ud-din.se | omarevangeliet

Hur vill jag ha min begravning? Inte den blekaste aning. Några (mindre) passande musikstycken kan jag ändå tänka ut, denna gång på Kotten & Mymlans förfrågan. Tro nu inte att den här listan är någon slags förtäckt avsked, jag älskar livet för mycket för såna tankar. Ber också om ursäkt om jag raljerar för hårt kring musiken, tycker på nåt sätt att döden kan kläs i lite humor.

Förvånas själv över vilka låtar jag kommit att tänka på. Inte en enda av dessa finns i psalmboken. (Där finns förvisso Oändlig nåd (Amazing grace, som f ö går att sjunga till melodin från House of Rising Sun), Härlig är jorden och (Ylva Eggehorns) Var inte rädd.) Men det känns som ett litet problem i sammanhanget.

– – –

Nat King Cole – Nature Boy

Om jag ska lämna någon slags budskap efter mig ber jag att få lämna ett positivt sådant. Som att det är viktigt att omge sig med folk man bryr sig om och som försöker älska en tillbaka. Åtminstone i de lägen då man själv får välja. Sen är det väl oftast de närmaste som planerar avskedet, kanske vill man då välja musik som uttrycker det man inte själv orkar säga högt.

Tomaso Albinoni – Adagio i G moll feat Evgeni Plushenko

När jag tänker begravning, rullar den här melodin igång i mitt huvud. Lite som en jingel eller ett tema. En vackert utbroderad musikalisk historia som i sig själv känns rätt vemodig. Inga svåra ord att hålla reda på, ingen text alls… (Utom i den valda videon från Skidåknings-EM 2003.)

En intressant detalj är att musikstycket, enligt Wikipedia, egentligen komponerades av historikern http://sv.wikipedia.org/wiki/Remo_Giazotto.

The Latin Kings – Nånting som fattas

Trodde du Dogge Doggelito bara gjorde pengar på låtar som ”Snubben” och tv-reklam? Här är det kanske främsta skälet till att jag började lyssna på The Latin Kings. En låt som, kanske lite krystat, ger en kall men ändå hoppfull bild av en förortsuppväxt.

”man föds får liv men vem vet hur många år / för sanningen når dit ljuset inte når /

J.S. Bach – Wir setzen uns mit tränen nieder, Münchens Bachkör

Begravningar är per definition rätt sorgliga tillställningar. Det här är också låten jag plockar fram när allt omkring mig är kaos och jag behöver andas in lite ordning. Så många instrumentstämmor, så strikt kör-sats. Texten är återigen nyckeln till mitt gillande(: vi sätter oss ned med tårar, och ropar till dig i graven: vila i frid.)

Coolio – Gangstas paradise

Ibland är förtvivlan den först tänkta tanken. Inför ett dödsfall, inför vardagen och inför den värld vi upplever runtomkring oss. Känner mig osäker på om det här är en låt jag skulle orka höra på en begravning. När jag skummar versraderna påminns jag om ett stycke i Roberto Savianos bok Gomorra. En kriminell yngling har skjutits ihjäl av polisen i en av Italiens många ”inofficiella” industriförorter. Där och då kan jag tänka mig att den här låten hade passat in. När den nedbrytande förtvivlan blir det sista uttrycket för en livsgnista.

Ibland krävs det ett utifrånperspektiv för att väcka den som sover. Skaka om, röra till och sen lämna åt andra att limma ihop det söndrade. Den senaste veckan har Martin Kellerman reflekterat kring kyrkan i sin serie Rocky. Här är fredagens minst sagt satiriska tankeställare. Fler strippar finns hos DN På Stan.

Rocky-strip ur DN På Stan

”Mitt i livet händer det att döden

kommer och tar mått på människan.

Det besöket glöms och livet fortsätter.

Men kostymen sys i det tysta.”

(Tomas Tranströmer)

Ett msn-meddelande. Så gjorde sig döden senast påmind. En bekant som flaggade sorg i statusfältet. Först trodde jag det handlade om skämt datorspelare emellan. ”Haha, nu dog du! Ska vi spela igen?” Verkliga dödsbud får man via allvarliga röster över telefonen, eller spänt sittande mitt emot en allvarlig vuxen.

Allt gick så fort. Några minuter senare hittade jag hans facebooksida (som en anslagstavla på internet). Där samlades minnesraderna. Glada minnen, korta utrop av sorg och saknad. Sida vid sida med senaste semesterbilderna samlades avsnitten ur vår gemensamma dagsländetillvaro. Studentbilder, vimmelfoton från krogkvällar, små blinkande nallebjörnar från sörjande vänner.

Slänger iväg ett mail för att stilla min egen oro, klär ut mig till administratör. Tänker att om jag bara får veta var och när begravningen sker behöver jag inte känna. Klarar jag av det rasar inte tillvaron. Håller jag mig upptagen med annat. Behandlar det här som en vanlig händelse i veckoalmanackan. Då slipper jag sakna, ångra och älta. Men det finns inga ”quick fix” mot livets vassa kanter.

Ici égalité (här jämlikhet), står det över ingången till en kyrkogård i Schweiz. Döden är sig ständigt lik, men sorgen är alltid individuell. Privat, avskild i en av hjärtats abonnerade rum. En svårbegriplig känsla av att någon vi älskar inte längre finns hos oss. Som i en kurragömmalek utan slut. Återstår för oss att hitta tillbaka till den belysta vägen bortom barndomens lekplatser. Gråta oss torrögda, för att med tiden gå vidare.

Nån sa att det måste vara skönt att vara troende när man förlorat en god vän. Visst är det så. Att hoppet om ett liv bortom lidandet skänker tröst mitt i det svåra. Just nu känns det framför allt tryggt att få vila i alla de människonära berättelser Bibeln rymmer. Som berättelsen om hur svårt Jesus och hans bekanta Marta och Maria sörjer sin vän Lasarus som dött. I berättelsen väcker Jesus upp Lasarus från de döda, som en förhandsvisning om hur han, enligt kristna, en gång ska uppväcka oss alla.

Bortom stelheten och de gammalsvenska orden kändes den katolska begravningen också rätt behaglig. Där fanns en lugnande känsla av ordning. I sorgens kaos fanns tröst i att det finns riter också för det svåra. Utstakade vägar, etapper att kryssa av – i sin egen takt. Psalmer för att genom musiken ge uttryck för känslor vi har svårt att uttala, böner som tröstar. Texter som förenar vår sorg och smärta med dem som gått före och dem som kommer efter. Från evighet – till evighet.

Tydligast för mig själv förblir minnesfilmen av hur jag lägger ned rosorna i rött och vitt på kapellets kalla stengolv. Möter hans blick i ett fotografi som står mitt emellan en gravkrans och ett mjukdjur. Ett mjukdjur, på en tjugofemårings begravning – för att vi alltid förblir barn i våra föräldrars ögon. Framför mig, mellan ännu fler blomster, ligger kistan under ett violett överkast. This is real. Han kommer inte att ringa igen, inga sms, inga mail… (offline).

Fotnot: Fotografen, sonen, brodern och gode vännen Rodde dog i en bilolycka en helgmorgon i oktober. Han blev 25 år gammal. Kaddish*, är en bön som enligt judisk tradition bedes efter dödsfall.

Relaterat: Dagen

Under helgen som gick firade Stockholms stift ”Gud 08” på Stockholmsmässan. En helg fylld av seminarier, gudstjänster och engagerade samtal. Här är en präststudents reflektion kring folkkyrkan och dess framtid.

Dagens frilans Jacob Zetterman skriver mer sakligt om stiftsmöte, firmafest och hedersprofeten Marcus Birro.

Det är lätt att bli cynisk som präststudent. År för år ökar mina studieskulder i takt med att kyrkans medlemsantal minskar. 75 000 kr från CSN matchas av 75 000 utträden per år, en krona satsat – en medlem tappad. I detta sekulära och krassa ekonomiska utgångsläge skymningstid har stiftsmötet genererat nytt bränsle till ett befintligt hopp.

För mig manifesterades temat – Gud 08 framför allt i alla korta möten med tidigare eller blivande kollegor från stiftets många hörn. En församlingspräst som nyss doktorerat, en pastorsadjunkt som fått fast tjänst, en kyrkoherde som pensioneras och den yngre förmågan som får ta vid.

Att leva i kyrkans mitt innebär att ta plats i en ständigt pågående rörelse. Ett flöde att hämta kraft ur och bidra till. Så kontrasterar bilden inifrån kyrkan den som gärna förmedlas i våra nyhetsmedia. Larmrapporternas ansiktslösa siffror bryts mot anställda och förtroendevalda som är beredda att ge av sitt engagemang och sin tid till de miljoner som nås av Svenska kyrkan.

Ett konkret positivt exempel är kyrkomusikern som kände sig stolt över att spela på många förrättningar. Han menade att detta är en gudstjänstform som i onödan behandlas styvmoderligt. En enkel majoritet av våra möten med medlemmar sker ju just i samband med dessa. Så stärks bilden av att perspektivet ibland är viktigare än det vi betraktar. What you see it not always what you get.

Paradoxalt nog handlade mina tre seminarier om skam, sorg och krisberedskap. Tre begrepp vår kyrka är välbekant med. När kriser inträffar är det kyrkan folk söker sig till, och hon ställer också upp. Som ett centrum av ackumulerad grundtrygghet. Med det meningsskapande budskap som burit människor genom vardag, fest, kris och perioder av fattigdom.

Bortom vikande medlemssiffror påminder Marcus Birro om hur fel vårt perspektiv egentligen är. Vi tjänar en bas av 7 miljoner medlemmar men lägger ibland hela vårt fokus på det fåtal som lämnar gemenskapen. Har vi kanske förlorat greppet om det eviga uppdrag mänskligheten givits och för mycket hängett åt oss tillfälliga trender och nycker?

Helgen igenom har jag fått bekanta mig mer med folk som på ett eller annat sätt praktiserar, eller funderar kring, kyrkans uppdrag att ”tjäna den mänsklighet du har tjänat”. Folk som hellre ser den stora skogen av behov och tillväxt istället för ensliga förvuxna martallar. Kyrkans huvuduppgift är att vara här och nu, och lita till att Gud förser.

Paolo Roberto fick frågan ”varför firar kyrkan stiftsfest?” men valde att boxa bort den. För egen del, som präststudent, vill jag svara: för att idag fira det vi ännu inte har sett men hoppas på.

”Jag, liksom många andra män i min generation, är ovan att visa känslor. Men jag vill säga till alla som känner så: Våga visa svaghet, värme och känslor.” (Kungen, 2005-01-10)

Jämställdhetspendeln har svängt. Efter åratal av kvinnliga perspektiv släpps nu äntligen männen fram i mediebruset. Jag menar det rent bokstavligt. Men inte vilka män som helst, nu lämnas utrymme för de kännande männen. I tv-serier Entourage, där det är killarna som oroar sig för hur utseende, framträdande och rent vardagstjafs.

Det senaste utropstecknet på vägen är Pittstim, en antologi om manlighet signerad Zanyar Adami och Inti Chavez-Perez. De två har pressat tidningen Gringos redaktionsgrav och den närmaste bekantskapskretsen på högst personliga (och ibland privata) reflektioner kring manlighet. Om killar som blir sexuellt utnyttjade, olyckligt förälskade eller bara slåss för njutnings skull. Här samsas hockeyminnen med funderingar kring Valerie Solanas SCUM-manifest.

Namnet till trots är detta inte en särskilt politisk bok. Den innehåller få, om några, referenser till feministbibeln Fittstim. Trots eller tack vare detta är texterna lätta att ta till sig för mig som kille. Jag kan ömsom känna igen mig och ta avstånd från författarnas upplevelser. Här, i blandningen av högt och lågt ligger textsamlingens stora behållning. Pitt stim är inget manifest för den moderne mannen, det är snarare en resumé – en CV – över erfarenheter av åtråvärda men ihåliga ideal.

Hade jag själv fått skriva ett kapitel hade det kunnat få handla om det förbjudna intresset för dans. Om hur jag som knubbig sexåring tog min enda lektion i klassisk balett. Både brorsan och syrran ägnade några år åt denna konstform, själv tyckte jag det var svårt och tråkigt. Något jag nu, med slankare proportioner, kan komma på mig själv med att ångra. Känner mig lite grann som Bart Simpson då han upptäcker just balettdansandet (givetvis förklädd). Men riktiga killar ska väl träna styrka och lira fotboll.

Tillbaka till boken som ger plats åt knarklangare, otrogna, fega, blodtörstiga män försöker ge en bild av att vara ung man. Jag kan förstå om detta låter som århundradets flopp. Det hade jag själv tyckt om avsändaren varit en annan än ett vinstdrivande Bonnierförlag. Klart berättelserna är redigerade för att vara intressanta, säljande. Plockar man femton drivna ynglingar får man också en säljande samling. Mycket få pekpinnar – desto fler öden att skratta sig harmynt åt eller förfäras av.

Detta mina damer och herrar är en god bok för bussresan eller fikarasten. Särskilt för dig som tror att dagens ungdomsgeneration består av samvetslösa små broilers.

Andra som kommenterat Pittstim: Fredrik Hertzberg (SvD), Daniel Levin (GP), Malena Rydell (DN), du själv?

– Jag kan ju skriva hur mycket som helst om kristen tro, jag tycker ju att det är skitintressant. Särskilt när man får den här publiken som förhoppningsvis också tycker att det är intressant. (Magnus Betnér)

Såg Magnus Betnér i gårdagens ”I ditt ansikte” på Kanal 5. Tyckte slutet på programmet var briljant, även om kanalen i sig är rätt risig. Betnér skulle alltså uppträda i en Metodistkyrka i Göteborg, resten av avsnittet funkade som en seg uppvärmning. Med stackars taxiförare som plågades med göteborgsvitsar och annat groll.

Gigget verkade ha gått galet bra. Betnér förvånade nog många med sin koll på både kyrkor och bibelställen, kanske för att hans pappa är missionspastor. Han skämtade eller funderade också kring klockrena vardagsfrågor från valfri sökare. Tonvikten låg (som vanligt) på att GT är svårt att förstå ”out of the box”. De billigare poängerna bjöd Jesus på – killen som umgicks tre år med ”tolv killar i klänning”.

Så, vad tyckte pastor Lasse Svensson om ståuppkomiken?

– Det är ju utmanande och jag menar det som är bra är att ni kommer hit och levererar er känsla, er upplevelse av det här.

Kan själv inte göra annat än att hålla med. Komikerna svor inte och verkade fullt medvetna om i att de stod i en kyrka. Nu menar jag inte att allt som sägs i en kyrka är predikan, sällan så. Min bild av uppträdandet var ändå att Betnér med kollegor verkade vara sig själva och publiken i kyrkan tycktes både skratta över både svåra och enkla poänger.

Kritiken har ändå inte låtit vänta på sig:

– Jag är mycket, mycket upprörd, besviken och sorgsen över det här. Det är helt okej att man driver med oss som kristna, men inte att man driver med det som är heligt i vår tro. Hur kan församlingen tillåta att man i ett helgat kyrkorum uttalar så grova hädelser? (Berndt Isaksson, Metodistkyrkan i Vetlanda, enligt Dagen).

Bloggaren  och muslimen(?) Leila funderar i vidare cirklar:

– Överlag kändes det som att de flesta tyckte det var ganska roligt. Men man kände onekligen för att skruva lite besvärat på sig när han sa saker som att Jesus var bög för att han hängde med 12 snubbar i klänning bland annat. Så får man väl inte säga tänker jag?

Vad tycker du själv? Se efter och tyck till!

[flv:http://www.youtube.com/watch?v=XRraxJutMWg 425 344]

Läser för övrigt att en komiker riskerar fängelse för påveförolämpning i fundamentalistiska Italien.

Få kursböcker talar rakt in i mitt eget liv. Ännu färre har fått mig att börja gråta. Visst händer det att jag känner igen mig själv eller andra i något av det jag läser. Oftast mättas jag med mer eller mindre nya oumbärliga kunskaper.

Terapeuten Tommy Hellstens Barn av Livet tillhör gruppen ofta tummade hyllvärmare i mitt ostädade studentrum. Den står där i all sin pocketglans och tickar som en otålig brevbomb i väntan på locka fram tårar hos den oförsiktige. För egen del har jag av att läsa den tunna boken framför allt lärt mig saker om mig själv. Skäms nästan att medge sånt ifråga om en självhjälpsbok.

”Medberoende är en sjukdom eller ett sjukdomsliknande tillstånd som uppkommer då en människa lever nära en mycket stark företeelse och inte förmår bearbeta denna företeelse så att hon kan integrera den i sin personlighet utan anpassar sig till den.” ur Barn av Livet av Tommy Hellsten

Med fokus på medberoende och mognad förklaras här hur närheten till något slags missbrukare kan påverka även den som minst förväntar det. Flera till synes vettiga idéer och tankemodeller samsas här med stundom flummiga exempel. Texten är också ett slags uppföljare till Flodhästen i vardagsrummet som grundligare berör upptäckten av beroendemönster.

Nåväl, jag ska inte starta bokhandel om ni trodde det. Däremot vill jag tipsa om Tommy Hellstens föreläsning i Lötenkyrkan i Uppsala den 21 oktober. Hade just skrivit ett tidigare inlägg när jag hörde att karln skulle till mina hemtrakter. Hoppas föreläsningen kan inspirera fler till att vilja lära sig mer om beroendepersoner och deras anhöriga.

[flv:http://www.youtube.com/watch?v=PcjnbIF1yAA 425 344]

Fotnot: lägg märke till de tre svävande potatisarna i inledningen.

Ett spöke går runt Europa – efterkrigstidens spöke. Med jämna mellanrum flyter sanningar om andra världskriget upp till ytan. Sanningar så tabubelagda att få tidigare velat röra vid dem. Själv uppvuxen med finsk mor känner jag mycket väl till att där finns sådant som bör lämnas därhän. Sånt hennes föräldrar och deras inte velat diskutera. Hos äldre bekanta känner jag igen samma mönster, frågor som besvaras med tystnad.

Ibland får dessa förbjudna frågor uppmärksamhet. Henrik Arnstad grävde i den finsk-svenska, civila spanjorer i sin, och nu har Jörg Friedrichs börjat gräva i den oskrivna tyska historien. När tidigare nedtystad historia uppmärksammas tycks det ta hus i hemligheternas helvete. Det är som när Lars Noréns dagbok publicerades tidigare i våras – det sätts skottpengar på brevbäraren. Fullt förståeligt givetvis. För alla berättelser är inte lätta att förhålla sig oberörd till.

När vår närtidshistoria skrivs om berörs vår egen verklighet. Om civila tyskar inte bara var bödlar utan också offer – vad händer då? Eller om Finlands högborgerlighet verkligen sympatiserade med nazisterna och därför ville alliera sig med dem? Då väljer en del, som docent Erkki Maasalo, att fortsätta förneka medan andra accepterar det nya. Problemet med båda dessa förhållningssätt är att anonyma civila kommer till skada. Finska, spanska och tyska veteraner – för att nämna några – har trots allt levt under status quo genom årtiondena.

Är det då rätt att börja röja för länge sedan mumifierade lik ur samvetets garderober? Hade Lenin rätt när han sa att man behöver knäcka några ägg för att göra omelett? Själv tycker jag mest att det verkar jobbigt oavsett vilken väg man väljer. För både den som talar och den som tiger har rätten på sin sida, rätten att känna sig kränkt.

”Men jag tror att kyrkan som arbetsplats behöver förändras. Möjligheterna till att själv kunna påverka arbetet måste bli bättre. För att Svenska kyrkan ska överleva måste man se till de idéer de anställda har.” (Omar Ud-Din intervjuad i Dagen, 3 april 2008)

Blev igår uppringd av Therésia Erneborg på tidningen Dagen . Hon skrev på nån story om Svenska kyrkans nya kollektivavtal. Gjorde misstaget att svara direkt hellre än att be henne ringa upp en stund senare. Hade det varit andra än Dagen hade jag fått oroa mig storligen för resultatet.

Nu blev resultatet rätt okej ändå. En halvlång pryl om avtalen som jag fått färga med lite framtidsutsikter. Några korta citat utifrån det jag faktiskt tycker. Artikeln finns att läsa på tidningens webbplats .