ud-din.se | omarevangeliet

Läser i SvD att Pervez Musharraf utlovat ”allmänna val” i Pakistan före den 8 januari 2008. Han har dessutom betonat att han tänker avgå som ÖB och endast sitta kvar som president. Så långt rätt likt systemet i Storbritannien. Gordon Brown väntas ju också han utlysa val när som helst.

Problemet är att Pervez Musharraf inte är Pakistans president. Har aldrig varit och kommer förmodligen aldrig att bli Diktatorn Musharraf sparkade, som bekant, domarna i landets högsta domstol. Skälet? Att de inom kort, med stor sannolikhet, skulle förklarat hans kandidatur vara olaglig.

Diktatorn Musharraf bär ändå likheter med andra statsmän i väst. Liksom Tony Blair på sin tid har Musharraf god kontakt med George W Bush. Till skillnad från vanliga dödliga har mannen som startade Irakkriget fullt förtroende för Musharraf. Är det inte en märklig värld vi lever i?

Bush har trots allt gått från ”demokratier förhandlar inte med diktaturer” till att äta rakt ur satans hand. För lite märkligt är det väl ändå att Pakistan numera kallas ett stöd i kriget mot terrorismen. Eller är Putin och Ahmadinejad också välkomna till kalaset? De har ju inte heller öppnat för fler presidentkandidater än sig själva. Och där har vi kanske den röda tråd som binder dessa herrar samman – de är i själva verket inte demokratiskt valda. Alla vet ju vems släkting som utnämnde GW Bush till president. Jo just det, hans egen.

Så har det alltså blivit Lars Vilks tur att utses till syndabock. Ännu en ondskans axelmakt ur den ”föraktfulla västvärlden”! Ännu ett skäl till islamistisk enighet! Ännu en stackars konstnär som missförstås.

Vad som förvånar mig är att det enbart tycks vara konst som intresserar nutida islamistiska protestanter. Muhammedteckningar, rondelhundar… Allt detta till vilket pris?

Den ”store” diktatorn Saddam Hussein hade högst erotiska målningar i sina palats. Ändå var där ingen islamistisk vän av ordning som protesterade. Inte heller när han slaktade kurder, assyrier(?) och meningsmotståndare. Ingen islamist protesterar mot Musharrafs kärnvapenhot mot Indien. Ingen verkar sörja Irans hot mot USA.

Överlag verkar konstintresset överskugga stora delar av intresset för demokrati och fredsgrundad muslimsk tro. Så får protester och krav om censur – grundlagsbrott i Europa – bli den minsta gemensamma nämnaren för dessa diktaturens kreatur. Dessa mörkermän som söker med ljus och lykta efter nya konflikthärdar att hälla bensin på.

Men det verkar saknas intresse av att tolka Koranen på muhammedanskt vis hos dagens extremister. Hade man velat skydda de spillror av demokrati som blivit kvar efter sargade kolonialvälden hade man utfärdat en ny entydig fatwa.

En fatwa till konstens försvar och mot det meningslösa våldets tyranni. Så att resten av världens muslimer kan få tro i stillhet. Utan att behöva stämplas som kvinnohatande antidemokrater.

– – –

På tal om konst lär 3,2 miljoner år gamla Lucy vara på väg från Etiopien till USA. Kritiken mot flytten från Etiopien besvaras av museiordföranden Joel Bartsch i DN med orden: ”Vi har klarat av att visa Dödahavsrullarna, så med vårt museums standard är Lucy inte särskilt ömtålig.” En liten skillnad utgör kanske det faktum att Dödahavsrullarna är 2000 år gamla. Lucy har ytterligare ett par miljoner till på nacken. Bon voyage!

I utbildningen på Johannelunds teologiska högskola ingår vissa praktiska moment. Ett av dessa är att leda en morgonandakt för studenter och anställda vid högskolan. Här är mitt oredigerade manus för fredag 31 augusti. Predikotexten är trettonde trefaldighetssöndagens evangelium (Matteus 7:12). Det talade ordet gäller.
– – –

Sv.Ps. 96:1 (Öppna mig för din kärlek)

TEXTLÄSNING

BETRAKTELSE
Hämnd är ett vanligt förekommande tema i såväl romaner som på film. Från Alexander Dumas klassiker Greven av Monte Christo till Steven Soderberghs Oceans Eleven, Twelve och nu senast Thirteen. Filmerna bildar som ett hämndens tretal. Heligt fastän just oheligt. Den som drabbats av en oförrätt ges på något sätt rätten och utrymmet till en intelligent hämnd. En hämnd som svider lite värre än den ursprungliga oförrätten men ändå håller sig gränserna för djungelns lag.
?Vad andra har gjort mot dig, det har du också rätt att göra emot dem? har blivit ett modernt ?öga för öga och tand för tand?. Medan originalet säljs som vykort och broderier att hänga någonstans där ingen ser dem. Som ett mantra utan egentligt innehåll. Inte alltför sällan utan den avslutande meningen om lagen och profeterna.
Men vad innebär alltså den gyllene reglen rent teologiskt? Varför har Matteus vävt in dessa avslutande meningar till stycket om hur vi bör leva? De är inte alls särskilt originella och enligt vissa teologer inte säkert sagda av Jesus. Stryker vi namnet Jesus kan de ha sagts av många andra antika tänkare.
Perikopen bildar som ett vidsträckt inclusio eller ett parallellställe till Matteus 22:a kapitel om det första och det största budet. Det är här Jesus skiljer sig från samtida klyscheproducenter. För han lever hela sitt liv efter dessa ord, ja, han ska till och med uppfylla det lagen och profeterna säger.
Han bjuder in sig själv till dem ingen vill umgås med, han visar nåd mot de onådda, han förlåter sina närmaste vänner när de sviker honom i den yttersta nöden. Han är beredd att dö för det han tror på.
Allt detta gör han och stryker på så under sina egna ord.
Hämnden är ett vanligt motiv också i Bibliska berättelser. Hos profeten Jona som längtar efter Guds hämnd, hos Judas och Simon zeloten, ja också hos många av oss. Kanske för att vi läser den gyllene reglen som ett vackert ordspråk hellre än som vad den är ? ett koncentrat, en crash course i kristen lag och kristet evangelium.
Vissa av oss känner igen både historien och innebörden allt för väl. Vi känner igen orden från söndagsskolan men känner inte att de berör oss. Inte just nu för jag hinner jallafall inte göra folk nåt. Inte just mot den den här människan, för hon förtjänar inte min hjälp och kommer aldrig att hjälpa mig. Inte just här ? för andra kan se mig och tro, tänka eller säga nåt.
Än fler av oss gör ingenting alls för att vi är på tok för upptagna med oss själva för att orka bry oss. Ändå säger Jesus allt, inte lite grann eller om ni känner för det. Allt, säger han. Frågan är vad det betyder för oss.
För även om hämnden är ljuv är den inte vår att ta ut. Tror vi det har vi inte bara gjort evangeliet om intet utan också hoppat över förhistorien. Hoppat över de första filmerna och bara sett Oceans Thirteen. Hoppat över stället om varför vi ska följa lagen:
? För att hämnden tillhör Kristus, som struntat i sin nödvärnsrätt och gett sitt liv för att ingen mer ska behöva offras. Och för att ingen som tror ska gå om intet.

Därför säger han oss: allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för det. Det är vad lagen och profeterna säger.
– – –
Sv.Ps. 882 (Du har aldrig begärt av mig), ur Psalmer i 90-talet
– – –
BÖN

Evige Gud,
som tänder vår tro
stärker vårt hopp
och formar vår kärlek,
lär oss att leva för andra,
glädjas med dem som gläder sig,
gråta med dem som gråter
och att älska utan förbehåll,
så som du älskar oss.
I Jesu namn.
Amen.
– – –
HERRENS BÖN (VÅR FADER)

VÄLSIGNELSEN (Läses gemensamt)
– – –
Sv.Ps. 96:2-4

Krävs inte mer än Nyhetsmorgon-Jenny i tennisoutfit för att få mig att vakna till. Att hon dessutom skrattar när hennes tennisskills blir tokdissade av livsnjutarSteffo ger henne ännu mer cred.

Ska tydligen vara någon slags tennis-skole-rep med Jonas Björkman ”live från Båstad”. Intelligensen (utom Jenny då) är i Almedalen och Stureplansslicken är i Båstad. Lär alltså bli en soft vecka i Stockholm.

Predikan på Apostladagen, hållen i sommarmässan i Maria Kyrka i Jakobsbergs församling.

För några år sedan var jag på studieresa i Schweiz. Vi var två stycken som, efter en stunds diskussion, hade ansetts lämpade att skickas från Sverige. Jag och en god vän tog i vart fall flyget från Arlanda och efter en kort tågresa kom vi fram till huvudstaden.
Så vi klev av tåget med uppdrag och adress till platsen dit vi skulle. Problemet var att vi hade anlänt för sent för att tas emot. Vi hade heller ingen aning om vart vi skulle. Allt vi visste säkert var varför vi valts ut, att vi skickats och vilket som var slutmålet.
* * *
Dagens texter handlar på olika sätt om utvaldhet, sändning och förutbestämda mål.

Utvaldheten sker på olika sätt för Jesaja och Petrus. Gemensamt har de ändå att de har mött Gud och erkänt sig vara ovärdiga. Jesaja säger till och med ?Ve mig! Jag är förlorad, för jag har orena läppar!? För båda blir också svaret att Gud upprättar dem genom att lova något större. Jesaja blir utan skuld. Petrus, den som under långfredagen förnekar Jesus, blir den som får symbolisera Guds kallelse till mänskligheten.

De delar alltså utvaldheten genom att Gud har förlåtit deras synder. Målet, Guds rike, är också klart men vägen fram skiljer sig stort.
* * *
Vilken väg är den rätta i mitt liv? Den frågan vi ställer oss idag ställde säkert både Jesaja och Petrus efter mötet med Gud. För det är väl det som spelar roll. Hur vi tar oss fram till målet Gud har lovat känns ibland viktigare än själva målet i sig. Ofta stannar vi på vägen, låter oss kanske hejdas av något som verkar intressantare just för tillfället. Ett arbete som får ta all vår tid, ett missbruk, ett evigt samlande på saker som mätta oss på vägen.

Eller också stirrar vi oss blinda på det guldglittrande målet och glömmer bort allt vi har runt omkring oss. Nej, jag har inte tid att hjälpa dig ? jag ska till kyrkan och möta Gud. Nej, jag behöver inte jobba ? Jesus kommer snart. Nej, det där får någon annan göra för jag är präst ? jag får i alla fall inte ut nåt av det.

Att vara kristen handlar om att veta vem som har sänt oss och vart vi är på väg. Det handlar om att leva i den värld till vilken Gud har sänt oss. För bara om vi lever tillsammans kan vi göra skäl för att vara ett heligt folk och ett utvalt släkte. Det handlar om att minnas både start och mål men våga lita till att Gud finns med oss också på vägen.
Schweizresan gick förresten väl. Vi hittade till slut fram till gruppen. Några erfarenheter rikare. På samma sätt tror jag det är med att leva som kristen: också i den mörkaste natt finns en väg som är föreberedd.

– Låt oss bli stilla en stund och fundera över vart Gud vill sända just oss härnäst.

Här är det beredelseord jag höll vid högmässan i Maria kyrka (2:a söndagen efter trefaldighet). ”30 sekunder” var den begränsning jag fått. ? Tror mig nästan ha hållit tiden.

Den vackra inbjudan ligger där på köksbordet och ändå vill jag bara sitta kvar i tv-soffan.

Inte för att jag inte orkar utan för att jag är rädd för hur andra ska reagera om jag tackar ja, klär mig snyggt och går dit.

Vad gör han här? Hur känner han oss? Vem bjöd honom? Varför kommer han så sent?

I Guds rike finns inga oinbjudna gäster. Oavsett min egen rädsla, oavsett mina snedsteg, oavsett om människor försöker stänga dörren ? är vägen till korset alltid öppen.

Låt oss be och bekänna…

?Det är okej att skratta i kyrkan. Vid närmare eftertanke är de gudstjänster jag minns bäst de som väckt en känsla hos mig. Dopgudstjänster med barn som skrattar när vattnet hälls över dem, söndagsskolebarn som kiknar av skratt på fel ställen i mässan, eller anhöriga som skrattar åt dråpligheter vid minnesstunder.?

Läs hela reflektionen över ComedyZone här..

Originally written for and published by standup festival Comedy Zone.

What to do when you’ve got to choose between a panel discussion with Kofi Annan and volounteering for the Salvation Army? Easy choice: Christ before fame. Comedy Zone before meeting idols.

Few might believe me if I told the story in public but it makes sense in writing. I happened to receive two tickets for a formal reception of some honorary PhD’s at Uppsala University. Too late I realised the time and date were the same as for Comedy Zone. What to do? I gave the tickets to a stunningly gorgeous class mate and tried forget about the insanity of my actions.

Then again, I promissed Jesper (or his twin) I’d make it to the Zone and now I’m fully satisfied with my decision. Or at least I should be. Not because I made a sacrifice for anyone but because my cooking skills are more important than my autograph collection.

Not to forget: food is the way to peoples hearts. If everyone had enough food there wouldn’t be wars and without wars no UN (?).

Hoping to see you in Malmö!

/O
Ps. I’m not the one posing on the image… Haha.

As many times before. When in doubt, the companionship of good book’s and long gone authors comforts me. Gives me a hint of the feelings I bear not being inhumane but inherited. Others have felt the same way and still lived on.

I have studied many times

The marble which was chiseled for me?

A boat with a furled sail at rest in a harbor.

In truth it pictures not my destination

But my life.

For love was offered me and I shrank from its disillusionment;

Sorrow knocked at my door, but I was afraid;

Ambition called to me, but I dreaded the chances.

Yet all the while I hungered for meaning in my life.

And now I know that we must lift the sail

And catch the winds of destiny

Wherever they drive the boat.

To put meaning in one?s life may end in madness,

But life without meaning is the torture

Of restlessness and vague desire?

It is a boat longing for the sea and yet afraid.

(Edgar Lee Masters (1868?1950). Spoon River Anthology. 1916.)

Ulf Ekmans ’ekumeniska’ debattartikel på SvD:s Brännpunkt får oväntad kritik – både av Helle Klein och Ulf Ekman själv. Den till en början smörigt insmickrande Ulf verkar helt enkelt inte tåla kritik (från kvinnor?).

Ulfies DA i SvD:

– Ekumenik utmanar sekularisering

Intressant faktum: ingen annan än Ulfie har undertecknat texten som infördes på Brännpunkt. Allt detta tal om ekumenik (förklätt till en säljtext för Livets ord) men ändå är det bara Pastor Ulfie som plitat dit sitt namn. Är det inte lite märkligt?

Helle Kleins genmäle:

– Se upp för Ulf Ekmans ekumenik

Ulfies utbrott på Helles blogg:

– Helle Klein är uppenbart irriterad.

Dagens motsägelse: Moderna teologer(1) som fjärmar sig från Bibeln älskar att använda sig av ord som ?reformation?, ?evangelium? och ?kärleksbudskapet?, nu tömda på sitt ursprungliga innehåll(2). (Ulf Ekman)

(1) Räknar Ulf Ekman inte sig själv som en modern teolog, eller? Kan inte minnas att varken Jesus eller Luther firade gudstjänst i renoverade lagerlokaler. Eller att de ondgjorde sig över utvecklingshindrades föräldrar.

(2) Imponerade ordvrängning. Personligen tror jag inte att evangeliet behöver försvaras av varken Ulfie eller andra. Jag tror nämligen inte att det kan tömmas på sitt ursprungliga innehåll. Undantaget all solk Ulfie m.fl. läst in i evangeliet.