studentköket | när du tröttnat på nudlar…

Ursprungligen skriven för och publicerad av standup-festivalen Comedy Zone.

Köksmästar-Jesper väckte mig imorse. Föreläsningsförsoven stod jag redan i duschen och upptäckte samtalet först när jag vaknat upp ur morgondvalan. Vissa, däribland jag, blir inte människor förrän efter en dusch. Sen blir jag ungefär lika medgörlig, nåja, som en nyvattnad kaktus.

På Jespers inrådan har jag korsat stan för att prova ut arbetskläder för försommarens knivfejder. Upplystes också om att det finns klass-skillnader också i köket; svarta attiraljer för köksmästaren och blått åt resten. Därtill vita byxor och en kort vit rock med kulknappar. Som krona på verket en mössa: hög cylinder för kökets okrönta kungar (och drottningar), låg pillerburk åt resten.

Största paniken var ändå insikten om att byggjobbare, läkare, och kockar köper kläder på samma enorma varuhus. Tur att folk inte får för sig att byta jobb över en dag. Kockknivar lär inte operera patienter särskilt finmaskigt och läkare i kök kan få för sig att sy igen såren på alla döda små djur. Typ som pussel med kött.

En annan svår fundering, vid sidan av hinduismtentan, var valet av broderat namn. Förslaget Satan förklarar (& försvarar) min svarta kökshumor, Omie får mig att låta lite mjäkigt söt medan Curry visar på lite självdistans… Till slut blev begäran iaf att få heta Omar Ud-Din. Har aldrig sett det i brodyr förr. Mamma (eller jämnåriga tjejer) kanske gillar det… I mildaste lag kanske det kan stjäla lite uppmärksamhet från min kokbokssamling. Att ha en rock alltså.

Nu återstår att lära mig laga mat i form av tapas. Tapas på svenska.