ud-din.se | omarevangeliet

Dialog börjar sällan med personangrepp. Goda samtal måste bygga på ömsesidig respekt. Det är därför med besvikelse jag läser föreläsaren och egenföretagaren Annika Borgs raljanta utspel på SvD Brännpunkt. Borg har fått nys om att Sofia församling har anställt en imam. Detta spinner hon vidare på och får det till att Svenska kyrkan är ett samfund i fritt fall som desperat griper efter halmstrån. Det är fullt förståeligt att den som försörjer sig på att skriva krönikor vill väcka uppmärksamhet. Däremot förvånar det mig att en präst väljer att föra samtal med sina kollegor på debattsidor hellre än över telefon, eller på arbetsplatsen.

Bakgrunden är att Sofia församling, dit Fryskyrkan (på Fryshuset tillhör), deltar i ett projektet Tillsammans för Sverige. Ett projekt för att skapa förståelse mellan unga kristna och muslimer. Projektet är tänkt att finansieras med bidrag, som ännu inte beviljats. Så för att kicka igång arbetet har församlingen uppenbarligen bestämt sig för att lägga ut pengar.

Den beryktade imamen är förvisso utbildad sådan men ska självfallet inte predika eller undervisa i trosfrågor. Så mycket för frilansjournalisten Borgs farhågor.

SvD, Kt, Fryshuset.se, Sköna hem

Lena Andersson är en av landets luddigaste ledarskribenter, ändock anlitas hon ofta av DN. Lika ofta innehåller texterna illa dolda angrepp på en kyrka som bränt Andersson. Ledarsidorna blir då en slags professionaliserade krönikor. Om än tidvis på en stilistisk nivå högre än Annette Cullenbergs. Men det är som sagt Anderssons eget sökande efter upprättelse som lyser igenom.

För den teologiskt lagde kan jag rekommendera en lyssning på Lena Anderssons uppseendeväckande (en lyssnarstorm) Sommarprat från 2005. Pratet är en sorglig sörja av lösryckta Jesus-citat – ja, här blir Kristus en elak despot. I Anderssons version är det t ex synd om Judas när han gnäller på att Maria smörjer Jesus fötter med olja… (skribenten verkar ha missat att Judas försnillade ur kassan).

Däremellan kommer intressanta funderingar från skribentens eget sökande. Kanske finns där någonstans ett korn av biografi, av människa. För när jag till exempel läser den senaste ledaren ”Ja till polyteism” kan jag inte undvika att undra: varför är hon så arg på kyrkan? Så arg att hon tolkar en kampanj om människovärde som ett erkännande av fler än en Gud.

Föreställ dig att du har ett drömjobb som du är förbjuden att studera dig till. Lägg därtill att du bor i ett land vars kultur inte låter dig köra bil, läsa på högskola eller resa någonstans utan eskort. Möt Hana Al-Khamri: den första journalisten från Mellanöstern på en dansk redaktion – någonsin.

Al-Khamri är på många sätt kvinnan som är för bra för att vara sann. Hon är kvinna, hon bär slöja och hon är uppväxt i Saudiarabien. Efter att ha gratisjobbat på tidningen Al Madina har hon nu lyckats få jobb på danska Information. Intervjun i medievärlden dryper av briljanta citat som:

– Min pappa, och hela samhället måste förstå att min frihet inte är en välgörenhet, den är född med mig, är en del av mig.

Eller kommentaren om skandinavisk mellanösternbevakning:

Jag läser just nu predikan på Pastoralinstitutet. Föreläsaren nämnde i förbifarten att den som talar inte bara är ansvarig för det hon säger utan också för hur det uppfattas. Orden återfinns i gamle Stockholmsbiskopen Krister Stendahls budord för predikanten:

• Låt din predikan växa fram ur meditation – så att din själ inte tar skada av ditt yrke.
• Gör det inte relevant – vänta tills du hittar relevansen.
• Om Matteus (eller Markus eller Lukas eller Johannes eller Paulus eller Jakob…) dög för den Heliga Anden så är han nog bra för dig och församlingen.
• Tro inte att du vet vad budskapet är.
• Du ska inte spiritualisera – för då förnekas lätt inkarnationen.
• Du behöver inte försvara Mig eller Bibeln.
• Du ska inte recitera kokboken – servera maten.
• Du ska inte underskatta församlingens intelligens och kunskap.
• Du ska inte använda ordet KÄRLEK om det inte står i texten.
• Ingen moralisering på de stora helgerna.
• Du är ansvarig inte för vad du (tror du) säger utan för vad man hör dig säga.
• Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

Orden finns med i avsnittet P – Predikan i Tankar om Herrens hus, av Caroline Krook, även hon tidigare biskop i Stockholms stift.

Läste i nyhetsflödet om en muslimsk man som lockat till sig ett stort polispådrag. Hur då? Genom att falla ner på marken och be på en busshållplats i Norrköping. Ett gäng väktare såg sedan hur mannen klev på bussen, och informerade polisen om det som hänt. Mannen kunde ju råka vara en terrorist.

När jag läser kommentarerna hos Norrköpings tidningar inser jag att bristen på bedjande muslimer är ett stort problem. Flera menar nämligen att polisen gjorde rätt som ryckte ut. Andra går ännu längre och hävdar att det där med religionsfrihetslagar är något man ska ta lätt på. Muslimen får alltså skylla sig själv.

Saken är den att jag själv ber rätt ofta just i kollektivtrafiken. Med eller utan psalmboken eller någon form av Bibel. Vi är rätt många som gör just så. En del av oss reciterar tyst en koranvers eller två, andra gör just som mannen på busshållplatsen. De plockar upp sin lilla bönematta, rullar ut den, prostrerar och ber sin tidebön. Jag tror personligen att bönen är en viktig stöttepelare i vårt oreflekterande samhälle.

Bönen ger mig möjlighet att reflektera, tänka efter och – Gud bevare – andas några långsamma djupa andetag. Min bön syns sällan när den sker, det ser mest ut som att jag vilar. Andras sätt att be är mer utåtriktat och följer djupt rotade ordningar. För många muslimer (åtminstone utanför Sverige) är bönen en viktig del av dagsrutinen. Så viktig att bönetiderna orsakar regelbundna stopp i trafiken – när människor stannar mitt på gatan, kliver ur sina bilar och ber. Några minuter senare fortsätter vardagslunken.

Men bönen väcker motstånd. En del vill förpassa all slags religion till hemmen och den privata sfären. Märkligt nog ställer samma grupper av ateister krav på religiösa organisationer att motverka extremism och segregation. Här finns en klar paradox.

Personligen tror jag att en del av ansvaret för att minska extremismen ligger hos oss religiösa. Det är upp till oss att leva som goda kristna, muslimska eller vad-du-nu-tror-på förebilder. Genom att be offentligt mitt i vardagen kan vi visa att religion inte är något exotiskt utan djupt mänskligt.

Om någon tänder en cigarett och ger sig själv cancer är det få som bryr sig, om någon däremot faller på knä och ber – då kommer polisen. Men det behöver inte vara så, det får inte fortsätta så.

”Kort ska man bedja, men ofta och starkt” sa Martin Luther för nästan 500 år sedan. Orden är gamla men gäller likafullt idag.

SvD & DN

Jag är en stenhård sucker för pocketböcker. Formatet, omslagen, priset – ofta runt 39 spänn. Tvingas jag välja blir det hellre en bok än några hekto lösgodis. Tyvärr blir det ändå lite för många böcker. Här är några jag faktiskt tänkt läsa under året som kommer.

10. The Devil in The Kitchen: Marco Pierre White (först släppt som White Slave)

Historier från slagfältet signerade ett av 80/90-talets stora köksnamn och mannen bakom klassiska kokboken White Heat. Kort och gott en kockbiografi. Ett solklart köp för mig som både gillar schysst käk och biografier. Köpt på Waterstones under en av många promenader på Oxfordstreet under Londonsemestern. Hoppas den är lika bra som Anthony Bourdains episka Kitchen Confidential.

9. Det var inte mitt fel: Ann Heberlein

Ann Heberlein är, goes without saying, en av Sveriges hetaste etiker. Het som i uppmärksammad, inget annat. Här tar hon sig an vår tendens att skylla ifrån oss. Förra julen läste jag förvånande nog hennes bästsäljande bok ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Ser fram emot att läsa en av hennes lite mer akademiska titlar, till exempel den här.

8. Pillret: Ingrid Carlberg

Svenskarna är ett av världens hurtigaste folk. Ändå knaprar vi vansinnigt stora mängder psykofarmaka. Eller antidepressiva ”lyckopiller”, om man så vill. Det här är inget mindre än prisbelönt konsumentjournalistik. Eller ett vetenskapligt debattinlägg, om man så vill.

7. Godis åt folket: Thomas Hedlund & André Persson

Från tabletter till godis. För vi svenskar äter faktiskt väldigt stora mängder lösviktsgodis. Kanske finns det ett samband mellan våra depressioner. Men än mer finns en koppling mellan sockernäring och smart marknadsföring.

6. Why we buy: Paco Underhill

Om Marco Pierre White är en köksidol är Paco Underhill snarare en gubbe att vara rädd för. Han är en av världens främsta konsumtionssociologer. Jag kom på mig själv med att hitta knep efter knep ur den här boken under senaste trippen till både H&M och Ikea. Finns både som ljudbok och i svensk översättning. Uppföljaren Call of the Mall står redan i bokhyllan.

5. Jag är inte rabiat, jag äter pizza: Niklas Orrenius

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen nämnde Lisa Förare Winbladh den här boken på Facebook. För medan SD tog många av oss på sängen har Orrenius och Sydsvenskan följt partiet i närmare tio år. Orrenius är en av få journalister som tagit ett av Sveriges mest hatade partier på allvar. Så mycket på allvar att en del journalistkollegor kallar honom partisk, SD kallar honom likaledes journalistsvin – när han publicerar granskning efter granskning.

4. Konsten att leva innerligt: Ted Harris

Ted Harris är både fransciskanbroder och flerbarnsförälder, präst, mystiker och förvånansvärt vardagsnära. Det här är hans försök att diagnosticera dig och mig – den andligt sökande 2000-talsmänniskan. Roligt nog börjar resan hos den andligt sökande Kirkegaard – som i 1900-talets början skrev: ”Varje människa… äger ett naturligt behov att skaffa sig en livsåskådning, en föreställning om livets mål och mening.

3. Enklare bröd: Martin Johansson

Martin Johansson var till en början formgivare, på tidningar som Fokus, som jag läser mer sällan än jag vill. Nåväl, Martin är mer känd som surdegsfantasten med bloggen Pain de Martin. För om blondinbella är livsstilsbloggarnas okrönte drottning är Martin Sveriges mest professionella hemmabagare. I vintras släppte han alltså Enklare bröd, en uppföljare till Surdegsbröd.

2. Annette Kullenberg: Överklassen i Sverige

Det här är en i mängden av glammiga rosa böcker i bokhyllan (t ex ett signerat ex av Ebbas stil, av Ebba von Sydow). Om den här boken är minst lika bra som Kullenbergs stockholmsskildringar, då är den klart läsvärd. För skvaller lär den ju innehålla, och det är viktigare för människan än luften vi andas.

1. Vägmärken: Dag Hammarskjöld

Skvaller räcker långt, det här är däremot en tidlös klassiker. Som den där kryddan som lägger receptets toppnot kan man nog inte sträckläsa Vägmärken. Jag ser på den här boken som ett koncentrat av livsvisdomar, en skrytbok att idissla. För att lite då och då hitta nya favoritställen. ”Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den.” Mitt exemplar lär tillhöra den första tryckningen, köpt (av någon annan) 18 oktober 1963. Själv hittade jag den här när högskolebiblioteket körde dubblettloppis. Ett solklart fynd!

Jag tänkte ta er med ut på tigerjakt och åsiktssafari, på en klassresa rentav. För jag antar att ni som jag tröttnat på höstrusket och de grå timmarna i väntan på det där som aldrig händer, exet som aldrig kommer ringa igen och på nästa avsnitt av The OC. Så packa med er autografblocket och finskorna, för det kan hända att ni blir inbjudna på middag av en historisk svenne på denna ovanligt hjärtevärmande tur till landet för länge sedan.

Vi landar i ett sönderslaget Europa, en kontinent som i rädslan för en mustaschprydd tysk österrikare lämnat ut ett helt folkslag till förintelse. Vi talar om Holocaust mina damer och herrar, Holocaust som gick våra föräldrar och far- och morföräldrar förbi. För Sverige gick allting förbi. Till och med tågen som dundrade förbi i de norrländska skogarna med sådant dån att de nästan fick fjälltopparna att börja skälva. Ja till och med de tyska tågen gick vårt lands historia förbi.

Men vi har tur, judar eller ickejudar – för vi räddas av en svensk som tiger. För det var vad hans diplomatkolleger sa åt herr Raoul Wallenberg att göra: att tiga. Så han teg och räddade tusentals, också dem som kanske är våra vänners föräldrar. Han teg men fick, som Dagermans dikt ger, självaste stjärnorna att le. Så har vi fått möta en svensk tiger. En tyst man som liksom i det dolda gett Sverige ett namn i världen.

Vår resa fortsätter till New York där en ung svensk man just blivit vald till ledare för världssamfundet. Dag Hammarskjöld, from Sweden var mannen som vågade säga ifrån när stormakterna försökte styra FN. Han tog kål på den svenska tigern. Han använde talet för attförändra. Som han själv skrev ”Vi få ej välja ramen för vårt öde. Men vi ge den dess innehåll.” Dag Hammarskjöld tvekade inte att använda sin svenska ärlighet och rättframhet – tvekade inte ett ögonblick när det gällde att sätta världen i främsta rummet. Hans ord gjorde Sverige stort på jorden.

En som inte heller sätter tand för tunga då vi möter honom vid slutet av vår resa är en man med kraftig höknäsa och ännu vassare ordförråd är allas vår Palme. Sossepappan från Vällingby som möter oss med vänlighet, alldeles efter det att han sagt ett fredens ord åt ett par statsmän från Kashmir. Han hälsar från en ung SSU-tjej vid namn Anna, som berättat om sin dröm att få åka till Kurdistan för att visa att sitt stöd för den diskriminerade minoritetsgruppen i Turkiet.

Jag hade tänkt ta er till framtiden för att besöka statsminister Lindh, som Anna kunde ha kallats. Men inte ens ett framstående flygbolag kan trotsa ödet och förverkliga drömmar. Men jag hoppas att jag kunnat visa er historiska platser som ger er hopp och insikt. Som betonar vikten av att verka för Sverige i världen. Så att vi inte glömmer att det är vi tillsammans med våra vänner runt om i världen som tillsammans bygger framtiden.

För även det lilla landet har rätt till sin plats på kartan. Ditt ord är värt att uttryckas, en enda av dina meningar kan förändra världen. Så tala och gör det väl.”

Blondinbella är i farten igen. Denna gång har hon, som nybliven chefredaktör, uttalat sig klart och tydligt om journalisthögskolan. Hon tycker att utbildningen är ett skämt. En åsikt hon bland annat delar med med samhällsentreprenören Carlos Rojas som grundade tidningarna Gringo och Epigon, Gringo som för övrigt vann Stora journalistpriset.

- Men vad har högskolepoäng med att göra när man ska starta en tidning? Att starta en tidning är att driva ett företag och det behövs inga högskolepäng till, snarare passion och drivkraft. När jag letar skribenter till tidningen så kommer inte jag alls krävs en journalist-utbildning. Jag tycker att journalisthögskolan är ett skämt i Sverige.  Jag kommer att leta efter skribenter med samma passion för skrivandet som jag har för företagandet. (Isabella Löwengrip)

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, från anonyma studenter på Journalisthögskolan och andra förståsigpåare. Inte oväntat går flera av dessa ”seriöst utbildade journalister” till personangrepp mot Isabella Löwengrip. Vad vet hon om journalistik och hårt arbete? Hon som vid knappa 20 års ålder har grundat flera framgångsrika företag och haft fler bloggläsare våra större landsortstidningar tillsammans.

Det förvånar mig inte att folk som vill bli journalister (eller kanske redan är det) inte kan skilja mellan kvalitet och varumärke. Ja, ”högskoleutbildning” låter seriöst men utfallet är ofta klent. Det är samma vita medelklass som skriver nedvärderande om allt och alla som bor utanför tullarna. Men samtidigt sågar folk som för tydligt skriver för vit medelklass (se vindsvåningsreportaget).

Jag delar förmodligen ingen annan åsikt med blondinbella än just denna. Men när det kommer till journalistik ser jag det som vilket annat hantverk som helst. Se  t ex på flerfaldigt prisbelönta arbetarförfattaren Jenny Wrangborg som givit ut en storsäljande diktsamling – hon är utbildad kallskänka… eller på Isabella Löwengrip som lyckats lura hela Sverige att hon är en blåst blondin, samtidigt som hon tjänat stora cash. Tänk vilken tillgång hon vore på valfri svensk tidningsredaktion – en skribent som faktiskt vet hur man gör pengar av både gamla och nya medier.

Sandlådediskussionen fortsätter på blondinbella.se och resume.se.

Så har det hänt igen. En person som polisen sänts ut för att gripa dör efter misstänkt övervåld. Bland annat ska polisen ha tryckt ner den påverkade mannen på marken och satt ett knä i ryggen på mannen. Så ska ha fortsatt under hela transporten.

Polisen nekar och hävdar bestämt att ambulanspersonal och övriga civila lämnat felaktiga uppgifter. Vad som orsakat mannens död ska utredas av polisen. Poliser ska återigen utreda om deras kollegor gjort rätt eller fel.

Senast svensk polis hade ihjäl en man, Johan Liljekvist, genom kraftigt våld mot överkroppen lades åtalet ned, två gånger. De poliser som valt att inte förhöra tiotalet vittnen straffades heller aldrig. När utredningen en gång återupptogs var det samma åklagare som hade hand om det. Han såg inget skäl till varför man alls skulle förhöra några vittnen.

Det mest kända fallet av dödsvållande är fallet Osmo Vallo. Inte heller den gången fälldes några poliser. Gång på gång dödar svensk polis människor man har i uppgift att gripa. Märk väl – den som grips ska fortfarande behandlas som vore hon oskyldig. I Sverige ska det vara domstolarna som dömer medan polis och åklagare ska utreda. Ändå sker dödsfall med jämna mellanrum.

Jag förvånas inte av att människor med två års yrkesutbildning inte blir perfekta poliser. Det som förvånar är att ingen regering vågat införa extern granskning av polisvåldet. Inte efter det misslyckade ingripandet vid göteborgskravallerna, då en person dog. Inte efter den amatörmässiga Palmeutredningen… Inte efter att tre personer dött av att poliser stått på deras ryggar. Åtal väcks aldrig, fallen läggs ned.

Föga förvånande visar forskningen att polisens agerande ibland kan leda till ökade kravaller. Polisens och felaktiga maktutövning leder till att våldet ökar. Och mediernas ofta skeva rapportering om t ex kravallerna i ett (!) kvarter i Rosengård leder till att våldet eskalerar. Enligt Aftonbladets granskning straffas 1% av de poliser som misstänks för övergrepp. Samtliga utredningar görs av andra poliser.

Länkar vidare: Malmö högskola om Rosengårdskravallerna, Expressen om Liljekvist,   SR/Ekot om Liljekvist, SVT om Polisen i Värmland, AB om Polisen i Värmland.

This just in: Apotekskedjan Kronans Droghandel har av misstag tagit för mycket betalt. Därför vill man skänka bort de 100 000 kr (avrundat uppåt) som man fått in på missen. Folk har fått rösta om vilken välgörenhetsorganisation som ska få pengarna.

Så långt allt koscher. Pengarna går dock till EFS, en rörelse inom Svenska kyrkan. EFS som blöder pengar väljer att ge pengarna till… Ett biståndsprojekt i Etiopien. Nog för att pengarna kan göra nytta där – men varför inte använda en del pengar till att fylla sina egna hål? Varför inte lägga pengarna till exempel på den prästutbildning man bedriver i Uppsala?

Update: Kt har också skrivit några rader.