studentköket | när du tröttnat på nudlar…

Självförtroende kan både hjälpa och stjälpa en kökslärling. Framåtanda uppskattas av chefer så länge du respekterar deras uppsatta gränser. Ett ”Oui, Chef!” från botten av magen hellre än i målbrottsfalsett är ett smidigt sätt att få nya utmaningar. Klara dem någorlunda och du kommer inte att hånas när personalölen hälls upp efter stängning. Kvittra på i falsett och du kommer fortsätta kärna ur lök och koka kikärter till hummus tills du… a) går hem, b) säger upp dig och därefter går hem, eller c) blir ihop med kocken (läs: fått ihop det) och därför befordras till salladsstationen.

Då jag idag bevisligen är crazy nog att tacka ja till utmaningar vågar jag nu, peppad av Jesper och Mackan, beröra mitt mindre passionerade förflutna.  Anyhow, när jag var ännu yngre och ännu var en mvg-ambitiös student hade jag om möjligt ännu sämre koll på hur man sålde in sig hos söta flickor. Man skulle kunna säga att filmen ”Borta med vinden” utgjorde grunden för det jag visste om kärleksfulla relationer.

Med risk för ännu en fadäs i köksbrödernas sällskap återvänder jag nu alltså till min högstadieskola. Åter till åttonde klass, närmare bestämt till den 11 september 2001. För medan andra bänkade sig framför extrainsatta nyhetsinslag upplevde jag mitt livs första (oh, really?) uppraggning. Ägnade, som alla coola kids, några timmar i veckan på den lokala musikskolan.

Till skillnad från grabbarna i det tuffa gänget lirade jag fagott i en blåsorkester, inte trummor i ett råhäftigt garageövande rockband. Tisdagen den 11/9 hade vi övat och allt var rätt chill. När jag återvände den 18:e fick jag mer uppmärksamhet än vanligt av den blonda tvärflöjtisten. Här kommer ännu en antik lärdom: alla tjejer jag ömsesidigt intresserat mig för har spelat piano, tvärflöjt eller båda dessa. Detta var donna nummer ett i denna skara.

Det hände inte särskilt mycket den kvällen annat än att vi rätt oskyldigt lattjade runt på skolgården medan alla andra bladat hemåt. Hon väntade på att plockas upp av sin mor. En mor som klokt nog var något försenad just denna kväll. (Eller också märkte vi inte av henne tidigt nog). Nåväl, någon vidare romans utvecklade sig aldrig. Minns vagt (dvs glasklart) att vi bestämt att ses på nåt diskotek en fredag.

Väl framme på stället insåg jag att tjejen misstagit min blyghet för självförtroende. Jag var en osäker ung pojkspoling i ett hav av likasinnade högstadiekillar. Hon hade hemmaplan och verkade känna typ alla killar. Jag pallade inte konkurrensen utan tog sista bussen hem.

En som pallade trycket ett tag för att senare försvinna från radarn lika fort som tvärflöjtisten var Craig David. Innan han tuffade till sig släppte Craig den låt som kanske bäst beskriver känslan hos en fjortonårig kille som med brustet hjärta knatar genom Huddinge centrum på väg till bussen. En regnig höstkväll. Smörigt och helt totalt, på gränsen till queer- eller emomässigt, hjärtskärande.

[flv:http://www.youtube.com/watch?v=fuNqDBstipU 480 360]

Det här inlägget provocerades fram av en idépost från Mymlan.