ud-din.se | omarevangeliet

Idag tänder 5 miljoner svenskar ljus för älskade som dött. En del av ålder, en del i krig, trafikolyckor, cancer eller annan sjukdom. Men en del har, av olika orsaker, valt att begå självmord.

För egen del ser tror jag döden blivit ett av många av dagens tabun. Vi sörjer en tid i avskildhet men förväntas sedan ha bearbetat och gått vidare. Såna sätt att resonera gör mig galen. För hur ska jag någonsin kunna sluta sakna min pappa som dog i cancer eller mina vänner som begått självmord. Att gå vidare i livet och att sluta sakna, minnas och ibland förtvivla är helt olika saker. I judisk tradition ser man inte döden som definitiv så länge människor minns en.

Våra tabun kring döden innebär också att vi inte vågar närma oss varandra. Människor som mist anhöriga, särskilt unga anhöriga, har vittnat om att människor slutar höra av sig efter en tid. I sin strävan att inte vara till besvär lämnar man de anhöriga ensamma med sin förtvivlan. Lyckligt nog finns det undantag. Vänner och bekanta som på ett positivt sätt tränger sig på och, ibland ordlöst, finns kvar som stöd.

Kanske finns det någon du och jag kan kosta på oss att ringa idag? Om inte annat för att berätta att vi tänt ett ljus för att minnas en gemensam bekant. Jag lovar att det gör skillnad.

”Glädjen har alltid ett sista leende.
Kärleken har lämnat en doft.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det. Djupt i sin saknad.”
(Ur ”Den allra sista gången” av Viola Renvall)

Tänkt tända ett ljus eller lägga några rosor på en närståendes grav? Trots envisa Halloweenfirare är ju Allhelgona framför allt en tid för att fira minnet av nära och kära som gått före oss in i evigheten. Det spelar liksom ingen roll om vi är religiösa eller inte – en fladdrande liten låga är en rit vi svenskar älskar att fira. Bara Skogskyrkogården i Stockholm har över 70 000 besökare i helgen.

Så, hur gör man om man inte vet var N.N. ligger begravd? Jag vill tipsa om några tjänster som täcker in en mängd svenska begravningsplatser:

• Hitta graven – Stockholms stad har en otroligt smidig webbtjänst för att hitta gravsatta inom hela staden.
• Göteborgs stift har skapat en egen sida för gravsatta inom stiftet.
• Svenska gravar samlar info från knappt tjugo församlingar i landet, bl a Malmö och Huddinge kyrkliga samfälligheter.
• Finn graven och Gravar  är två tjänster jag inte själv använt men de verkar omfatta åtminstone ett tiotal församlingar.

Förutom att söka själv vet jag att det finns kunnig personal ute på många av landets kyrkogårdar. Både i Stockholm och i Uppsala kan man, om man har tur, få hjälp att söka fram rätt grav ute på kyrkogården.

Gör du skillnad på en mörkhyad och en ljus kyrkobesökare? Tänk inte – vara bara helt ärlig. Jag tror att ditt svar är avgörande för hur gudstjänsten i din församling upplevs. För oavsett vilken värdegrund, policy eller målsättning församlingen har är det praktiken som avgör.

Hur ofta diskuterar ni bemötande i kyrkvärdsgruppen eller arbetslaget? Har ni funderat på vilka av de som bor i församlingen som kommer till kyrkan en vanlig söndag? Mest pensionärer i ett område med småbarnsfamiljer? Eller kanske tvärtom.

För egen del kan jag inte låta bli att fundera. Varje prästvigning i Storkyrkan, i Stockholm, har jag blivit påmind om min hudfärg. Av en av kyrkvärdarna i entrén. Det råkar till och med vara samma kvinnliga kyrkvärd.

Så, vad gör hon då? Jo, trots att jag har kostym precis som alla andra. Trots att jag kommer redan vid tiosnåret får jag ett budskap på engelska, istället för (det andra fått innan mig) en psalmbok och ett ”välkommen”. ”Excuse me sir, there will be a service soon. You can not take any photos in here.”

Varje år samma procedur. Mitt svar är också alltid detsamma: ”jag vet, det är mina studiekamrater som vigs. Dessutom pratar jag svenska.”

Jag kan köpa att Storkyrkan är populär bland turister. Däremot förstår jag inte varför just jag får frågan. Av samma person. Varje år. Nån gång borde ju kyrkvärden lära sig, eller?

Det till synes uppenbara är tyvärr inte alltid självklart. Trots att domkyrkan haft färgade präster. Trots att Stockholms stift, tillsammans med Lunds & Göteborgs, blir allt mer mångkulturella. Trots det får jag samma bemötande. Varje år.

Uppsala är dessvärre likadant. Och det irriterar mig faktiskt fortfarande. För vilken kyrka är det då jag vigs in i? Om jag antas vara kyrk-ovan för att jag är lite mer solbränd.

Jag vet att det finns många församlingar där man inte gör skillnad. De flesta brukar dessutom svara på svenska när de hör att jag inte bryter. Ändå grämer det mig när jag behandlas annorlunda än den ljusa gudstjänstfiraren som klivit in innan mig.

Hur tänker Du när du möter någon som inte ser ut som du? Vad i ditt bemötande hindrar/främjar ett varmt välkomnande?

Vad är god service? Under våren har jag funderat mycket kring det. Kring hur olika företag tänker och praktiserar service. Service i form av kundvård men också i relationen till alla som hör av sig, oavsett syfte.

Jobbsökande är en god början på en bloggserie om gott bemötande. Alla behöver vi någon form av sysselsättning. Studenter letar skola, arbetssökande söker jobb. Det flesta vill också engagera sig i föreningar  på fritiden.

Företaget StepStone har nyligen gjort en undersökning, som SvD skrivit om, om just jobbsökande. Resultatet är samtidigt både sensationellt och förväntat. Få företag hör av sig till folk man valt att inte anställa – trots att den som sökt en tjänst gärna vill få svar. Oavsett om man fått tjänsten eller inte.

Inte nog med det. Det uteblivna svaret gör folk negativt inställda till det aktuella företaget. Många väljer också att inte handla av företaget. Istället för att ägna lite tid och pengar åt att odla relationer förlorar företagen alltså pengar.

Så varför väljer man då att inte svara? Här har man människor som frivilligt hört av sig. Man har alltså fått in kontaktuppgifter till en grupp som söker kontakt med firman. Så varför inte lägga lite tid på att åtminstone ge ett standardiserat svar? Jag tror att den lilla gesten skulle räcka. Gå med i den lilla klubben av företag som hör av sig. I kundrelationer kan även en liten god tanke räcka långt.

—

Här är ett snabbt förslag på ett standardsvar.
”Hej!

Vi är väldigt glada över att du sökt tjänsten som [nånting]” hos [firma]. Bland många sökande har vi nu hittat en annan person som vi valt att anställa.

Lycka till i ditt fortsatta jobbsökande och välkommen att söka någon av våra andra lediga uppdrag.  Vi lägger ut lediga tjänster på [websajt]. 

Vänliga hälsningar,

namn, titel.

—

[Firma] arbetar med…

Har du som jag en ikea-soffa? Kanske en tv-bänk, dvd-hylla eller rentav ett soffbord? Nåväl, nu kan du köpa TV:n på Ikea. IKEA Uppleva säljs med tillhörande tv, möbel, dvd/blue-rayspelare och fjärr. Du kan givetvis välja färg på tv:n. Medföljande Subwoofer är trådlös, på smart Ikeamanér. Ormbon av sladdar är ju inget folk brukar gilla.

För att ställa samma fråga som Antikrundan – Vad kan det vara värt? Som Ikea-fan ser jag det här som ett logiskt steg vid en smart tidpunkt. Varuhuset säljer redan legotillverkade (?) vitvaror, armaturer och till och med skruvdragare. Varför skulle en tv köpt på Ikea vara sämre än en ugn, diskmaskin eller kyl från samma köpställe? Tajmingen verkar också väl avmätt. Plasma och lcd har nyligen ersatts av LED, och många är på vippen att byta ut sin platta tv mot en ny. Priset på platt-tv har rasat och varumärkeslojaliteten verkar ha ersatts med prismedvetenhet.

Ikeas rykte som slit-och-släng-varuhus känns på många sätt förlegat. Kunden får det hän betalar för, ofta med en smart twist. För den välbärgade finns soffor för femsiffriga belopp, för studenten betydligt billigare dito. Jämför man med Mio, Jysk eller andra har Ikea dessutom självdistans och servicekänsla. Myten om den saknade skruven bemöts med kostnadsfri skruv, eller vad som nu saknas, till den som behöver. (Jag har själv provat).

Två frågor återkommer alltid när jag berättar att jag är aktiv i uppsalastudenternas hyresgästförening HUS. Varför höjs hyrorna? och Varför bor det icke-studenter i studentområden?

Hyran står oftast i relation till ökade kostnader

I de flesta fall avtalas hyrorna i formella förhandlingar mellan hyresvärden och en hyresgästförening. För egen del är jag, som ledamot i HUS styrelse, med och förhandlar hyrorna i årets förhandlingar med Studentstaden. Innan förhandlingarna drog igång valdes också en lokal representant av styrelsemedlemmar i HUS lokala områdesföreningar. Dessutom deltar en eller två inhyrda förhandlare, så det är inte bara lekmän på hyresgästsidan. Nåväl, nog om formerna.

Här kommer en medvetet förenklad bakgrund. Eftersom hyran är den största utgiften i de flesta hushåll har den också stor inverkan på och påverkas av den svenska ekonomin. Går ekonomin bra höjs lönerna och därmed också priserna, vilket leder till inflation. Mer pengar i omlopp innebär helt enkelt att värdet på pengarna sjunker. En annan viktig faktor är räntenivån, som påverkar kostnaden för hyresvärdens eventuella lån. Andra betydande utgifter är priset på arbetskraft, värme, vatten osv.

För att ha råd att betala för ökade kostnader har hyresvärden rätt att höja hyran. Så långt brukar både hyresvärd och hyresgästförening vara överens. Men hyran hos t ex Studentstaden påverkas också av bruksvärdet – dvs bostadens standard, samt  nivån på andra ”jämförbara” bostäder som har förhandlade hyror. I Uppsala rör det sig om ett fåtal stora studentbostadsföretag. Tidigare var hyresnivåerna hos allmännyttan normerande men så är det inte längre. Idag ska också kommunala bostad drivas med viss vinst. Det innebär i praktiken att en del av dina hyrespengar går rätt ner i plånkan på aktieägarna.

Som du säkert förstår är det här åsikterna börjar gå isär. Hur mycket är det rimligt att betala för en 2:a från 1967 på Väktargatan? När man kommit så här långt börjar förhandlingarna bli riktigt intressanta. Här kommer nämligen värderingarna in som ett komplement till krassa ekonomiska kalkyler. För bostäder är, enligt mig och flera andra, inte en handelsvara bland andra. Bostaden är ju en väsentlig del av vår tillvaro, bostadens skick och pris påverkar ju vårt liv i övrigt. Bor man i en sliten och trött lägenhet blir man lätt själv både sliten och trött. Om hyran äter upp hela ens inkomst blir det också svårt att ha råd att studera.

Ännu en viktig komponent är renoveringsbehovet. Självklart ska även studentlägenheter hålla en viss standard. Frågan är hur hög den standarden ska vara. Är det viktiga att hålla en låg hyra eller att lägenheten erbjuder den senaste lyxen? Ni kan säkert gissa vilka åsikter som hör hemma hos hyresvärd respektive hyresgästförening.

På den tiden då Studentstaden var en stiftelse som bl a styrdes av de boende själva fanns vissa som kämpade för hyran inte skulle höjas. Det i kombination med ökande kostnader ledde till ökande skulder vilket till slut ledde till att Studentstaden såldes till Diös fastigheter. Du kan läsa mer i reportaget ”Den förlorade staden” i kårtidningen Ergo.

Studentkontrakt vs permanenta kontrakt

De flesta som bor hos Studentstaden är, håll i er nu, studenter. Som student förväntas man plocka ett visst antal högskolepoäng varje termin. När man avslutat sina studier blir man också av med kontraktet. Men det finns också vissa som har tillsvidarekontrakt och därför varken behöver studera heltid eller flytta ut inom en viss tidsperiod. I de flesta fall rör det sig om folk som flyttat in när Studentstaden hade svårt att få hyresgäster. Man hade byggt för många bostäder på kort tid medan flödet av uppsalastudenter minskade. Alltså erbjöd man helt vanliga uppsalabor att flytta in i studentlägenheter runt om i stan. Eftersom bostäderna ofta är välplanerade och ligger hyftas centralt har många valt att bo kvar – länge. När kårtidningen Ergo senast skrev om boende med tillsvidarekontrakt år 2005 rörde det sig om 400 kontrakt, knappt 10 % av Studentstadens bostäder. En liten del av dessa hyresgäster har också fått kontrakt via socialtjänsten. Hur många som har tillsvidarekontrakt idag är svårt att avgöra.

Om du vill läsa mer om tillsvidarekontrakten och hur de kom till kan du även här hitta ett reportage i kårens tidning Ergo.

Islam debatterats ofta och länge i dessa dagar. Om islamistisk terrorism har det skrivits spaltkilometer. I reportagen om det finska presidentvalet nämns kandidaternas religion inte med ett ord. När den arabiska våren övergår i demokratins gråa vardag recenseras stämplas kandidaterna mer än gärna som antisionistiska mörkermän.

Desto mer sällan skildras troende muslimer. Bedjande efterföljare till Muhammed, Ibrahim, Musa och Isa. Därför glädjer det mig att DN idag valt att tala med en helt vanlig muslimsk tjänsteman och entreprenör. I personporträttet ”Gud för mig är livet, utan Gud kan jag inte leva” får rektorn Bashir Aman Ali berätta om sin vardag. Det enda som verkar skilja honom från medelsvensson är att han är somalier, ber fem gånger om dagen och är rektor för en muslimsk friskola. Där finns förresten en till skillnad mot andra reportage – för hur ofta skriver man om friskolerektorers religion? Om de nu inte tillber islams gudom och följer ”Den raka vägen”.

Hur som helst är jag glad att DN vågat låta en helt vanlig muslim komma till tals. Utan stående epitet och utan varningstrianglar. Jag har inte stenkoll på Bashir Aman Ali men det han säger i intervjun verkar helt klart vettigt. Tillrättalagt eller inte – bedöm själv.

Läs mer: DN.se ”Gud för mig är livet, utan Gud kan jag inte leva”

Klockan 10 i morse dog min mormor, i släktens hemby Suomussalmi i norra Finland. Med anledning av avståndet sågs vi inte särskilt ofta, blott en gång minns jag själv närmare. De första gångerna var jag knappt några år gammal. Ändå har jag en relation till min mors forna hembygder i den kargaste nord.

Med stor beundran har jag under uppväxten lagt en slags inre pussel över tidigare generationers släkthistoria. Berättelserna om släktingarna som kom tillbaka till hembyn efter kriget för att finna att ingenting fanns kvar. Om hur min mor döptes i den första lilla timrade stugan som utgjorde släktgårdens startpunkt. Drömska berättelser om rummet där mamma, hennes två systrar och de båda föräldrarna samsades. Och så julförmaningen som jag och mina syskon fått ärva från – gissar jag – mormor och morfar: önska er inget stort, för bara några år sedan hade vi ingenting.

När jag letat resor och boende inför begravningen har jag insett hur lite som finns kvar av hembygden. Suomussalmi, ungefär på samma breddgrad som Luleå har idag blott 10 000 invånare. Den kyrkliga församlingen täcker nästan 6000 kvadratkilometer, till ytan nästan lika stort som Stockholms stad. Ändå har orten en särskild plats i många finnars hjärtan, framför allt bland de äldre. I Suomussalmi stod ett av Vinterkrigets mest avgörande slag, julen 1939 – 1940. 2000 finska soldater lyckades besegra 20 000 ryska soldater, en viktigt seger rent psykologiskt. Därför består också större delen av  traktens mest turistmål av krigsmonument (Talvisodan monumentti, Raateen portti). I byn föddes också Republiken Finlands första president Karlo Juho Ståhlberg (född Carl Johan), president 1919-1925.

Så det är på flera sätt en liten del av mig själv som dör bort. Men för mormors del är nog döden en lättnad. Hon fick leva i 77 år, många av dem utan hennes älskade make. De sista åren var hon heller inte så kontaktbar. Mummos livsväv är klar. Återstår begravningen.

”Min boning flyttas,
bärs bort som en herdes tält.
Du rullar ihop mitt liv som en väv
och skär ner mig från varpen.”

Jes. 38:12

Kursens litteratursida: teol.uu.se

Ross Thompson: SCM Studyguide to the Sacraments, SCM Press, London 2006, 231 pages (prispallen)

Edward Schillebeeckx: Christ the Sacrament of the Encounter with God. Sheed and Ward 1963, many editions. 222pages.(prispallen)

Louis-Marie Chauvet: The Sacraments. The Word of God and the Mercy of the Body. The Liturgical press 2001, many editions. 204 pages (prispallen)

Dirk G. Lange: Trauma Recalled. Liturgy, Disruption and Theology. Fortress Press 2009. 201 pages. (prispallen)

William T. Cavanaugh: Torture and Eucharist. Theology, Politics and the Body of Christ. Blackwell Publishers 1998. 286 pages. (prispallen)

Bruce T. Morrill: Anamnesis as Dangerous Memory. Political and Liturgical Theology in Dialogue. Liturgical press, Collegeville 2000. 224 pages (prispallen)

The Use of the Means of Grace. A Statement on the Practice of Word and Sacrament. Adopted for Guidance and Practice [of] Evangelical Lutheran Church in America. ELCA 1997 (and on the internet). 63 pages (online)

Andrea Bieler & Luise Schottroff: The Eucharist. Bodies, Bread and Resurrection. (One chapter, 40 pages). Fortress Press 2007.  (prispallen)

Edward Schillebeeckx et al in Ordo: Bath, Word, Prayer, Table (prispallen)

Encyclical Letter Ecclesia de Eucharistia of His Holiness Pope John Paul (online)

Becoming a Christian. The Ecumenical Implications of Our Common Baptism (online)

”När hösten skingrat myggen, då kommer klådan inifrån.”
– Lars Winnerbäck

Om jag fick välja bort en månad av vårt svenska år vore det skiftet mellan oktober och november. De här veckorna när sommartid bytts mot vintertid. När vi i ett slag förlorat en timme av det redan svaga eftermiddagljuset. Då känns livet lite tyngre att mäkta med.

För några år sedan fick mörkret i mitt liv en djupare betydelse. Det var när jag drabbades av en depression som jag lärde mig hur mörkt man egentligen kan se på tillvaron. Inget tidigare mörker jag sett kunde mäta sig med det jag upplevde då. Det var som att någon satt ett tonat glas för mina ögon, och sorterat bort alla komplimanger och minsta lilla glädje. Livet blev en stum och träig kamp för att överleva, för att orka ta mig ur sängen.

Det verkar inte bättre än att mörkret sakta tassat sig in i min vardagsrutin. Skratten ebbar snabbare ut medan pytteliten kritik kan eka runt i mitt huvud en hel dag. Som en oändligt studsande pingpong-boll. Och dagarna går segt som sirap. En sak i taget kryssas av från den redan förlängda att-göra-listan. Äta, sova, mata katten, plugga lite mindre än annars, ringa folk, läsa mailen, gå in på facebook… Novemberdeppen – jag hatar dig!

Men det finns knep som biter på lättare höstdepressioner. Rutiner, gott sällskap, klappa katten! och roliga saker som händer. Försöker ta promenader med sambon, även om vi inte ska nån särskild stans. Bjuder över folk på fika – t ex för att fira min födelsedag! Kliar katten på magen lite för mycket. Och, när inspirationen kommer eller magen kräver det – jag lagar mat. Enkla små rätter som magen blir glad av. Endorfiner, vitaminer, mineraler  och socker! Man blir ju faktiskt lite gladare av socker i rimliga mängder. Och i min värld blir allting lite roligare med lite för mycket spraygrädde.

För även vår kära regering sparat bort ljuset i slutet av tunneln så finns där en trösterik liten man som heter Jesus! Som lovat att bära oss när vi inte orkar gå själva. Åtminstone säger min naiva lilla barnatro att Gud finns med oss även i den mörkaste av dödsskuggans dalar.

För ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det!