ud-din.se | omarevangeliet

Handelns Utredningsinstitut har så återigen presenterat vad man tror blir ”årets julklapp”. Den hedervärda titeln som förra året tilldelades den platta tv:n har i år något förvånande gått till ljudboken. Från handelns sida väntar man sig alltså att årets hårda paket ska innehålla ett tiotal timmar inlästa strofer av Helena von Zweigbergk, litteraturpristagaren Orhan Pamuk eller kanske ur Kotler:s klassiska ”Marketing Management”. Den som lever får som brukligt se – om HUI haft rätt i sin prognos.

Men det är inte första gången som kategorin böcker ryms i HUI:s prognosticering av vilken som blir julklappen med stort J. Senast 1999 utsågs ”boken” till årets julklapp. Den sekulära handeln valde däremot att mörka vilken titel som sålde mest den julen. 1999 var nämligen året då Bibel 2000 för första gången fick följa med ned i julklappskorgen. Och Bibeln sålde bra; mer än någon annan bok gjort på mycket länge. Närmare 1 miljon exemplar lär Bibel2000 ha sålts i under sina första månader i handeln.

När årets julklapp nu återigen är en bok, om än inläst, har också VoxBiblia släppt hela Bibel2000 i mp3-format. Så om du nu ändå tänker ge bort en audiobook – ge bort nåt folk faktiskt har nytta av. Ingen lär orka lyssna igenom Ulf Lundells ”Jack” mer än en gång… och det vore väl ändå ett slöseri med pengar.

Journalistikens allra otacksammaste regimskiften sker utan tvekan på landets skoltidningsredaktioner. Med viss professionell distans kan jag själv inte annat än sörja den illvilja min egen gamla skoltidning Rydbergs Rabalder. Från att ha befunnit sig mycket nära journalistikens komposthög lyftes ”Rabalder” snabbt med hjälp av fjorårets studenter i god regi av undertecknad med Carl Edin som högerhand.

Otaliga nätter handkodning gav snabbt resultat. Från att ha varit avsvalnat inaktuell redan samma dag som den släpptes gled Rabalder till och med in och lade sig i överklassrektorns permanenta länklista. Jublen efter satirspäckade ”Djursholmsnumret” gav eftersvall långt efter releasen. Peaken nåddes dock när vi med hjälp av låt säga ”sökmotoroptimering” lyckades dra närmare 5000 unika besökare under en period av tre dagar med vårt allra sista nummer innan studenten. Hur var det möjligt? – Vi gillade det vi gjorde och hade svinkul på kuppen.

Utan någon som helst ambition att såra någon vill jag i all enkelhet utbringa en (alkoholfri) gravskål över Rabalders svunna storhetstid. De senaste utgåvorna håller helt enkelt inte privatskoleklass. No matter hur goda ambitionerna är.

– Här är några av vårterminens upplagor i undertecknads goda minne: Djursholmsnumret, Det sköna gröna numret, Det fria numret. Vän av ordning får dock observera att det är skoltidningsnivå på innehållet…

– För den hågade ligger även senare upplagor på Rydbergsrabalder.se (märk väl att inget av de mest lästa numren finns med i arkivet).

Fem år efter elfte september har arabvärlden äntligen fått en engelskspråkig konkurrent till CNN. Äntligen kan vi vanliga icke-araber få en glimt av hur andra än amerikaner och europer ser på världen – utan att plugga arabiska.

Man kan tycka vad man vill om Al-Jazeera men nu går de iaf att förstå. (Och så har de äntligen lagt lite krut på att få webbplatsen snyggare och mer funktionell.)

Om du, med stort sinne för galen humor, inte varit och sett ”Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan” ännu bör du avsätta tid för detta till helgen. Filmen är ett närmast obeskrivligt inferno av galenskaper från början till slut. Från första mötet med den påhittade kazakiska hemstaden till kidnappningsförsöket av kult-B-serien Baywatchs kvinnliga ideal. Från första missförståndet till den totala hemkomstkänslan i en amerikansk pingstförsamling… (Åhå – en kristen knytpunkt!) Borat är helt enkelt ett välregisserat människoöde kryddat med djupt nedsvärtad humor av lägsta kaliber.

Själv var jag nere i Stockholm och såg filmen under premiärfilmen (köpte de sista fyra biljetterna). Biobesöket i sig var helt klart anmärkningsvärt, råkade nämligen hamna en enda stol ifrån exet. Det är på något ännu galnare sätt en bekräftelse om Murphys lag om olyckliga sannolikheter. Hon verkade iofs mest skärrad av upplevelsen. Jag tog själv det inträffade med ro; att första gången vi ses på över ett år är när jag flyttat ifrån Stockholm. Att mitt sällskap för kvällen var idel trevliga människor förstärkte intrycket av att mötet med exet var en parentetisk händelse. Spenderade för övrigt mycken tid med att beundra det egna sällskapets tappra försök att inte skratta när humorn passerade något slags gräns för det politiskt korrekta.

Har du fortfarande inte bestämt dig – se trailern iaf.

Gårdagen var en av veckans hårdaste. Nej, den hårdaste. Vaknade upp med stress inför PM-författandet och var på grymt dåligt humör hela dagen. Måste vara släktingarnas böner om att hela världen ska bli muslimer eller nåt. (De firar Eid-al-Fitr = slutet på fastemånaden ramadan). Men jag tror de har accepterat att jag aldrig tänker svika den Gud som räddat världen genom att utge sin son.

Dagens höjdpunkt – i både blodtryck och stämning var inbokningen av någon slags antagningssamtal hos Stockholms stift. Nu känns det som att tankarna kring någon slags kall har ett etappmål. Som PM-skrivandets deadline för ämnesval. ”This is not the end, it’s not even the beginning of the end. It might be the end of the beginning…”, typ så.

Tog mig igår tiden att gå några rundor mot skolans boxningssäck. Efter ett par hundra slag kände jag mig faktiskt bra mycket piggare än under resten av dagen. Försökte slå ihjäl alla tankar om komplex och otillräcklighet. Hur barockt det än kan låta var detta nog den mest konkreta meditation jag engagerat mina tankar i. Våld löser sällan problemen men att få slå sig trött gör det lättare att gå vidare.

I kölvattnet av biofilmen ”Borat” har den kazakhiska regeringen beslutat sig för att bjuda in mannen bakom karaktären (Sascha Baron Cohen) till Kazakstan. Borat som började sina dagar som skuggfigur i ”The Ali G-show” har nu alltså blivit världspolitik.

Regeringen i Kazakstan har goda skäl till att frångå sin tidigare hårda linje som innebar att Borat fråntogs sin rätt till en webbplats på domänen .kz. Detta sedan man kritiserat av reportrar utan gränser för kulturcensur.

Mer om turerna i fallet Borat vs. Kazakstan kan du hitta hos Bonniers tidigare flaggskepp.

Idag mottogs Svenska kyrkans ärkebiskop electus Anders Wejryd i Uppsala domkyrka. Efter tal av bland annat Finlands Evangelisk-Lutherska kyrkas ärkebiskop Jukka Paarma predikade ärkebiskop Anders på temat”Frihet behöver tillit. Han vidrörde bland annat sin syn på bibeltolkning:

”Dyrköpt erfarenhet har lett fram till insikten att Bibelns budskap alltid tolkas, och därför måste tolkas, medvetet och seriöst, i varje tid, utifrån den evangeliska grundförståelsen: För dig utgiven, och stämmas av inför grundbudet: Du skall älska din nästa som dig själv.”

Efter att ha genomgått en otroligt snäll och uppbyggande nollningsprocess var lördagen också en slags installation för mig själv som ”etta” på Johannelund. Även om jag gått på skolan i två veckor är det först nu jag hamnat i ett verkligt sammanhang; både genom flytten till studenthemmet vid skolan men också genom att ha lärt känna andra på skolan än mina egna ”klasskamrater”.

Det är idag ett år sedan broder Roger av Taizé mördades av en av sina gäster. Ormen snirklade sig in i paradiset och lyckades någonstans rubba en känsla av helighet. Men mordets följder blev aldrig mer än en händelse av ondska i förbigående. En slags casual evil. För kommuniteten står kvar mitt emellan dalgångarna i Burgund och rörelsen, pilgrimsfärden för tillit på jorden, fortsätter.

Ibland funderar jag kring om jag verkligen borde ha stannat i Tz den där första sommaren för nästan fyra år sedan. Om mitt liv hade sett annorlunda ut. Hade jag varit lyckligare där än här? Är Guds mening med mitt liv att jag ska bo kvar vid den geografiska källa dit folk söker sig för att fylla på sin tro? Idag är svaret på den frågan ett ’non’.

– Kristus kan inte ursprungsbestämmas och Hans andes kraft begränsas i styrka till att enbart finnas där vi söker efter Gud. En del av Guds mysterium i Kristus är just sökandet. Att Gud söker oss människor må hända än mer aktivt än vi söker Honom. Taizé är i sanning en plats där Gud uppenbarar sitt Ord om en församling som prisar Skaparen, Försonaren och Livgivarens namn. Men där finns fler.

För egen del betyder förlusten av broder Roger snarare en återtändning av min tro. För om känslan av helighet består även när klostrets grundare gått bort – då är det nog varken platsen eller människorna som söker sig dit som är heliga. Det är Guds löfte om att alltid vara nära dem som ber som består.

Självklart är rubriken en referens till helgens Hoodsfred i Alby. Årets hetaste nöjeshändelse, i Botkyrka kommun. Hämtad ur Veronica Maggios slagdänga ”dumpa mig”, som också var den enda låt hemmapubliken kände igen. För Veronicas framträdande på söndagskvällen var inte särskilt välbesökt. Jag och polaren stod typ närmast scen och mimade textrad för textrad, mer engagerat blev det dessvärre inte.

Publiktätt var det däremot under lördagskvällen när Petter framträdde i närvaro av ingen mindre än Zanyar Adami, Carlos och en hel del andra förstaklass-gringos. Strax innan hade Advance Patrol värmt upp såväl scen som publik med bland annat en tonsatt version av den klassiska förstamaj-ramsan ”vi vill ha sex… timmars arbetsdag”. Kvällen blev tokrolig, kanske för att polargänget äntligen vågade sig på att handla ”churros” i det chilenska matståndet.

Hoodsfred har äntligen sparkat igång i Alby, några minuter hemifrån. Grymt skönt å slippa tälta nånstans i Småland… men ändå kunna lyssna in sköna rhymes och känna basen i magen. Dra iväg med polarna och känna in folk från andra orter men vara hemma nån timme senare. Sova i riktig säng men ändå andas festival light. Kanske framför allt – prioritera lite fritid utan att bli rånad på tusenlappar. Yani, Hoodsfred är ju gratis!