ud-din.se | omarevangeliet

Idag på nationaldagen haglar påståenden som ”vad är det egentligen vi firar” och ”jag är ju svensk hela året.” Jag är inte säker på att jag håller med. Sverige är mer än ett fjantland i skuggan av påstådd jante. Det är nog också därför jag och många andra ”invandrare” har lättare för att fira.

Båda mina föräldrar valde av olika skäl att komma till Sverige. Även om det var slumpen som förde dem hit valde de att stanna. Tillsammans med miljoner andra har de byggt vidare på ett stolt land. Kanske till och med ett av världens bästa på många sätt och vis.

I solen på studentbostadens uteplats känner jag mig ofta tacksam. Inte av någon slags påtvingat skäl utan av egen fri vilja. Tacksam över alla förmåner jag har som student i det här landet. Kostnadsfri undervisning, boende jag har råd med och något ännu svenskare. Vad, då? Svensk byggnorm.

För normer, lagar och regler har vi för det mesta. Utan att vi bryr oss om det har vi rätt till köksutrustning, vettigt inomhusklimat – ja, till och med till ett visst antal (decimalers) p-platser per hyresbostad.

Jag känner mig också tacksam över de svenskar som försvarat bl a mitt modersland. Tusentals svenska frivilliga tog sig över viken för att försvara Finland. Andra tog emot finska krigsbarn och gav dem trygga hem i fred och frihet. Det är sånt min generation inte har en aning om. Vi fnissar gärna åt värnplikt och utlandsstyrkor. Fnissar gör vi, i tron om att det inte finns friheter att försvara. I ignorans inför de folk som inte har de friheter vi tar för självklara.

Kanske är det ”typiskt svenskt” att glömma bort tacksamheten över att systemet mestadels fungerar. Varje stat har sina brister, sina inkompetenta politiker och annat keck. Frågan är hur många andra som hellre berättar om problemen när folk frågar om ens hemland. Amerikaner är bäst på allt, fransmännen har sin mat (som de iofs snott från italiernarna,) finländare skryter till och med utan att öppna munnen. Själva klagar vi över vår inavlade turistmagnet till kungafamilj.

Ändå känner jag mig stolt över att ha svenskt medborgarskap. Stolt över att få leva i ett land där jag (oftast) värderas för hur hårt jag anstränger mig. Inte för min stamtillhörighet, min aristokratiska rang eller min social insurance.

1 dags firande kan vi gott unna oss. Vi har ju 364 dagar över till att rätta till felen.

Gör du skillnad på en mörkhyad och en ljus kyrkobesökare? Tänk inte – vara bara helt ärlig. Jag tror att ditt svar är avgörande för hur gudstjänsten i din församling upplevs. För oavsett vilken värdegrund, policy eller målsättning församlingen har är det praktiken som avgör.

Hur ofta diskuterar ni bemötande i kyrkvärdsgruppen eller arbetslaget? Har ni funderat på vilka av de som bor i församlingen som kommer till kyrkan en vanlig söndag? Mest pensionärer i ett område med småbarnsfamiljer? Eller kanske tvärtom.

För egen del kan jag inte låta bli att fundera. Varje prästvigning i Storkyrkan, i Stockholm, har jag blivit påmind om min hudfärg. Av en av kyrkvärdarna i entrén. Det råkar till och med vara samma kvinnliga kyrkvärd.

Så, vad gör hon då? Jo, trots att jag har kostym precis som alla andra. Trots att jag kommer redan vid tiosnåret får jag ett budskap på engelska, istället för (det andra fått innan mig) en psalmbok och ett ”välkommen”. ”Excuse me sir, there will be a service soon. You can not take any photos in here.”

Varje år samma procedur. Mitt svar är också alltid detsamma: ”jag vet, det är mina studiekamrater som vigs. Dessutom pratar jag svenska.”

Jag kan köpa att Storkyrkan är populär bland turister. Däremot förstår jag inte varför just jag får frågan. Av samma person. Varje år. Nån gång borde ju kyrkvärden lära sig, eller?

Det till synes uppenbara är tyvärr inte alltid självklart. Trots att domkyrkan haft färgade präster. Trots att Stockholms stift, tillsammans med Lunds & Göteborgs, blir allt mer mångkulturella. Trots det får jag samma bemötande. Varje år.

Uppsala är dessvärre likadant. Och det irriterar mig faktiskt fortfarande. För vilken kyrka är det då jag vigs in i? Om jag antas vara kyrk-ovan för att jag är lite mer solbränd.

Jag vet att det finns många församlingar där man inte gör skillnad. De flesta brukar dessutom svara på svenska när de hör att jag inte bryter. Ändå grämer det mig när jag behandlas annorlunda än den ljusa gudstjänstfiraren som klivit in innan mig.

Hur tänker Du när du möter någon som inte ser ut som du? Vad i ditt bemötande hindrar/främjar ett varmt välkomnande?

Efter tre veckor tillsammans var det så dags att plocka samman prylar och pinaler i separata väskor och sportbags. Packning är en svårbemästrad konstform. Morot saknas dock inte. Alla känner vi ju till den skräckinjagande övervikten.  För Annas del var den stela formen på väskan den stora utmaningen. Tur då att t-tröjor och souvenirer är rätt flexibla. Eller är de? Här avslöjas intet annat än att flickvännens väskor sammanlagt vägde 18 kilogram.

För att dämpa saknaden något packade Omar samtidigt, en första så kallad provpackning. Kan lugnt säga att det behövdes mer utrymme än min lilla ikea-väska tålde. Den var överpackad redan på vägen ner från Uppsala. Efter några turer till Phukets prutbara klädmarknader var jag nästan lite nervös när jag knatade fram och tillbaka till snabbköpet ’Family Mart’. Det är nämligen här jag har tillgång till en personvåg. En sån där digital våg som finns på vårdcentraler hemma. Här står den vanligen utanför den lokala mataffären och kostar 1฿ att använda.

Trodde mig vara säker när jag provvägde mina numera två väskor. Landade runt 16,5 kg. Sen insåg jag att där fortfarande låg kläder hos kvarterstvätten. Outhämtade paltor och trasor på säkert ett par kilo! Packade – lite för att slå ihjäl tid – om alltsammans. Slog in det typvis i gigantiska genomskinliga påsar (thailändare älskar plastpåsar) och så åter ner i kassarna. Känns skönt att gå igenom veckorna lite smått medan händer och ögon är upptagna med att packa. Sen väger varken väskorna eller jag 77,8 kilo var. För att vara säker på vikten ställde jag mig helt enkelt på vågen och drog sen av min egen kroppsmassa.

Annas hemresa gick förresten väl. Hon landade runt sex-snåret lokal svensk tid och sms’ade från ett tydligen vintrigt Sverige. Låter kanske märkligt men jag längtar mig alldeles trött efter snö, halka och tråkig vardag! (Och efter Anna så klart!)

Vi gjorde en deal alldeles nyss om vem som skulle diska och vem som skulle blogga. Det föll på Omars lott att ta hand om porslinet.

Igår och i förrgår spenderade vi Phuket town med att shoppa (snorklingen blir av idag istället). Jag äger numera åtta eller nio t-shirtar införskaffade för ca 12-25 kr stycket, några shorts och klänningar som också tillkommit genom billiga inköp. I Omars fall är det ungefär likadant – förutom just klänningarna. Vi har spenderat tid med att glida omkring i lyxgallerior och enklare mässliknande hallar, nyfikna på vad som väntar bakom nästa klädstånd eller affär. En form av upptäcktsresa vi båda uppskattat.

Igår påväg ut från stan passerade ett helt fält med porslin. Ungefär som en trädgårdshandel, men med porslin istället för växter. Mellan små gångar mellan fyrkantsektioner av vaser, kaffekoppar från IKEA, serveringsfat i lövformer, spargrisar, risskålar och tallrikar gick vi försiktigt för att inte snubbla på pressenningen och välta nåt. Omar kom därifrån med sina första egna proslinsfat – sushifat eller bara snygga för upplägg. Själv fastnade jag för många saker, men köpte inget – har ju ändå sju lådor köksgrejer hemma på vinden..

För några dagar sen köpte vi varsitt snorklingsset nere på stranden i Patong. Vi provade dem några minuter senare i vattnet – men djur- och växtlivet på sandstranden är begränsat. Några grå fiskar längs botten, ett småfiskstim och nån enstaka krabba. Det var mest en provsnorkling för att testa glasögonen och luftröret. Jag (Anna) råkade tappa det senare, men med hjälp av glasögonen gick det att hitta igen efter några varvs systematiskt simmande.

På kvällen träffade vi Per och Gennet – Svenska kyrkans präst med fru på ön Phuket. Vi firade en enkel veckomässa i deras hem tillsammans med två andra bekanta som var där och hälsade på värdparet – också engagerade i kyrkoarbete. Det var en trevlig och på något vis hemvan känsla att få uppleva något andligt inslag i semestervardagen. Kanske också en påminnelse om livets värde, när vi fick lägga böner i urnan man använde för böner efter tsunamin 2004. En påminnelse om liv och död – men också att inget går att ta för givet.

Dagen efter tog vi oss några stränder bort till Kata Noi – den norra delen på en strand där vi läst på nätet att det skulle finnas ett korallrev 80 meter ut från land. Helt riktigt. De största fiskarna var dock inte så stora. Mest färglada papegojfiskar och nån enstaka birollsinnehavare från filmen Hitta Nemo. Alltså fler färgglada fiskar än vid Patong.

Det var en härlig upplevelse. Man glömde lätt både tid och rum. Så länge man inte fick saltvatten i näsan 🙂 När vi kom upp på stranden igen hade vi snorklat kanske drygt två timmar och lyckats få en del färg på armar och rygg. Lite lätt brända men glada snorklare. Som avslutning på det åt vi varsin Cordon Bleu på en schweizisk restaurang i stan.

Avslutade dagstrippen med en sväng ut till Phromthep-udden, Phukets sydspets, och såg solnedgången. En vacker inramning på en trevlig semesterdag.

Just nu när jag skriver håller Omar på att vika kläder som vi shoppade igår. Inte varje dag man hittar kläder för 25 kr stycket. Men det får han skriva mer om senare. Nu ska det bli frukost och så småningom en ny snorklingstur! Weee!

Så kom vi äntligen iväg till Phuket Town. En bedrift för världens kanske främsta sjusovare. (Snooze-knappen är en välsignelse, väl?) Sprang ikapp en songthaew (lokalbus), som stannade 50 m senare för att köpa lunch till föraren, från Beach road till stan. Efter en halvtimmes skumpig färd längs två-filiga serpentinvägar var vi halvvägs till resmålet. Raggades sedan upp av en engelsktalande (!) svart-taxi-förare och angav destinationen Phuket Zoo (Chalong).

Taxi-snubben visade sig vara en yrkesofficer och hängde med sin kompis i egenskap av kartläsare. Kanske som prisstegrande alibi eller för att bättra på sin engelska. Resans hittills billigaste taxiresa, räknat i kilometer. På hemvägen fick vi dock veta hur det förhöll sig med förtjänsten. Fick stanna vid inte mindre än två enorma smyckes- och souvenirbutiker som taxibolaget hade avtal med. Procentförtjänster är en förvånansvärt stor näring i Thailand… Det som kallas korruption i Sverige är här ett levnadsvillkor för småföretagare… Och det höll nere vårt pris.

Själva djurparken vi besökte höll kanske inte i europeisk standard. Det genomgående temat var många djur på liten yta, varav en fjärdedel var krokodiler. De djur som charmade Anna mest var en liten frispringande ödla inne hos dvärg känguruerna och skulpturerna av dinosaurier som stod här och där i parken. Omar däremot fann en fritt spankulerande katt och föll pladask för några luggslitna dromedarer.

Efter äventyret med svart-taxi, djurpark och hemresa blev det tårta och bugglektion på villans veranda. Allt för att fira dagens 26-åring! En födelsedag i exotiskt land – klart den varmaste födelsedagen nånsin 🙂

16 januari

Igår var vi iväg till Kata beach, en strand några km söder ut från staden vi bor i. Det var trevligt att se en annan del av ön – även om Omar var här redan för några veckor sedan. Då var han visserligen aldrig ner på stranden. Det ändrade vi på nu… Det blev några timmars sol och bad med ett parti kinaschack mitt i allt. Hittade nämligen ett billigt sånt på stan i förrgår som jag inte kunde låta bli att köpa. Kinaschack och ett Kalahaspel. Omar kommer ha förlorat många gånger innan den här resan är över 😉 Imorgon funderar vi på att ta oss till Phuket town zoo. Det ligger en bit bort och kräver lite planering med lokalbussar – men verkar värt ett besök.

/Anna

Lördag 10 jan till tisdag 13  jan

Vi har funnit semestertempo – dvs, sova länge på morgnarna, äta frukost och spendera dagens varma timmar i skugga i sällskap med varann och god lektyr. Kanske ta en dagstur på stan ibland men spara längre turer till kvällarna då solen börjar gå ner. Perfekt för strandpromenader då solstekande gäster också börjar lämna sina hyrda stolar. Kanske äter vi sen ute på nån av stans restauranger – vi har hittills varvat thaimat och hamburgare. Det hinner ofta bli senare kväll innan vi återvänder till vårt rum i Villa Patong, lagom sent för att hinna med att t.ex. se en film eller ett avsnitt ur tv-serien gossip girl.

Kanske kommer vi hitta på lite mer saker nästa vecka, men just nu trivs vi rätt bra med att bara ta det lugnt och slappa tillsammans.

Fredag 9 jan

Annas flyg från Bangkok till Phuket blev ca en timme försenat pga ett elfel i ena turbinen som krävde sju mekaniker att reparera, dvs en mekaniker som skruvade och sex stycken som tittade på. Fram kom hon i alla fall så småning om och hade dessutom hunnit lära känna en ny bekant från flygstolen bredvid. Han visade sig vara vd för Bangkok Bank.

Medan Anna spanade in mekaniker vankade en morgontrött och lite åksjuk Omar av och an vid färdmålet. Inte för att Thailand är kaotiskt för det är väl en självklarhet att flygplan ska skyltas som ankomna även om det knappt hunnit starta. Förseningar är ju inte förseningar så länge man inte ändrar i tidtabellen. ”No mr, delays do not exist in Thailand. You can find new nice girlfriend in Thailand.” (klart jag skojar) Men lite förvirrad var han nog. Tänk om hon inte satt på planet 🙂

Hur som helst, fram kom hon. Dessutom fram till Villa Patong – huset i staden Patong där Omar bor, och numera hon själv också. Visserligen mycket trött och lite mer förkyld än när resan började i Sverige – men glad och förväntansfull på sin första semester!