat röra vid dem. Själv uppvuxen med finsk mor känner jag mycket väl till att där finns sådant som bör lämnas därhän. Sånt hennes föräldrar och deras inte velat diskutera. Hos äldre bekanta känner jag igen samma mönster, frågor som besvaras med tystnad.

Ibland får dessa förbjudna frågor uppmärksamhet. Henrik Arnstad grävde i den finsk-svenska, civila spanjorer i sin, och nu har Jörg Friedrichs börjat gräva i den oskrivna tyska historien. När tidigare nedtystad historia uppmärksammas tycks det ta hus i hemligheternas helvete. Det är som när Lars Noréns dagbok publicerades tidigare i våras – det sätts skottpengar på brevbäraren. Fullt förståeligt givetvis. För alla berättelser är inte lätta att förhålla sig oberörd till.

När vår närtidshistoria skrivs om berörs vår egen verklighet. Om civila tyskar inte bara var bödlar utan också offer – vad händer då? Eller om Finlands högborgerlighet verkligen sympatiserade med nazisterna och därför ville alliera sig med dem? Då väljer en del, som docent Erkki Maasalo, att fortsätta förneka medan andra accepterar det nya. Problemet med båda dessa förhållningssätt är att anonyma civila kommer till skada. Finska, spanska och tyska veteraner – för att nämna några – har trots allt levt under status quo genom årtiondena.

Är det då rätt att börja röja för länge sedan mumifierade lik ur samvetets garderober? Hade Lenin rätt när han sa att man behöver knäcka några ägg för att göra omelett? Själv tycker jag mest att det verkar jobbigt oavsett vilken väg man väljer. För både den som talar och den som tiger har rätten på sin sida, rätten att känna sig kränkt.

Kreativitet är ett välanvänt ord i platsannonser. Liksom flexibilitet, stresstålighet och mod. Vissa slipper dock söka vanliga tjänster. Som regissören bakom tittarsuccéerna OC, Gossip Girl och Chuck. Drygt trettio år gammal pitchade han sin första storproduktion – och fick den finansierad, och såld över hela världen.

Några år efter premiären sänds nu hans andra förverkligade idé: en såpa om rika kids, också denna gång på en privatskola. Återigen ett Romeo och Julia-drama mellan fattig pojke och rik flicka. Därtill en OC:esk miljö  med dundersnygga och framgångsrika karaktärer.

Skrapar man lite grann på ytan blottas ännu en likhet serierna emellan. Lite i periferin befinner sig nämligen författaren själv. Det är som hade han castat look-a-likes till roller som liknar honom själv. I debutserien OC var det Seth Cohen, i GG Dan Humphrey och nu senast Chuck Bartowski i Chuck.

Softarkillarna som faller utom ramen för klassisk snygghet men ändå är lite edgy. ”Seth” (Adam Brody) blev ju till och med julmodell för JC häromåret. Lika konspiratorisk som idén må verka, lika genialt är den genomförd. Fick jag en miljon att spendera på cynisk realism för Kanal 5 skulle jag också satsa på sånt jag inte fått göra som barn.

TV-serien Chuck handlar om en kundtjänstkille (läs: datornörd) som får en superhet kvinnlig livvakt (Yvonne Strahovski). Detta eftersom han råkat ladda in försvarshemligheter i sitt huvud. Dan i Gossip Girl är kanske den mer balanserade av dessa tre alter egon. En sober stipendiat på en finare New York-skola som blir tillsammans med skolans it-girl; tjejen som bor permanent på ett lyxhotell.

Ska inte fördjupa mig alldeles i fjortisfakta om kändisar. Min poäng är just motsatsen – att sporra till inspiration snarare än beundran. Schwartz har, till synes, armbågat sig fram i filmbranschen trots att han är ung. Kanske har han hjälpts av sitt judiska påbrå, om det ryktet stämmer. Hur som helst underhåller han varje vecka miljoner (unga) tv-tittare – och skördar alltså frukterna av sin kreativitet.

Vad drömmer du om?

Norsk tv har förändrat mitt sätt att se på musik. Ur idel gråzoner har uppenbarat sig en stor, murrig svart skugga. Skuggan av Aimée Duffys djupa soulsound. Lättlyssnat som tuggummipop, men oh så mycket mer charmerande.

I avslutningen av NRKs Grosvold gled uppmärksamheten alltså över från Åsne Seierstad till detta lugnande walesiska sagoväsen. Nån slags tv-studiovariant (playback?) av singeln Mercy övertygade mig. Så, detta är en tjej som får flytta in i min mp3-spelare framöver.

Från albumet Rockferry och låten Delayed Devotion har följande strof fastnat i mitt medvetande. Så allmängiltigt, så användbart och ”så sant”.

When I knock you down

Where somebody’s gonna talk to you

Dear Ms Duffy – du är min nya anger management artist. Iaf om du sjunger den här låten när jag är småarg.

”Men jag tror att kyrkan som arbetsplats behöver förändras. Möjligheterna till att själv kunna påverka arbetet måste bli bättre. För att Svenska kyrkan ska överleva måste man se till de idéer de anställda har.” (Omar Ud-Din intervjuad i Dagen, 3 april 2008)

Blev igår uppringd av Therésia Erneborg på tidningen Dagen . Hon skrev på nån story om Svenska kyrkans nya kollektivavtal. Gjorde misstaget att svara direkt hellre än att be henne ringa upp en stund senare. Hade det varit andra än Dagen hade jag fått oroa mig storligen för resultatet.

Nu blev resultatet rätt okej ändå. En halvlång pryl om avtalen som jag fått färga med lite framtidsutsikter. Några korta citat utifrån det jag faktiskt tycker. Artikeln finns att läsa på tidningens webbplats .

Ibland blir livet lite bättre än man tänkt sig. På andra sidan av mitt livs tredje flytt tänker jag just så. Det som tidigare varit ett stressmoment fyller mig nu med ro. Även om packning, flyttstäd och transporter är högst opassionerade sysslor finns där ibland silverkanter på molnen. Read More…