studentköket | när du tröttnat på nudlar…

”’You are a shit chef!’ he would bellow. ’I make two cook like you in the toilette each morning! You are deezgusting! A shoe-maker! You have destroyed my life! . . . You will never be a chef! You are a disgrace! Look! Look at this merde . . . merde . . . merde!’ At this point, Bernard would stick his fingers into the offending object and fling bits of it on the floor. ’You dare call this cuisine! This . . . this is grotesque! An abomination! You . . . you should kill yourself from shame!’” (Antony Bourdains Kitchen Confidential)

Graninge stiftsgård har i regel Gustavsbergstraktens bästa konferensluncher. I lördags stämde det mycket väl – så länge du inte var vegetarian. Dock fanns där en veggobiff i sällskapet som fick just veggobiff. Eller schnitzel eller vad det nu heter. En par gråa klumpar av kikärtor eller nåt. Servisen hävdade att fanskapet kryddats med örter ur den egna kryddträdgården.

Chef Bernard hade troligtvis vräkt ord värda att skriva i min blogg. Om helgkocken på Graninge gått på CIA och underkastat sig dennes bedömning. Åtminstone ringer citatet ur boken i öronen på mig i samtalet med servisen. Tills kocken erkänner att ”veg-ordern kommit lite sent”… Tur jag äter kött själv & inte gett mig in i restaurangsvängen. Då hade jag stått vid spisen och skämts, vredgat kallat gästen h*ra i köket och skämts lite till. Skämts över att mitt slarv drabbat nån överbetalande gäst.

Nu önskar jag mest att nån i Bernards kaliber ville pressa mig att studera flitigare. Det behövs minst lika väl i pastorala studier som i köket. Amen,