ud-din.se | omarevangeliet

Lördag 10 jan till tisdag 13  jan

Vi har funnit semestertempo – dvs, sova länge på morgnarna, äta frukost och spendera dagens varma timmar i skugga i sällskap med varann och god lektyr. Kanske ta en dagstur på stan ibland men spara längre turer till kvällarna då solen börjar gå ner. Perfekt för strandpromenader då solstekande gäster också börjar lämna sina hyrda stolar. Kanske äter vi sen ute på nån av stans restauranger – vi har hittills varvat thaimat och hamburgare. Det hinner ofta bli senare kväll innan vi återvänder till vårt rum i Villa Patong, lagom sent för att hinna med att t.ex. se en film eller ett avsnitt ur tv-serien gossip girl.

Kanske kommer vi hitta på lite mer saker nästa vecka, men just nu trivs vi rätt bra med att bara ta det lugnt och slappa tillsammans.

Fredag 9 jan

Annas flyg från Bangkok till Phuket blev ca en timme försenat pga ett elfel i ena turbinen som krävde sju mekaniker att reparera, dvs en mekaniker som skruvade och sex stycken som tittade på. Fram kom hon i alla fall så småning om och hade dessutom hunnit lära känna en ny bekant från flygstolen bredvid. Han visade sig vara vd för Bangkok Bank.

Medan Anna spanade in mekaniker vankade en morgontrött och lite åksjuk Omar av och an vid färdmålet. Inte för att Thailand är kaotiskt för det är väl en självklarhet att flygplan ska skyltas som ankomna även om det knappt hunnit starta. Förseningar är ju inte förseningar så länge man inte ändrar i tidtabellen. ”No mr, delays do not exist in Thailand. You can find new nice girlfriend in Thailand.” (klart jag skojar) Men lite förvirrad var han nog. Tänk om hon inte satt på planet 🙂

Hur som helst, fram kom hon. Dessutom fram till Villa Patong – huset i staden Patong där Omar bor, och numera hon själv också. Visserligen mycket trött och lite mer förkyld än när resan började i Sverige – men glad och förväntansfull på sin första semester!

Jag fick ett erbjudande om att resa iväg till Thailand mitt i mörkaste november. Halvless på teologistudierna och allt meck med CSN tackade jag ja utan att egentligen veta vad jag gav mig in på. Drabbades av en intelligensmässig blackout och packade ner det lilla av sommarkläder jag hade i Uppsala.

Nu, efter en månad i charterparadiset Pa-Tong på Phuket känner jag mig mest lite överrumplad. Inte så mycket av tillvaron på ön utan av hur mycket jag lärt mig om mig själv av att inte vara hemma i Stockholm/Uppsala. Om hur mycket jag har förändrats sen jag egentligen drömde om att resa utomlands och leva ur hand i mun.

För det hände en del annat i november. Jag insåg att jag förälskat mig i min närmaste tjejkompis. Det otroliga inträffade – hon berättade att hon fallit för mig. Instant happiness – fram tills jag faktiskt reste iväg. Sedan jag landade har inte en dag passerat utan att jag känt mig malplacerad. Jag har förlorat arbetsglädjen dag för dag och mest av allt längtat hem till Skype och vardagssamtalen med Henne.

Det må låta märkligt men jag har alltid sett tvåsamhet som en utmaning. Idag vill jag ingenting hellre än att kunna smyga ner en barnsligt textad post-it-lapp i hennes senaste pocketbok. En sån otrolig förändring i mitt sätt att leva. En ensamvarg som fallit hårt och landat i ett mjukt och fluffigt moln.

Är väl Hammarskjöld som sagt att den längsta resan är resan inåt. Smart kille.

Ibland krävs det ett utifrånperspektiv för att väcka den som sover. Skaka om, röra till och sen lämna åt andra att limma ihop det söndrade. Den senaste veckan har Martin Kellerman reflekterat kring kyrkan i sin serie Rocky. Här är fredagens minst sagt satiriska tankeställare. Fler strippar finns hos DN På Stan.

Rocky-strip ur DN På Stan

Hon ser ganska svag och blygsam ut. Talar vacker svenska med en färg av balkanaccent. Tittar rätt ut i rummet liksom för att möta så få blickar som möjligt. Ändå verkar hon påtagligt orädd och stark när orden väl vågar sig över hennes tunga och ut i det panelklädda rummet.

– Egentligen kom jag hit för att lyssna. Så kom jag att tänka på dem jag haft runt mig medan jag varit sjuk. På alla dem jag sårat genom åren.

Nu förstår jag mitt eget motstånd mot att gå som anhörig på ett AA-möte. Skälet till varför jag inte kom iväg förrän det nästan var för sent för att jag skulle hinna traska över city till möteslokalen. Det är svårt att hålla sig neutral till svåra livshistorier. Det är också påfrestande att hamna mitt i någons tillfrisknande.

– …till slut orkade ingen med mig längre. Hade lurat så många, stulit av så många av mina bekanta. Det var då jag bestämde mig för att jag inte ville dö, jag ville börja leva.

Någon har sagt att det sker en underjordisk väckelse inom AA. Jag vet inte om jag tror på väckelserörelser. Däremot tror jag på kraften i att dela med oss av våra erfarenheter. Och på att lyssna in andra utan att värdera, döma eller besvara. ”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag” står det i Galaterbrevet, ibland behöver vi göra tvärtom – våga öppna oss och lätta varandras bördor.

Tolvstegsrörelsens styrka och svaghet ligger i anonymiteten. Så länge förtroendet finns kvar vågar vi berätta, lasta av oss det som tynger och få hopp ur andras styrka. Men för den som vill försöka rädda andra utan att börja hos sig själv finns lite att hämta hos AA. Allt börjar hos dig själv.

Har du bestämt dig för att leva?

Fotnot: anonymiteten är en av AA:s grundvalar. Citaten är autentiska men det sagda ordet är viktigare än vem som sagt det.

”Mitt i livet händer det att döden

kommer och tar mått på människan.

Det besöket glöms och livet fortsätter.

Men kostymen sys i det tysta.”

(Tomas Tranströmer)

Ett msn-meddelande. Så gjorde sig döden senast påmind. En bekant som flaggade sorg i statusfältet. Först trodde jag det handlade om skämt datorspelare emellan. ”Haha, nu dog du! Ska vi spela igen?” Verkliga dödsbud får man via allvarliga röster över telefonen, eller spänt sittande mitt emot en allvarlig vuxen.

Allt gick så fort. Några minuter senare hittade jag hans facebooksida (som en anslagstavla på internet). Där samlades minnesraderna. Glada minnen, korta utrop av sorg och saknad. Sida vid sida med senaste semesterbilderna samlades avsnitten ur vår gemensamma dagsländetillvaro. Studentbilder, vimmelfoton från krogkvällar, små blinkande nallebjörnar från sörjande vänner.

Slänger iväg ett mail för att stilla min egen oro, klär ut mig till administratör. Tänker att om jag bara får veta var och när begravningen sker behöver jag inte känna. Klarar jag av det rasar inte tillvaron. Håller jag mig upptagen med annat. Behandlar det här som en vanlig händelse i veckoalmanackan. Då slipper jag sakna, ångra och älta. Men det finns inga ”quick fix” mot livets vassa kanter.

Ici égalité (här jämlikhet), står det över ingången till en kyrkogård i Schweiz. Döden är sig ständigt lik, men sorgen är alltid individuell. Privat, avskild i en av hjärtats abonnerade rum. En svårbegriplig känsla av att någon vi älskar inte längre finns hos oss. Som i en kurragömmalek utan slut. Återstår för oss att hitta tillbaka till den belysta vägen bortom barndomens lekplatser. Gråta oss torrögda, för att med tiden gå vidare.

Nån sa att det måste vara skönt att vara troende när man förlorat en god vän. Visst är det så. Att hoppet om ett liv bortom lidandet skänker tröst mitt i det svåra. Just nu känns det framför allt tryggt att få vila i alla de människonära berättelser Bibeln rymmer. Som berättelsen om hur svårt Jesus och hans bekanta Marta och Maria sörjer sin vän Lasarus som dött. I berättelsen väcker Jesus upp Lasarus från de döda, som en förhandsvisning om hur han, enligt kristna, en gång ska uppväcka oss alla.

Bortom stelheten och de gammalsvenska orden kändes den katolska begravningen också rätt behaglig. Där fanns en lugnande känsla av ordning. I sorgens kaos fanns tröst i att det finns riter också för det svåra. Utstakade vägar, etapper att kryssa av – i sin egen takt. Psalmer för att genom musiken ge uttryck för känslor vi har svårt att uttala, böner som tröstar. Texter som förenar vår sorg och smärta med dem som gått före och dem som kommer efter. Från evighet – till evighet.

Tydligast för mig själv förblir minnesfilmen av hur jag lägger ned rosorna i rött och vitt på kapellets kalla stengolv. Möter hans blick i ett fotografi som står mitt emellan en gravkrans och ett mjukdjur. Ett mjukdjur, på en tjugofemårings begravning – för att vi alltid förblir barn i våra föräldrars ögon. Framför mig, mellan ännu fler blomster, ligger kistan under ett violett överkast. This is real. Han kommer inte att ringa igen, inga sms, inga mail… (offline).

Fotnot: Fotografen, sonen, brodern och gode vännen Rodde dog i en bilolycka en helgmorgon i oktober. Han blev 25 år gammal. Kaddish*, är en bön som enligt judisk tradition bedes efter dödsfall.

Relaterat: Dagen

Vi erkände att vi var maktlösa inför drogen – att våra liv hade blivit ohanterliga.

Sällan har jag skämt så mycket som den helgen i de ångermanländska skogarna. Efter varje samtalsrunda kände jag mig allt mer misslyckad och svag. Att gråta inför tjugo vilt främmande människor har aldrig varit min önskedröm. Senast veckan innan stängde jag in mig i badrummet för att ingen skulle kunna ana att jag mådde dåligt. Stängde in mig trots att jag bodde själv.

Instängdheten gjorde givetvis ingenting bättre. Men det kändes bra att tro att jag hade kontroll över situationen. Jag höll mig själv i schack medan jag begick socialt självmord. Rädslan för att bli avslöjad som en total bluff hindrade mig från att våga vara mitt egentliga jag. Mitt jag bortom betygsmässiga framgångar.

Där satt jag alltså och försökte gömma mina uppenbara tårar tills föreståndaren punkterade den spända stämningen. Han var knappast en gudabenådat karismatisk retoriker men det han sa minns jag fortfarande:

– Vet ni varför ni mår så dåligt? Varför det är så svårt det här..?

Ingen svarade, så han malde på.

-…för att ni älskar era anhöriga, trots att de missbrukar.

Ingen präst kunde (eller hade vågat) säga det bättre. Denna idiotsäkert självklara och samtidigt smärtsamma sanning. Att vårt gäng anhöriga som samlats för att lära oss mer om att vara anhöriga till missbrukare innerst inne var där för att vi brydde oss om våra beroende familjemedlemmar.

Men så är också erkännandet det första steget mot tillfrisknande.

The opposite of love is not hate, it’s indifference.

And the opposite of life is not death, but indifference between life and death.

(Professor Elie Wiesel)

Under helgen som gick firade Stockholms stift ”Gud 08” på Stockholmsmässan. En helg fylld av seminarier, gudstjänster och engagerade samtal. Här är en präststudents reflektion kring folkkyrkan och dess framtid.

Dagens frilans Jacob Zetterman skriver mer sakligt om stiftsmöte, firmafest och hedersprofeten Marcus Birro.

Det är lätt att bli cynisk som präststudent. År för år ökar mina studieskulder i takt med att kyrkans medlemsantal minskar. 75 000 kr från CSN matchas av 75 000 utträden per år, en krona satsat – en medlem tappad. I detta sekulära och krassa ekonomiska utgångsläge skymningstid har stiftsmötet genererat nytt bränsle till ett befintligt hopp.

För mig manifesterades temat – Gud 08 framför allt i alla korta möten med tidigare eller blivande kollegor från stiftets många hörn. En församlingspräst som nyss doktorerat, en pastorsadjunkt som fått fast tjänst, en kyrkoherde som pensioneras och den yngre förmågan som får ta vid.

Att leva i kyrkans mitt innebär att ta plats i en ständigt pågående rörelse. Ett flöde att hämta kraft ur och bidra till. Så kontrasterar bilden inifrån kyrkan den som gärna förmedlas i våra nyhetsmedia. Larmrapporternas ansiktslösa siffror bryts mot anställda och förtroendevalda som är beredda att ge av sitt engagemang och sin tid till de miljoner som nås av Svenska kyrkan.

Ett konkret positivt exempel är kyrkomusikern som kände sig stolt över att spela på många förrättningar. Han menade att detta är en gudstjänstform som i onödan behandlas styvmoderligt. En enkel majoritet av våra möten med medlemmar sker ju just i samband med dessa. Så stärks bilden av att perspektivet ibland är viktigare än det vi betraktar. What you see it not always what you get.

Paradoxalt nog handlade mina tre seminarier om skam, sorg och krisberedskap. Tre begrepp vår kyrka är välbekant med. När kriser inträffar är det kyrkan folk söker sig till, och hon ställer också upp. Som ett centrum av ackumulerad grundtrygghet. Med det meningsskapande budskap som burit människor genom vardag, fest, kris och perioder av fattigdom.

Bortom vikande medlemssiffror påminder Marcus Birro om hur fel vårt perspektiv egentligen är. Vi tjänar en bas av 7 miljoner medlemmar men lägger ibland hela vårt fokus på det fåtal som lämnar gemenskapen. Har vi kanske förlorat greppet om det eviga uppdrag mänskligheten givits och för mycket hängett åt oss tillfälliga trender och nycker?

Helgen igenom har jag fått bekanta mig mer med folk som på ett eller annat sätt praktiserar, eller funderar kring, kyrkans uppdrag att ”tjäna den mänsklighet du har tjänat”. Folk som hellre ser den stora skogen av behov och tillväxt istället för ensliga förvuxna martallar. Kyrkans huvuduppgift är att vara här och nu, och lita till att Gud förser.

Paolo Roberto fick frågan ”varför firar kyrkan stiftsfest?” men valde att boxa bort den. För egen del, som präststudent, vill jag svara: för att idag fira det vi ännu inte har sett men hoppas på.

”Jag, liksom många andra män i min generation, är ovan att visa känslor. Men jag vill säga till alla som känner så: Våga visa svaghet, värme och känslor.” (Kungen, 2005-01-10)

Jämställdhetspendeln har svängt. Efter åratal av kvinnliga perspektiv släpps nu äntligen männen fram i mediebruset. Jag menar det rent bokstavligt. Men inte vilka män som helst, nu lämnas utrymme för de kännande männen. I tv-serier Entourage, där det är killarna som oroar sig för hur utseende, framträdande och rent vardagstjafs.

Det senaste utropstecknet på vägen är Pittstim, en antologi om manlighet signerad Zanyar Adami och Inti Chavez-Perez. De två har pressat tidningen Gringos redaktionsgrav och den närmaste bekantskapskretsen på högst personliga (och ibland privata) reflektioner kring manlighet. Om killar som blir sexuellt utnyttjade, olyckligt förälskade eller bara slåss för njutnings skull. Här samsas hockeyminnen med funderingar kring Valerie Solanas SCUM-manifest.

Namnet till trots är detta inte en särskilt politisk bok. Den innehåller få, om några, referenser till feministbibeln Fittstim. Trots eller tack vare detta är texterna lätta att ta till sig för mig som kille. Jag kan ömsom känna igen mig och ta avstånd från författarnas upplevelser. Här, i blandningen av högt och lågt ligger textsamlingens stora behållning. Pitt stim är inget manifest för den moderne mannen, det är snarare en resumé – en CV – över erfarenheter av åtråvärda men ihåliga ideal.

Hade jag själv fått skriva ett kapitel hade det kunnat få handla om det förbjudna intresset för dans. Om hur jag som knubbig sexåring tog min enda lektion i klassisk balett. Både brorsan och syrran ägnade några år åt denna konstform, själv tyckte jag det var svårt och tråkigt. Något jag nu, med slankare proportioner, kan komma på mig själv med att ångra. Känner mig lite grann som Bart Simpson då han upptäcker just balettdansandet (givetvis förklädd). Men riktiga killar ska väl träna styrka och lira fotboll.

Tillbaka till boken som ger plats åt knarklangare, otrogna, fega, blodtörstiga män försöker ge en bild av att vara ung man. Jag kan förstå om detta låter som århundradets flopp. Det hade jag själv tyckt om avsändaren varit en annan än ett vinstdrivande Bonnierförlag. Klart berättelserna är redigerade för att vara intressanta, säljande. Plockar man femton drivna ynglingar får man också en säljande samling. Mycket få pekpinnar – desto fler öden att skratta sig harmynt åt eller förfäras av.

Detta mina damer och herrar är en god bok för bussresan eller fikarasten. Särskilt för dig som tror att dagens ungdomsgeneration består av samvetslösa små broilers.

Andra som kommenterat Pittstim: Fredrik Hertzberg (SvD), Daniel Levin (GP), Malena Rydell (DN), du själv?

– Jag kan ju skriva hur mycket som helst om kristen tro, jag tycker ju att det är skitintressant. Särskilt när man får den här publiken som förhoppningsvis också tycker att det är intressant. (Magnus Betnér)

Såg Magnus Betnér i gårdagens ”I ditt ansikte” på Kanal 5. Tyckte slutet på programmet var briljant, även om kanalen i sig är rätt risig. Betnér skulle alltså uppträda i en Metodistkyrka i Göteborg, resten av avsnittet funkade som en seg uppvärmning. Med stackars taxiförare som plågades med göteborgsvitsar och annat groll.

Gigget verkade ha gått galet bra. Betnér förvånade nog många med sin koll på både kyrkor och bibelställen, kanske för att hans pappa är missionspastor. Han skämtade eller funderade också kring klockrena vardagsfrågor från valfri sökare. Tonvikten låg (som vanligt) på att GT är svårt att förstå ”out of the box”. De billigare poängerna bjöd Jesus på – killen som umgicks tre år med ”tolv killar i klänning”.

Så, vad tyckte pastor Lasse Svensson om ståuppkomiken?

– Det är ju utmanande och jag menar det som är bra är att ni kommer hit och levererar er känsla, er upplevelse av det här.

Kan själv inte göra annat än att hålla med. Komikerna svor inte och verkade fullt medvetna om i att de stod i en kyrka. Nu menar jag inte att allt som sägs i en kyrka är predikan, sällan så. Min bild av uppträdandet var ändå att Betnér med kollegor verkade vara sig själva och publiken i kyrkan tycktes både skratta över både svåra och enkla poänger.

Kritiken har ändå inte låtit vänta på sig:

– Jag är mycket, mycket upprörd, besviken och sorgsen över det här. Det är helt okej att man driver med oss som kristna, men inte att man driver med det som är heligt i vår tro. Hur kan församlingen tillåta att man i ett helgat kyrkorum uttalar så grova hädelser? (Berndt Isaksson, Metodistkyrkan i Vetlanda, enligt Dagen).

Bloggaren  och muslimen(?) Leila funderar i vidare cirklar:

– Överlag kändes det som att de flesta tyckte det var ganska roligt. Men man kände onekligen för att skruva lite besvärat på sig när han sa saker som att Jesus var bög för att han hängde med 12 snubbar i klänning bland annat. Så får man väl inte säga tänker jag?

Vad tycker du själv? Se efter och tyck till!

[flv:http://www.youtube.com/watch?v=XRraxJutMWg 425 344]

Läser för övrigt att en komiker riskerar fängelse för påveförolämpning i fundamentalistiska Italien.