ud-din.se | omarevangeliet

Ann Heberlein kommer till Uppsala 29 mars kl 17.30! Det känns lite overkligt att sambons överraskande Traderainköp ”En föreläsning om godhet” nu blir verklighet. En av Sveriges mest uppmärksammade teologer kommer till vår enkla studentgrupp, Stockholms stiftsgrupp.

Stiftsgruppen har genom åren haft flera celebra gäster, bland dem sommarpratare, biskopar, professorer och helt vanliga präster och diakoner. Nu är det alltså Ann Heberlein som kommer till Pastoralinstitutet, Linnégatan 1 i Uppsala. En av få gäster som vi nästan betalat för. Arvodet går nämligen till Radiohjälpen.

Nyfiken? Kom och lyssna du också!

Länkar om Ann: DN, SvD, Ab, Sommar i P1, UR: En bok en författare

Vi lever i en tid av där kränkthet har blivit en billig handelsvara. ”Först kränkt vinner” har ersatt de resonerande samtalen. Det är en god regel att var och en har rätt till sina känslor. Känslor behöver inte ens alltid vara logiska. Dock bär vi ansvar för vad vi gör av våra känslor.

Personligen hakar jag mest upp mig på ”religiösa kränkningar”. Dvs när någon sagt eller uttryckt något (ex vis i reklam) som kan uppfattas som en religiös kränkning. Någon har tecknat en neslig bild av Muhammed, Moses, Buddha eller Maria – gudaföderskan. Och någon annan blir upprörd och ropar ”hädelse!” Men det kan också handla om att någon har gjort en konstnärlig tolkning av en känd person – Jesus, Obama eller ängeln Gabriel. Och reaktionerna blir de samma.

Är det rätt att avbilda viktiga religiösa förebilder? Juridiskt har vi alla den rätten. Är det rätt rent moraliskt? Det beror helt på situationen. Och här går åsikterna ofta isär.

Muhammedkarikatyrerna har varit uppe på tapeten länge. För egen del upprörs jag inte av dem – men jag tycker att det var dumt av Vilks att rida på uppmärksamhetsvågen. Det efterföljande våldet är alltid oacceptabelt. Men det är vanliga, fredliga muslimer, det stora flertalet, som får betala priset. Kurt Westergaard må ha varit obetänksam, Vilks verkar dessvärre ha farligt beräknande.

Om man får eller inte får avbilda Muhammed är inte min sak att avgöra. Jag är kristen, inte muslim.

Nåväl, Kristus då. Får man kränka Kristus? Det är min och många andras tro att Jesus Kristus spikades upp på ett kors, runt år 33 evt, för att sona världens synder. En oskyldig man utlämnade sig för att – once and for all – betala av världens synder. Han undertecknade en rekvisition för allt dumt vi har gjort, gör och kommer att göra. Och han uppstod till råga på allt från de döda.

Jesus identifierade sig med varje lidande människa: han levde sina första år som flykting, levde i ett ockuperat land, umgicks med och återupprättade samhällets utstötta… Jag tror alltså inte att vi kan kränka honom särskilt mycket med ett par teckningar.

Hjärtats övertygelse spelar en viktig roll i kristen teologi. I vår advents- och påskfasta, i vårt vardagliga liv och när vi går eller inte går till kyrkan. Likväl tror jag att det är vad Gud ser till när Elisabeth Ohlson Wallin sätter ihop en fotoutställning. Men vi människor är annorlunda, vi är snabba på att döma. Trots att det kostar så lite att fråga – hur tänkte du med de här bilderna? Eller konstatera att det här förstår jag inte, men konstnären har säkert tänkt väl.

Jag tror att Gud har humor, och jag tror att hon/han tål att bli avbildad som maktgalen, våldsam eller idealiserad. Den som säger att Gud måste skyddas från kritik sätter sig själv i Guds ställe, den lider av Gudskomplex.

Så snälla, säg inte ”Du kränker Kristus” – säg ”jag blir illa berörd”. Sök samförstånd men acceptera att andra kan tänka helt annorlunda. Om du verkligen vill kämpa emot kränkningar av Kristus, gå med i Amnesty, Stadsmissionen eller nåt annat… För han sa ju också att det vi gjort/inte gjort för en av hans minsta – Det har vi också/inte heller gjort mot honom.

Imam Ashafa & Pastor James möter + Eva Brunne

Två av mina största teologiska idoler pastor James Wuye & imam dr Muhammad Ashafa besöker besöker just nu Sverige. Jag mötte imam Ashafa under en sommarkurs på Bossey, Kyrkornas Världsråds högskola i Schweiz. Han och pastor James är tidigare miliskrigare i Nigeria. Båda, fastän muslim och kristen, har med våld försökt utrota den andres folkgrupp. Idag – många år senare – arbetar de tillsammans för ett fredligare Nigeria. Deras Interfaith Mediation Centre tänder nytt hopp i en värld där religion och fred inte alltid förknippas med varandra.

Under sitt besök i Sverige har ”paret” bland annat hunnit förbi Centrum för Religionsdialog på Stockholms stift. De ska även delta i ett praktiskt seminarium om dialog och civilkurage, ett samarrangemang mellan bl a Kristna freds och Svenska muslimer för rättvisa och fred.

På onsdag deltar imam Ashafa och pastor James vid visningen av dokumentären The Imam & The Pastor i kl 18.00 i Rinkeby folkets hus.

SMFR, Kristna freds, Initiatives of Change Sverige, Stockholms stift (pdf)

Under februari-mars gjorde jag praktik hos Jenny Sjögreen i Hedvig Eleonora församling. Ganska snabbt kändes det som min ”öppna kyrka på Östermalm” (församlingens motto). Igår, på första söndagen i fastan, fick jag hålla beredelseordet, sjunga liturgin och be litanian. Det kan inte överdrivas hur kul det är att ha församlingspraktik!

Mannen är i 50-årsåldern och har just stövlat in i värmen hos Uppsala stadsmission. Han luktar som utomhus, och är nog lite påverkad. Rummet är mörkt och runt honom trängs andra i väntan på att soppköket ska öppna.

Han tittar sig ovant omkring i kapellet och börjar snart förklara:

”Jag är ingen dålig människa, jag är inte ond egentligen. Men man har behandlat mig illa.”

Vem av oss kan inte känna igen oss i orden? Vi ville så väl men av olika anledningar gick det lite snett. Ett förfluget ord, en igensmälld dörr eller kanske något helt annat.

För ibland är livet helt enkelt för mycket på samma gång. Arbete, familj, skola, ensamhet, identitet. Ibland känns varje andetag känns som en prövning i sig. Ibland är det inte ens vår mening att såra… det bara blev så, fast vi inte ville något illa. Och ändå kämpar vi vidare, för vi är inte ensamma ens i vår svaghet.

Som vårens första blyga krokusar söker vi oss till kyrkan: gemenskapen och ljuset. Tyst likt dagg som faller kommer hoppet till oss. Gud har inte övergett oss, han vandrar tryggt vid vår sida.

Under fastan har vi också förmånen att få vända oss inåt och känna efter – är det något som gnager mig? Något som hindrar relationen mellan mig, min Skapare och min nästa. Se efter om du vågar, kanske finns där något du kan fasta ifrån – och se efter om livet kanske blir lite lättare. Och för allt det som gått snett vågar vi be och bekänna:

Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,
att jag har syndat med tankar, ord och gärningar.
Jag har inte älskat dig över allting,
inte min nästa som mig själv.
Genom min synd är jag skyldig till mer ont
än jag själv förstår
och har del i världens bortvändhet från dig.
Därför ber jag om hjälp att se
och bryta med mina synder.
Förlåt mig för Jesu Kristi skull.

Dialog börjar sällan med personangrepp. Goda samtal måste bygga på ömsesidig respekt. Det är därför med besvikelse jag läser föreläsaren och egenföretagaren Annika Borgs raljanta utspel på SvD Brännpunkt. Borg har fått nys om att Sofia församling har anställt en imam. Detta spinner hon vidare på och får det till att Svenska kyrkan är ett samfund i fritt fall som desperat griper efter halmstrån. Det är fullt förståeligt att den som försörjer sig på att skriva krönikor vill väcka uppmärksamhet. Däremot förvånar det mig att en präst väljer att föra samtal med sina kollegor på debattsidor hellre än över telefon, eller på arbetsplatsen.

Bakgrunden är att Sofia församling, dit Fryskyrkan (på Fryshuset tillhör), deltar i ett projektet Tillsammans för Sverige. Ett projekt för att skapa förståelse mellan unga kristna och muslimer. Projektet är tänkt att finansieras med bidrag, som ännu inte beviljats. Så för att kicka igång arbetet har församlingen uppenbarligen bestämt sig för att lägga ut pengar.

Den beryktade imamen är förvisso utbildad sådan men ska självfallet inte predika eller undervisa i trosfrågor. Så mycket för frilansjournalisten Borgs farhågor.

SvD, Kt, Fryshuset.se, Sköna hem

Lena Andersson är en av landets luddigaste ledarskribenter, ändock anlitas hon ofta av DN. Lika ofta innehåller texterna illa dolda angrepp på en kyrka som bränt Andersson. Ledarsidorna blir då en slags professionaliserade krönikor. Om än tidvis på en stilistisk nivå högre än Annette Cullenbergs. Men det är som sagt Anderssons eget sökande efter upprättelse som lyser igenom.

För den teologiskt lagde kan jag rekommendera en lyssning på Lena Anderssons uppseendeväckande (en lyssnarstorm) Sommarprat från 2005. Pratet är en sorglig sörja av lösryckta Jesus-citat – ja, här blir Kristus en elak despot. I Anderssons version är det t ex synd om Judas när han gnäller på att Maria smörjer Jesus fötter med olja… (skribenten verkar ha missat att Judas försnillade ur kassan).

Däremellan kommer intressanta funderingar från skribentens eget sökande. Kanske finns där någonstans ett korn av biografi, av människa. För när jag till exempel läser den senaste ledaren ”Ja till polyteism” kan jag inte undvika att undra: varför är hon så arg på kyrkan? Så arg att hon tolkar en kampanj om människovärde som ett erkännande av fler än en Gud.

Föreställ dig att du har ett drömjobb som du är förbjuden att studera dig till. Lägg därtill att du bor i ett land vars kultur inte låter dig köra bil, läsa på högskola eller resa någonstans utan eskort. Möt Hana Al-Khamri: den första journalisten från Mellanöstern på en dansk redaktion – någonsin.

Al-Khamri är på många sätt kvinnan som är för bra för att vara sann. Hon är kvinna, hon bär slöja och hon är uppväxt i Saudiarabien. Efter att ha gratisjobbat på tidningen Al Madina har hon nu lyckats få jobb på danska Information. Intervjun i medievärlden dryper av briljanta citat som:

– Min pappa, och hela samhället måste förstå att min frihet inte är en välgörenhet, den är född med mig, är en del av mig.

Eller kommentaren om skandinavisk mellanösternbevakning:

Jag läser just nu predikan på Pastoralinstitutet. Föreläsaren nämnde i förbifarten att den som talar inte bara är ansvarig för det hon säger utan också för hur det uppfattas. Orden återfinns i gamle Stockholmsbiskopen Krister Stendahls budord för predikanten:

• Låt din predikan växa fram ur meditation – så att din själ inte tar skada av ditt yrke.
• Gör det inte relevant – vänta tills du hittar relevansen.
• Om Matteus (eller Markus eller Lukas eller Johannes eller Paulus eller Jakob…) dög för den Heliga Anden så är han nog bra för dig och församlingen.
• Tro inte att du vet vad budskapet är.
• Du ska inte spiritualisera – för då förnekas lätt inkarnationen.
• Du behöver inte försvara Mig eller Bibeln.
• Du ska inte recitera kokboken – servera maten.
• Du ska inte underskatta församlingens intelligens och kunskap.
• Du ska inte använda ordet KÄRLEK om det inte står i texten.
• Ingen moralisering på de stora helgerna.
• Du är ansvarig inte för vad du (tror du) säger utan för vad man hör dig säga.
• Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

Orden finns med i avsnittet P – Predikan i Tankar om Herrens hus, av Caroline Krook, även hon tidigare biskop i Stockholms stift.

Läste i nyhetsflödet om en muslimsk man som lockat till sig ett stort polispådrag. Hur då? Genom att falla ner på marken och be på en busshållplats i Norrköping. Ett gäng väktare såg sedan hur mannen klev på bussen, och informerade polisen om det som hänt. Mannen kunde ju råka vara en terrorist.

När jag läser kommentarerna hos Norrköpings tidningar inser jag att bristen på bedjande muslimer är ett stort problem. Flera menar nämligen att polisen gjorde rätt som ryckte ut. Andra går ännu längre och hävdar att det där med religionsfrihetslagar är något man ska ta lätt på. Muslimen får alltså skylla sig själv.

Saken är den att jag själv ber rätt ofta just i kollektivtrafiken. Med eller utan psalmboken eller någon form av Bibel. Vi är rätt många som gör just så. En del av oss reciterar tyst en koranvers eller två, andra gör just som mannen på busshållplatsen. De plockar upp sin lilla bönematta, rullar ut den, prostrerar och ber sin tidebön. Jag tror personligen att bönen är en viktig stöttepelare i vårt oreflekterande samhälle.

Bönen ger mig möjlighet att reflektera, tänka efter och – Gud bevare – andas några långsamma djupa andetag. Min bön syns sällan när den sker, det ser mest ut som att jag vilar. Andras sätt att be är mer utåtriktat och följer djupt rotade ordningar. För många muslimer (åtminstone utanför Sverige) är bönen en viktig del av dagsrutinen. Så viktig att bönetiderna orsakar regelbundna stopp i trafiken – när människor stannar mitt på gatan, kliver ur sina bilar och ber. Några minuter senare fortsätter vardagslunken.

Men bönen väcker motstånd. En del vill förpassa all slags religion till hemmen och den privata sfären. Märkligt nog ställer samma grupper av ateister krav på religiösa organisationer att motverka extremism och segregation. Här finns en klar paradox.

Personligen tror jag att en del av ansvaret för att minska extremismen ligger hos oss religiösa. Det är upp till oss att leva som goda kristna, muslimska eller vad-du-nu-tror-på förebilder. Genom att be offentligt mitt i vardagen kan vi visa att religion inte är något exotiskt utan djupt mänskligt.

Om någon tänder en cigarett och ger sig själv cancer är det få som bryr sig, om någon däremot faller på knä och ber – då kommer polisen. Men det behöver inte vara så, det får inte fortsätta så.

”Kort ska man bedja, men ofta och starkt” sa Martin Luther för nästan 500 år sedan. Orden är gamla men gäller likafullt idag.

SvD & DN

Jag är en stenhård sucker för pocketböcker. Formatet, omslagen, priset – ofta runt 39 spänn. Tvingas jag välja blir det hellre en bok än några hekto lösgodis. Tyvärr blir det ändå lite för många böcker. Här är några jag faktiskt tänkt läsa under året som kommer.

10. The Devil in The Kitchen: Marco Pierre White (först släppt som White Slave)

Historier från slagfältet signerade ett av 80/90-talets stora köksnamn och mannen bakom klassiska kokboken White Heat. Kort och gott en kockbiografi. Ett solklart köp för mig som både gillar schysst käk och biografier. Köpt på Waterstones under en av många promenader på Oxfordstreet under Londonsemestern. Hoppas den är lika bra som Anthony Bourdains episka Kitchen Confidential.

9. Det var inte mitt fel: Ann Heberlein

Ann Heberlein är, goes without saying, en av Sveriges hetaste etiker. Het som i uppmärksammad, inget annat. Här tar hon sig an vår tendens att skylla ifrån oss. Förra julen läste jag förvånande nog hennes bästsäljande bok ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Ser fram emot att läsa en av hennes lite mer akademiska titlar, till exempel den här.

8. Pillret: Ingrid Carlberg

Svenskarna är ett av världens hurtigaste folk. Ändå knaprar vi vansinnigt stora mängder psykofarmaka. Eller antidepressiva ”lyckopiller”, om man så vill. Det här är inget mindre än prisbelönt konsumentjournalistik. Eller ett vetenskapligt debattinlägg, om man så vill.

7. Godis åt folket: Thomas Hedlund & André Persson

Från tabletter till godis. För vi svenskar äter faktiskt väldigt stora mängder lösviktsgodis. Kanske finns det ett samband mellan våra depressioner. Men än mer finns en koppling mellan sockernäring och smart marknadsföring.

6. Why we buy: Paco Underhill

Om Marco Pierre White är en köksidol är Paco Underhill snarare en gubbe att vara rädd för. Han är en av världens främsta konsumtionssociologer. Jag kom på mig själv med att hitta knep efter knep ur den här boken under senaste trippen till både H&M och Ikea. Finns både som ljudbok och i svensk översättning. Uppföljaren Call of the Mall står redan i bokhyllan.

5. Jag är inte rabiat, jag äter pizza: Niklas Orrenius

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen nämnde Lisa Förare Winbladh den här boken på Facebook. För medan SD tog många av oss på sängen har Orrenius och Sydsvenskan följt partiet i närmare tio år. Orrenius är en av få journalister som tagit ett av Sveriges mest hatade partier på allvar. Så mycket på allvar att en del journalistkollegor kallar honom partisk, SD kallar honom likaledes journalistsvin – när han publicerar granskning efter granskning.

4. Konsten att leva innerligt: Ted Harris

Ted Harris är både fransciskanbroder och flerbarnsförälder, präst, mystiker och förvånansvärt vardagsnära. Det här är hans försök att diagnosticera dig och mig – den andligt sökande 2000-talsmänniskan. Roligt nog börjar resan hos den andligt sökande Kirkegaard – som i 1900-talets början skrev: ”Varje människa… äger ett naturligt behov att skaffa sig en livsåskådning, en föreställning om livets mål och mening.

3. Enklare bröd: Martin Johansson

Martin Johansson var till en början formgivare, på tidningar som Fokus, som jag läser mer sällan än jag vill. Nåväl, Martin är mer känd som surdegsfantasten med bloggen Pain de Martin. För om blondinbella är livsstilsbloggarnas okrönte drottning är Martin Sveriges mest professionella hemmabagare. I vintras släppte han alltså Enklare bröd, en uppföljare till Surdegsbröd.

2. Annette Kullenberg: Överklassen i Sverige

Det här är en i mängden av glammiga rosa böcker i bokhyllan (t ex ett signerat ex av Ebbas stil, av Ebba von Sydow). Om den här boken är minst lika bra som Kullenbergs stockholmsskildringar, då är den klart läsvärd. För skvaller lär den ju innehålla, och det är viktigare för människan än luften vi andas.

1. Vägmärken: Dag Hammarskjöld

Skvaller räcker långt, det här är däremot en tidlös klassiker. Som den där kryddan som lägger receptets toppnot kan man nog inte sträckläsa Vägmärken. Jag ser på den här boken som ett koncentrat av livsvisdomar, en skrytbok att idissla. För att lite då och då hitta nya favoritställen. ”Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den.” Mitt exemplar lär tillhöra den första tryckningen, köpt (av någon annan) 18 oktober 1963. Själv hittade jag den här när högskolebiblioteket körde dubblettloppis. Ett solklart fynd!