ud-din.se | omarevangeliet

Idag på nationaldagen haglar påståenden som ”vad är det egentligen vi firar” och ”jag är ju svensk hela året.” Jag är inte säker på att jag håller med. Sverige är mer än ett fjantland i skuggan av påstådd jante. Det är nog också därför jag och många andra ”invandrare” har lättare för att fira.

Båda mina föräldrar valde av olika skäl att komma till Sverige. Även om det var slumpen som förde dem hit valde de att stanna. Tillsammans med miljoner andra har de byggt vidare på ett stolt land. Kanske till och med ett av världens bästa på många sätt och vis.

I solen på studentbostadens uteplats känner jag mig ofta tacksam. Inte av någon slags påtvingat skäl utan av egen fri vilja. Tacksam över alla förmåner jag har som student i det här landet. Kostnadsfri undervisning, boende jag har råd med och något ännu svenskare. Vad, då? Svensk byggnorm.

För normer, lagar och regler har vi för det mesta. Utan att vi bryr oss om det har vi rätt till köksutrustning, vettigt inomhusklimat – ja, till och med till ett visst antal (decimalers) p-platser per hyresbostad.

Jag känner mig också tacksam över de svenskar som försvarat bl a mitt modersland. Tusentals svenska frivilliga tog sig över viken för att försvara Finland. Andra tog emot finska krigsbarn och gav dem trygga hem i fred och frihet. Det är sånt min generation inte har en aning om. Vi fnissar gärna åt värnplikt och utlandsstyrkor. Fnissar gör vi, i tron om att det inte finns friheter att försvara. I ignorans inför de folk som inte har de friheter vi tar för självklara.

Kanske är det ”typiskt svenskt” att glömma bort tacksamheten över att systemet mestadels fungerar. Varje stat har sina brister, sina inkompetenta politiker och annat keck. Frågan är hur många andra som hellre berättar om problemen när folk frågar om ens hemland. Amerikaner är bäst på allt, fransmännen har sin mat (som de iofs snott från italiernarna,) finländare skryter till och med utan att öppna munnen. Själva klagar vi över vår inavlade turistmagnet till kungafamilj.

Ändå känner jag mig stolt över att ha svenskt medborgarskap. Stolt över att få leva i ett land där jag (oftast) värderas för hur hårt jag anstränger mig. Inte för min stamtillhörighet, min aristokratiska rang eller min social insurance.

1 dags firande kan vi gott unna oss. Vi har ju 364 dagar över till att rätta till felen.

Omvändelsen från mörker till ljus, från smuts och skam till renhet och oskuld är djupt rotad i den lutherska teologin. När min högskola ”sålde ut” lokaler i en fundraising drive tog jag därför chansen att köpa ett dass. Jag tror nämligen att toaletter är klart underskattade i offentliga miljöer. Trots att de är i princip livsnödvändiga! Så här skrev jag i mitt projektförslag:

Hemlighuset tas ibland för givet, trots att det för många jäktade själar är ett unikt ställe att hämta andan. Mitt förslag syftar till att lyfta en av dessa bortglömda miljöer och skänka lite flärd åt det kanske minsta av skolans porslinspalats.

Utifrån krogregeln att toaletten speglar kökshygienen ville jag ta in lite glamour i skolmiljön. Det är också i restaurangvärlden jag sett några av de snyggaste klosetterna. Vad passar alltså bättre än att dekorera svulstigt och romantiskt guldigt?

Det är alltid bra att ha inspirationsobjekt vid renoveringar. Själv hade jag som sagt krogtoaletter jag sett. Första konkreta bilden jag fick upp i huvudet var en snirklig guldspegel från typ Indiska. Efter att ha letat igenom Uppsalas alla secondhand-, krimskrams- och asienbutiker föll valet på en ikeaspegel. Läs mer om det i mitt förra inlägg.

Ångestrummet framför andra Toaletten intill skolkafeterian är 1,2 m² stor. Benutrymmet är nästan lika litet som avståndet mellan Ryanairs flygstolar. Den heliga stolen är inklämd mellan element, pappershållare, handduksbox och handfat knappt över knähöjd. Trodde i min enfald att det skulle ta en dag att göra om.

En helkväll med maskerad Väl maskerat är hälften vunnet. Det ryms förvånansvärt många detaljer på 2,5 m³. Summa sumarum spenderade säkert ett par timmar med att skruva ner prytlar, maskera och tejpa, tejpa, tejpa. Till råga på allt började ventilerna på handfatet läcka när jag försökte lyfta av det. Så handfatet fick sitta kvar.

Spackel = smink – sandpapper = scrub Grundarbete är lika viktigt för hantverkare som för en präst. Kommande timmar gick åt till att fylla igen gamla rörgluggar, trycka in plugg och slipa jämnt. Nöjdast blev jag med att de rejäla sprickorna i hörnen försvann. Silikonfogen runt kaklet rök också. Gammal möglig silikon hör inte 2000-talet till.

Mål i mun, färg på väggen Målningen skedde i fyra etapper, efter noggrann målartvätt. Först grundade jag med en honungsgul färg som fanns i lager sedan tidigare. Två grundlager följdes av två lager helblank guldfärg. Guldfärgen var betydligt svårare att arbeta med. Dels behöver den röras om ordentligt, även under målning, annars skiktar sig pigment och vätska. Färgen måste också torka helt innan man målar på minsta lilla lager ovanpå. Eftersom färgen är tjock och blank syns annars eventuella rinningar väldigt tydligt.

Sedan dags för rör, element, lister och andra smådetaljer. Funderade ett tag på att köpa särskild elementfärg men valde till slut bort det. Dels verkar man inte kunna bryta elementfärg i guld, dels är skillnaden inte så stor i hållbarhet. Enligt skolans fastighetstekniker blir elementet inte heller så varmt att det lär påverka färgtonen, ens över tid.

Något som förvånade mig var dörrfodret. Det gör nämligen enorm skillnad att ägna lite tid åt att måla om dörrkarmarna. De smutsvita listerna sken liksom upp och skänkte en effektfull inramning åt hela projektet. Avslutade givetvis med att lägga silikon runt kaklet där jag strippat det och i nyupptagna skruvhål.

Inget slarv med efterarbetet Med alla pinaler på plats återstod några slitsamma timmar av (åter)montering och städ. Vill återigen poängtera tidsåtgången med för- och efterarbete i små utrymmen. Enbart städningen – med skrubbsvamp, borste, mikrofiberduk och lacknafta – tog kanske två timmar. Detta trots minutiös maskering.

Invigning med pompa och ståt Några dagar innan Första advent var jag äntligen klar! Glädjande nog gick vår högst kompetente rektor med på att återinviga toaletten. Som inledning till dagens 10-fika invigningsspolade rektor T skolans förnämaste klosettpalats. Två och en halvs dags arbetstid, effektivt räknat, kändes helt klart värt det när jag såg folks reaktioner.

Ska nämna att sambon A hjälpte till med både transporter och många viktiga detaljer

Gör du skillnad på en mörkhyad och en ljus kyrkobesökare? Tänk inte – vara bara helt ärlig. Jag tror att ditt svar är avgörande för hur gudstjänsten i din församling upplevs. För oavsett vilken värdegrund, policy eller målsättning församlingen har är det praktiken som avgör.

Hur ofta diskuterar ni bemötande i kyrkvärdsgruppen eller arbetslaget? Har ni funderat på vilka av de som bor i församlingen som kommer till kyrkan en vanlig söndag? Mest pensionärer i ett område med småbarnsfamiljer? Eller kanske tvärtom.

För egen del kan jag inte låta bli att fundera. Varje prästvigning i Storkyrkan, i Stockholm, har jag blivit påmind om min hudfärg. Av en av kyrkvärdarna i entrén. Det råkar till och med vara samma kvinnliga kyrkvärd.

Så, vad gör hon då? Jo, trots att jag har kostym precis som alla andra. Trots att jag kommer redan vid tiosnåret får jag ett budskap på engelska, istället för (det andra fått innan mig) en psalmbok och ett ”välkommen”. ”Excuse me sir, there will be a service soon. You can not take any photos in here.”

Varje år samma procedur. Mitt svar är också alltid detsamma: ”jag vet, det är mina studiekamrater som vigs. Dessutom pratar jag svenska.”

Jag kan köpa att Storkyrkan är populär bland turister. Däremot förstår jag inte varför just jag får frågan. Av samma person. Varje år. Nån gång borde ju kyrkvärden lära sig, eller?

Det till synes uppenbara är tyvärr inte alltid självklart. Trots att domkyrkan haft färgade präster. Trots att Stockholms stift, tillsammans med Lunds & Göteborgs, blir allt mer mångkulturella. Trots det får jag samma bemötande. Varje år.

Uppsala är dessvärre likadant. Och det irriterar mig faktiskt fortfarande. För vilken kyrka är det då jag vigs in i? Om jag antas vara kyrk-ovan för att jag är lite mer solbränd.

Jag vet att det finns många församlingar där man inte gör skillnad. De flesta brukar dessutom svara på svenska när de hör att jag inte bryter. Ändå grämer det mig när jag behandlas annorlunda än den ljusa gudstjänstfiraren som klivit in innan mig.

Hur tänker Du när du möter någon som inte ser ut som du? Vad i ditt bemötande hindrar/främjar ett varmt välkomnande?

Klockan 10 i morse dog min mormor, i släktens hemby Suomussalmi i norra Finland. Med anledning av avståndet sågs vi inte särskilt ofta, blott en gång minns jag själv närmare. De första gångerna var jag knappt några år gammal. Ändå har jag en relation till min mors forna hembygder i den kargaste nord.

Med stor beundran har jag under uppväxten lagt en slags inre pussel över tidigare generationers släkthistoria. Berättelserna om släktingarna som kom tillbaka till hembyn efter kriget för att finna att ingenting fanns kvar. Om hur min mor döptes i den första lilla timrade stugan som utgjorde släktgårdens startpunkt. Drömska berättelser om rummet där mamma, hennes två systrar och de båda föräldrarna samsades. Och så julförmaningen som jag och mina syskon fått ärva från – gissar jag – mormor och morfar: önska er inget stort, för bara några år sedan hade vi ingenting.

När jag letat resor och boende inför begravningen har jag insett hur lite som finns kvar av hembygden. Suomussalmi, ungefär på samma breddgrad som Luleå har idag blott 10 000 invånare. Den kyrkliga församlingen täcker nästan 6000 kvadratkilometer, till ytan nästan lika stort som Stockholms stad. Ändå har orten en särskild plats i många finnars hjärtan, framför allt bland de äldre. I Suomussalmi stod ett av Vinterkrigets mest avgörande slag, julen 1939 – 1940. 2000 finska soldater lyckades besegra 20 000 ryska soldater, en viktigt seger rent psykologiskt. Därför består också större delen av  traktens mest turistmål av krigsmonument (Talvisodan monumentti, Raateen portti). I byn föddes också Republiken Finlands första president Karlo Juho Ståhlberg (född Carl Johan), president 1919-1925.

Så det är på flera sätt en liten del av mig själv som dör bort. Men för mormors del är nog döden en lättnad. Hon fick leva i 77 år, många av dem utan hennes älskade make. De sista åren var hon heller inte så kontaktbar. Mummos livsväv är klar. Återstår begravningen.

”Min boning flyttas,
bärs bort som en herdes tält.
Du rullar ihop mitt liv som en väv
och skär ner mig från varpen.”

Jes. 38:12

”När hösten skingrat myggen, då kommer klådan inifrån.”
– Lars Winnerbäck

Om jag fick välja bort en månad av vårt svenska år vore det skiftet mellan oktober och november. De här veckorna när sommartid bytts mot vintertid. När vi i ett slag förlorat en timme av det redan svaga eftermiddagljuset. Då känns livet lite tyngre att mäkta med.

För några år sedan fick mörkret i mitt liv en djupare betydelse. Det var när jag drabbades av en depression som jag lärde mig hur mörkt man egentligen kan se på tillvaron. Inget tidigare mörker jag sett kunde mäta sig med det jag upplevde då. Det var som att någon satt ett tonat glas för mina ögon, och sorterat bort alla komplimanger och minsta lilla glädje. Livet blev en stum och träig kamp för att överleva, för att orka ta mig ur sängen.

Det verkar inte bättre än att mörkret sakta tassat sig in i min vardagsrutin. Skratten ebbar snabbare ut medan pytteliten kritik kan eka runt i mitt huvud en hel dag. Som en oändligt studsande pingpong-boll. Och dagarna går segt som sirap. En sak i taget kryssas av från den redan förlängda att-göra-listan. Äta, sova, mata katten, plugga lite mindre än annars, ringa folk, läsa mailen, gå in på facebook… Novemberdeppen – jag hatar dig!

Men det finns knep som biter på lättare höstdepressioner. Rutiner, gott sällskap, klappa katten! och roliga saker som händer. Försöker ta promenader med sambon, även om vi inte ska nån särskild stans. Bjuder över folk på fika – t ex för att fira min födelsedag! Kliar katten på magen lite för mycket. Och, när inspirationen kommer eller magen kräver det – jag lagar mat. Enkla små rätter som magen blir glad av. Endorfiner, vitaminer, mineraler  och socker! Man blir ju faktiskt lite gladare av socker i rimliga mängder. Och i min värld blir allting lite roligare med lite för mycket spraygrädde.

För även vår kära regering sparat bort ljuset i slutet av tunneln så finns där en trösterik liten man som heter Jesus! Som lovat att bära oss när vi inte orkar gå själva. Åtminstone säger min naiva lilla barnatro att Gud finns med oss även i den mörkaste av dödsskuggans dalar.

För ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det!

”Jag tänker på svenska, sen översätter jag till engelska och sen innan jag pratar översätter jag tillbaka det till svenska.” Maria Montazami

Språk kan verkligen ställa till det för oss. Särskilt om vi använder fler än ett språk i vår vardag. Några veckors semester i utlandet är en sak, men ett helt liv i en annan språklig miljö än den egna kan vara rejält förvirrande. Det sägs att det språk vi drömmer på är vårt hjärtas språk, det vi tänker på när vi inte tänker på att vi tänker.

För egen del är jag någon slags kameleont. Mina föräldrar talade engelska och finska till vardags och bråkade sinsemellan på tyska – för att vi barn inte skulle förstå. Ändå har jag vuxit upp i Sverige och kommit att ersätta mina hemspråk med rätt flytande svenska. Så numera tänker jag på svenska hela dagarna. Får krupp om jag behöver prata avancerad engelska med datorsupporten eller prata finska med nån annan än familjen. Jag har ärligt talat inte tänkt så mycket på min språkanvändning. Tills sambon påpekade att jag pratar i sömnen – på finska.

När jag väl tänker efter är det här inte så konstigt, om jag tänker efter. Jag har ju aldrig läst finska men däremot pluggat massor på både svenska och engelska. Min hjärna är alltså programmerad på svenska – men hjärtat verkar föredra finska. En lingvistisk liten kulturkrock i mitt inre. Jag kan visserligen inte ett steg finsk tango, men jag hejar på Finland i hockey och gillar att bada bastu. Så, jag får väl lägga lite mer tid på att lära mig finska. Så kanske hjärnan också ställer om till ”rätt” språk?

Som i så många andra kniviga lägen i livet finns det en Monthy Python-låt som passar utmärkt in här:

”Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.” Matt 11:25-27

För en tid sedan fick jag ett brev från en gammal bekant. Hon hade funderat länge och skrev till mig, eftersom jag pluggar till präst. Det hon skrev kan jag inte återge i detalj men jag kan måla konturerna.

Min vän har upplevt en tuff tid, en vandring på livets skuggsida. Nu har hon det bättre men längtar ändå efter mer. Inte mer i materiella hänseenden men rent andligt. Och här börjar det svåra. För, hur berättar man för någon annan om hur man hittar Gud?

Hammarskjöld var en av de första jag kom att tänka på. För vem har som han beskrivit människans sökande efter mening, utan att skrika JESUS. Jag tänkte att det kanske vore en tilltalande approach, ett första steg. Så ångrade jag mig ändå och tänkte att en människa som desperat söker sig till kyrkan förmodligen vill ha konkret vägledning. Lite kött på benen tack.

Så, jag funderar på att skicka en Bibel eller kansken en psalmbok. Eller leta upp en kyrka i närheten att hänvisa till. Allt det där är säkert utmärkt. Men rädslan är att stöta bort, att skicka vidare en sökare, som någon som ringt till fel anknytning och hamnat i en televäxel.

Därför skriver jag det här. Som ett eget rop på hjälp. För jag vet att jag är omgiven av bedjande & tänkande individer. Vad tänker ni? Hur skulle ni vilja besvara ett sånt brev?

Jag tänkte ta er med ut på tigerjakt och åsiktssafari, på en klassresa rentav. För jag antar att ni som jag tröttnat på höstrusket och de grå timmarna i väntan på det där som aldrig händer, exet som aldrig kommer ringa igen och på nästa avsnitt av The OC. Så packa med er autografblocket och finskorna, för det kan hända att ni blir inbjudna på middag av en historisk svenne på denna ovanligt hjärtevärmande tur till landet för länge sedan.

Vi landar i ett sönderslaget Europa, en kontinent som i rädslan för en mustaschprydd tysk österrikare lämnat ut ett helt folkslag till förintelse. Vi talar om Holocaust mina damer och herrar, Holocaust som gick våra föräldrar och far- och morföräldrar förbi. För Sverige gick allting förbi. Till och med tågen som dundrade förbi i de norrländska skogarna med sådant dån att de nästan fick fjälltopparna att börja skälva. Ja till och med de tyska tågen gick vårt lands historia förbi.

Men vi har tur, judar eller ickejudar – för vi räddas av en svensk som tiger. För det var vad hans diplomatkolleger sa åt herr Raoul Wallenberg att göra: att tiga. Så han teg och räddade tusentals, också dem som kanske är våra vänners föräldrar. Han teg men fick, som Dagermans dikt ger, självaste stjärnorna att le. Så har vi fått möta en svensk tiger. En tyst man som liksom i det dolda gett Sverige ett namn i världen.

Vår resa fortsätter till New York där en ung svensk man just blivit vald till ledare för världssamfundet. Dag Hammarskjöld, from Sweden var mannen som vågade säga ifrån när stormakterna försökte styra FN. Han tog kål på den svenska tigern. Han använde talet för attförändra. Som han själv skrev ”Vi få ej välja ramen för vårt öde. Men vi ge den dess innehåll.” Dag Hammarskjöld tvekade inte att använda sin svenska ärlighet och rättframhet – tvekade inte ett ögonblick när det gällde att sätta världen i främsta rummet. Hans ord gjorde Sverige stort på jorden.

En som inte heller sätter tand för tunga då vi möter honom vid slutet av vår resa är en man med kraftig höknäsa och ännu vassare ordförråd är allas vår Palme. Sossepappan från Vällingby som möter oss med vänlighet, alldeles efter det att han sagt ett fredens ord åt ett par statsmän från Kashmir. Han hälsar från en ung SSU-tjej vid namn Anna, som berättat om sin dröm att få åka till Kurdistan för att visa att sitt stöd för den diskriminerade minoritetsgruppen i Turkiet.

Jag hade tänkt ta er till framtiden för att besöka statsminister Lindh, som Anna kunde ha kallats. Men inte ens ett framstående flygbolag kan trotsa ödet och förverkliga drömmar. Men jag hoppas att jag kunnat visa er historiska platser som ger er hopp och insikt. Som betonar vikten av att verka för Sverige i världen. Så att vi inte glömmer att det är vi tillsammans med våra vänner runt om i världen som tillsammans bygger framtiden.

För även det lilla landet har rätt till sin plats på kartan. Ditt ord är värt att uttryckas, en enda av dina meningar kan förändra världen. Så tala och gör det väl.”

Ibland behöver vi alla vara offer. Offer för rasism, ojämställdhet, fördomar. Oftast behöver vi det inte alls, vi behöver motmänniskor som pushar och peppar oss till nya stordåd. Som att se oss i spegeln och inse att den jag ser är jag och jag är värd något.

Pastor Carin Dernulf, Centrumkyrkan Sundbyberg, är något på spåren när hon erkänner att hon själv varit livrädd för att predika. ”Inte kan väl jag förmedla Guds ord.” En vanlig inställning hos många som lever på att förkunna. Predikan blir då heller ingenting annat än ett stort utropstecken – här står jag och vågar inte säga något. Annat än att Gud älskar alla… Gärna citerat från någon annan.

Kvinnor som inte själva vågar borde ändå ha en lista på fem andra kvinnor att rekommendera, säger hon senare. Vilken modig människa. Som vågar erkänna att där finns andra som kanske kan. Allt hänger inte på mig; även om jag inte är färdig, kanske där finns andra som kommit längre.

En annan våghals är brandmannen Lasse Gustavsson som kom över sina brännskador. Blev arg och frustrerad för att senare börja föreläsa. Med en skinnlapp till näsa, fingerstumpar och utan riktiga öron. Som vågat inse att han är någon och att hans erfarenheter är värda något. För oss normalstörda människor som hellre stirrar i smyg på den ”annorlunde” än frågar vilken slags helvete han varit med om.

”Ursäkta om jag stör, men jag ser att du har ett bandage över hela huvudet…” Det är kanske inte artigt. Men om artighetsfraserna utgör ramen, då får vi kanske själva stå för undantagen. Undantagen som gör oss mänskliga. ”Luminous beings are we, not this crude matter.” som Yoda säger, i Stjärnornas krig. Där finns mycket hos mig själv jag skäms över, desto mer jag vet att andra uppskattar.

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=200653

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/halsa/kan-bara-andra-mig-sjalv-inte-andra_4146713.svd

Jag fick ett sms när jag var som mest deprimerad, för några år sedan. Det innehöll ett citat av biskop Caroline Krook. En bön eller viskning jag ofta sänt vidare eller själv mumlat ur förtvivlan:

Det finns ögonblick

då man inte längre väntar

på någon ljusning.

Mörkret är så mörkt

att man börjat acceptera det.

Gråten och klagan är slut,

kvar finns bara den torra tomheten.

Så plötsligt just i den tomheten

finns Du –

min Herre och min Gud.