ud-din.se | omarevangeliet

Idag tänder 5 miljoner svenskar ljus för älskade som dött. En del av ålder, en del i krig, trafikolyckor, cancer eller annan sjukdom. Men en del har, av olika orsaker, valt att begå självmord.

För egen del ser tror jag döden blivit ett av många av dagens tabun. Vi sörjer en tid i avskildhet men förväntas sedan ha bearbetat och gått vidare. Såna sätt att resonera gör mig galen. För hur ska jag någonsin kunna sluta sakna min pappa som dog i cancer eller mina vänner som begått självmord. Att gå vidare i livet och att sluta sakna, minnas och ibland förtvivla är helt olika saker. I judisk tradition ser man inte döden som definitiv så länge människor minns en.

Våra tabun kring döden innebär också att vi inte vågar närma oss varandra. Människor som mist anhöriga, särskilt unga anhöriga, har vittnat om att människor slutar höra av sig efter en tid. I sin strävan att inte vara till besvär lämnar man de anhöriga ensamma med sin förtvivlan. Lyckligt nog finns det undantag. Vänner och bekanta som på ett positivt sätt tränger sig på och, ibland ordlöst, finns kvar som stöd.

Kanske finns det någon du och jag kan kosta på oss att ringa idag? Om inte annat för att berätta att vi tänt ett ljus för att minnas en gemensam bekant. Jag lovar att det gör skillnad.

”Glädjen har alltid ett sista leende.
Kärleken har lämnat en doft.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det. Djupt i sin saknad.”
(Ur ”Den allra sista gången” av Viola Renvall)

Tänkt tända ett ljus eller lägga några rosor på en närståendes grav? Trots envisa Halloweenfirare är ju Allhelgona framför allt en tid för att fira minnet av nära och kära som gått före oss in i evigheten. Det spelar liksom ingen roll om vi är religiösa eller inte – en fladdrande liten låga är en rit vi svenskar älskar att fira. Bara Skogskyrkogården i Stockholm har över 70 000 besökare i helgen.

Så, hur gör man om man inte vet var N.N. ligger begravd? Jag vill tipsa om några tjänster som täcker in en mängd svenska begravningsplatser:

• Hitta graven – Stockholms stad har en otroligt smidig webbtjänst för att hitta gravsatta inom hela staden.
• Göteborgs stift har skapat en egen sida för gravsatta inom stiftet.
• Svenska gravar samlar info från knappt tjugo församlingar i landet, bl a Malmö och Huddinge kyrkliga samfälligheter.
• Finn graven och Gravar  är två tjänster jag inte själv använt men de verkar omfatta åtminstone ett tiotal församlingar.

Förutom att söka själv vet jag att det finns kunnig personal ute på många av landets kyrkogårdar. Både i Stockholm och i Uppsala kan man, om man har tur, få hjälp att söka fram rätt grav ute på kyrkogården.

Snett, slitet och högt i tak. Nej, det är inte Flogsta jag talar om utan Norrbyhus. Stiftelsen Norrbyska studenthemmet har erbjudit boende för präststudenter och andra tvivlare i snart 150 år. Gemensamt för nya och äldre hemiter verkar vara den ögonblickliga förälskelsen i huset med den bokstavligen spruckna fasaden.

Norrby står som en lustig kontrast till bibelberättelsen om att bygga på en stadig grund. Och som genom en serie små mirakler står huset kvar än idag. Ett stenkast från domkyrka och universitet, med krypavstånd till minst fem studentnationer!

Att de flesta boende är blivande präster och religionsvetare kan låta tråkigt och torrt. Icke desto mindre är huset mer känt som Festprästhuset. Ett rykte som till och med inspirerat ett alldeles eget reportage i Sveriges Radio.

”Det går ett rykte i Uppsala. De allra värsta festerna står prästerna för. I huset där de blivande prästerna bor ligger kvarglömda kondomer och champagnekorkar i bokhyllorna. Följ med på en blöt kväll när Gud tittar på – på prästfest. För vad är synd egentligen?” Lyssna själv! (mp3)

Min egen erfarenhet av Norrbyhus är desto sobrare. Jag har varit där och skrivit grupparbeten ett par gånger, och faktiskt firat mässa med ärkebiskop Anders Wejryd. Så helt gudsförgätet är inte det lilla kråkslottet på S:t Johannesgatan 16. Numera har man dessutom en lättskött hemsida, som jag själv haft nöjet att få installera.

(Den här texten är mitt råmanus, med nån enstaka ändring. Orkar inte redigera texten just nu).

Vid min sida
Går mitt livs kärlek ton i ton
Vid min sida
Går en tredje tyst person.
—

Förra sommaren var jag på nåt av det häftigaste jag varit med om. Mitt livs första Kent-konsert. Utomhus i värmen på Långholmen, hade ett par tusen personer samlats. När musiken väl kickade igång – vilken upplevelse, vilken ande. Vem tror du är den tredje tysta personen?

—

Dagens texter handlar på olika sätt om växande i tro. Växande som träd i skogen, eller växande som att utvecklas, eller växande som i att bli vuxen.

Själva ordet består av två delar dels väx, som betyder bli större och Ande som är ett av Guds väsen, en av Guds tre skepnader.

Hos Jesaja handlar det om att Gud, trots att han är helig, evig och upphöjd, lovar att aldrig svika oss, inte ens när vår tro är som svagast. Oavsett vad som sker ska Gud aldrig släcka vår livsande.
Också i episteltexten handlar det om vår livsande som vill gott i motsättning till köttet som driver oss till det onda.

I evangelietexten möter vi Jesus som ber för oss, han säger att han har gett oss Guds namn, för att vi ska bli ett.
—
Så vad betyder då allt det här? Vad har anden med vårt liv att göra idag i Nacka år 2011?

Jo, vi består av precis samma saker idag som på Jesu tid. Vi består av kött & ande.
Vårt kött, det är vår kropp med alla dess drifter, våra ben & våra muskler. Alltihop.
Med hjälp av vår kropp kan vi göra i princip vad som helst.

Vi kan till exempel sätta upp telestolpar, bygga datorer och med hjälp av internet hålla kontakten med andra människor.

Med hjälp av vår kropp kan vi uträtta mirakel men också tragedier. Samma kropp kan också användas för att bryta ner vår skapelse – vi kan gå ut i krig mot andra för att roffa åt oss naturresurser, landområden… eller bara för att visa oss starka.

Vårt kött – på grekiska sarx – kan också driva oss till krig mot oss själva. När vi ser vår kropp i en spegel. Vi kan få för oss att vi är fula och borde se ut som någon annan. Det är ju ändå det tidningarna skriver om, det är vad tv-programmen verkar handla om…

– Gå ner 10 kilo på 3 veckor
– Så fixar du strandlooken
– Kläderna som gör dig vacker

Och det här är rena galenskaper.

—
Det är därför Gud har gett oss sin livsande. Som en hjälpare, en livlina. För den helige Ande – leder oss tillbaka till Gud genom Jesus Kristus. Och den kärlek Anden visar oss är motsatsen till all världens ondska.

Den helige Ande brukar tecknas som eldsflammor. Hon är en varm kraft som bor i var och en av oss. Den där värmen vi känner när vi är förälskade eller när vi möter någon vi verkligen tycker om – en förälder, ett syskon, en partner. Hon är magkänslan under en riktigt, riktigt häftig konsertupplevelse.

Men Anden är inte bara en känsla. Det är också som ett klister som binder oss samman, som för oss närmare andra människor. Vi som samlas här i kyrkan söndag efter söndag, kommer hit för att vi vill, längtar efter… 
och kanske till och med får möta Gud 
som vill oss väl.

Man skulle kunna säga att Andens uppgift är att hjälpa oss att använda våra talanger och förmågor till det positiva. Det vore inte ens en överdrift att påstå Anden hjälper oss att bygga församling. Andens gåvor är allt det goda vi gör för varandra. 
I vardagen, i förbönen, när vi tänder ett ljus och tanker på någon vi oroar oss för…
—
I konfirmationsgudstjänsten ber vi med orden ”må Guds gode ande – vara med dig nu och alltid”.
Det är en förhoppning men också ett löfte. Att från den dag vi föds till den dag vi somnar in är Gud hos oss. Och eftersom Gud vill oss väl är det också vårt uppdrag att försöka göra gott mot varandra.

Men, man kan även tävla i andlighet. Vi kan få för oss att kyrkan är allt som spelar en roll. Få för oss att vår tro är den enda rätta. Då går vi ifrån Gudstanken – då har vi ersatt Anden med vårt eget ego.

Oavsett trosriktning, oavsett kyrka måste vi komma ihåg Paulus ord: men om ni sliter i varandra, då är det fara värt att ni gör slut på varandra.
—

Jag känner att jag svävar ut i teologin. Så jag lånar en bild av biskop Anders Arborelius:

“Det som är viktigt och stort använder vi mycket och det blir slitet. Likadant ska vi göra med den kärlek vi får från Gud. Vi skall inte vara rädda att dela med oss av den. Det tragiska i vår tid är att vi i-tutas att det är vi själva som är viktiga.

Vi skall se bra ut och ta för oss. Vi skall armbåga oss fram genom livet. Därför ligger det också några i rännstenen som inte kommer klara sig… Kristendomens budskap är det motsatta. Du är viktigare än jag.
I relationen till Gud får vi vår äkta identitet.”

Kropp och ande hör samman, skiljer vi dem åt kan det gå åt helvete. hur illa som helst. Men om vi lever i gemenskap med Gud, och med andra kan vi förverkliga en liten spillra av Guds rike.

Vid min sida
Går mitt livs kärlek ton i ton
Vid min sida
Går en tredje tyst person.

Amen.

Imam Ashafa & Pastor James möter + Eva Brunne

Två av mina största teologiska idoler pastor James Wuye & imam dr Muhammad Ashafa besöker besöker just nu Sverige. Jag mötte imam Ashafa under en sommarkurs på Bossey, Kyrkornas Världsråds högskola i Schweiz. Han och pastor James är tidigare miliskrigare i Nigeria. Båda, fastän muslim och kristen, har med våld försökt utrota den andres folkgrupp. Idag – många år senare – arbetar de tillsammans för ett fredligare Nigeria. Deras Interfaith Mediation Centre tänder nytt hopp i en värld där religion och fred inte alltid förknippas med varandra.

Under sitt besök i Sverige har ”paret” bland annat hunnit förbi Centrum för Religionsdialog på Stockholms stift. De ska även delta i ett praktiskt seminarium om dialog och civilkurage, ett samarrangemang mellan bl a Kristna freds och Svenska muslimer för rättvisa och fred.

På onsdag deltar imam Ashafa och pastor James vid visningen av dokumentären The Imam & The Pastor i kl 18.00 i Rinkeby folkets hus.

SMFR, Kristna freds, Initiatives of Change Sverige, Stockholms stift (pdf)

Under februari-mars gjorde jag praktik hos Jenny Sjögreen i Hedvig Eleonora församling. Ganska snabbt kändes det som min ”öppna kyrka på Östermalm” (församlingens motto). Igår, på första söndagen i fastan, fick jag hålla beredelseordet, sjunga liturgin och be litanian. Det kan inte överdrivas hur kul det är att ha församlingspraktik!

Mannen är i 50-årsåldern och har just stövlat in i värmen hos Uppsala stadsmission. Han luktar som utomhus, och är nog lite påverkad. Rummet är mörkt och runt honom trängs andra i väntan på att soppköket ska öppna.

Han tittar sig ovant omkring i kapellet och börjar snart förklara:

”Jag är ingen dålig människa, jag är inte ond egentligen. Men man har behandlat mig illa.”

Vem av oss kan inte känna igen oss i orden? Vi ville så väl men av olika anledningar gick det lite snett. Ett förfluget ord, en igensmälld dörr eller kanske något helt annat.

För ibland är livet helt enkelt för mycket på samma gång. Arbete, familj, skola, ensamhet, identitet. Ibland känns varje andetag känns som en prövning i sig. Ibland är det inte ens vår mening att såra… det bara blev så, fast vi inte ville något illa. Och ändå kämpar vi vidare, för vi är inte ensamma ens i vår svaghet.

Som vårens första blyga krokusar söker vi oss till kyrkan: gemenskapen och ljuset. Tyst likt dagg som faller kommer hoppet till oss. Gud har inte övergett oss, han vandrar tryggt vid vår sida.

Under fastan har vi också förmånen att få vända oss inåt och känna efter – är det något som gnager mig? Något som hindrar relationen mellan mig, min Skapare och min nästa. Se efter om du vågar, kanske finns där något du kan fasta ifrån – och se efter om livet kanske blir lite lättare. Och för allt det som gått snett vågar vi be och bekänna:

Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,
att jag har syndat med tankar, ord och gärningar.
Jag har inte älskat dig över allting,
inte min nästa som mig själv.
Genom min synd är jag skyldig till mer ont
än jag själv förstår
och har del i världens bortvändhet från dig.
Därför ber jag om hjälp att se
och bryta med mina synder.
Förlåt mig för Jesu Kristi skull.

Dialog börjar sällan med personangrepp. Goda samtal måste bygga på ömsesidig respekt. Det är därför med besvikelse jag läser föreläsaren och egenföretagaren Annika Borgs raljanta utspel på SvD Brännpunkt. Borg har fått nys om att Sofia församling har anställt en imam. Detta spinner hon vidare på och får det till att Svenska kyrkan är ett samfund i fritt fall som desperat griper efter halmstrån. Det är fullt förståeligt att den som försörjer sig på att skriva krönikor vill väcka uppmärksamhet. Däremot förvånar det mig att en präst väljer att föra samtal med sina kollegor på debattsidor hellre än över telefon, eller på arbetsplatsen.

Bakgrunden är att Sofia församling, dit Fryskyrkan (på Fryshuset tillhör), deltar i ett projektet Tillsammans för Sverige. Ett projekt för att skapa förståelse mellan unga kristna och muslimer. Projektet är tänkt att finansieras med bidrag, som ännu inte beviljats. Så för att kicka igång arbetet har församlingen uppenbarligen bestämt sig för att lägga ut pengar.

Den beryktade imamen är förvisso utbildad sådan men ska självfallet inte predika eller undervisa i trosfrågor. Så mycket för frilansjournalisten Borgs farhågor.

SvD, Kt, Fryshuset.se, Sköna hem

Läste i nyhetsflödet om en muslimsk man som lockat till sig ett stort polispådrag. Hur då? Genom att falla ner på marken och be på en busshållplats i Norrköping. Ett gäng väktare såg sedan hur mannen klev på bussen, och informerade polisen om det som hänt. Mannen kunde ju råka vara en terrorist.

När jag läser kommentarerna hos Norrköpings tidningar inser jag att bristen på bedjande muslimer är ett stort problem. Flera menar nämligen att polisen gjorde rätt som ryckte ut. Andra går ännu längre och hävdar att det där med religionsfrihetslagar är något man ska ta lätt på. Muslimen får alltså skylla sig själv.

Saken är den att jag själv ber rätt ofta just i kollektivtrafiken. Med eller utan psalmboken eller någon form av Bibel. Vi är rätt många som gör just så. En del av oss reciterar tyst en koranvers eller två, andra gör just som mannen på busshållplatsen. De plockar upp sin lilla bönematta, rullar ut den, prostrerar och ber sin tidebön. Jag tror personligen att bönen är en viktig stöttepelare i vårt oreflekterande samhälle.

Bönen ger mig möjlighet att reflektera, tänka efter och – Gud bevare – andas några långsamma djupa andetag. Min bön syns sällan när den sker, det ser mest ut som att jag vilar. Andras sätt att be är mer utåtriktat och följer djupt rotade ordningar. För många muslimer (åtminstone utanför Sverige) är bönen en viktig del av dagsrutinen. Så viktig att bönetiderna orsakar regelbundna stopp i trafiken – när människor stannar mitt på gatan, kliver ur sina bilar och ber. Några minuter senare fortsätter vardagslunken.

Men bönen väcker motstånd. En del vill förpassa all slags religion till hemmen och den privata sfären. Märkligt nog ställer samma grupper av ateister krav på religiösa organisationer att motverka extremism och segregation. Här finns en klar paradox.

Personligen tror jag att en del av ansvaret för att minska extremismen ligger hos oss religiösa. Det är upp till oss att leva som goda kristna, muslimska eller vad-du-nu-tror-på förebilder. Genom att be offentligt mitt i vardagen kan vi visa att religion inte är något exotiskt utan djupt mänskligt.

Om någon tänder en cigarett och ger sig själv cancer är det få som bryr sig, om någon däremot faller på knä och ber – då kommer polisen. Men det behöver inte vara så, det får inte fortsätta så.

”Kort ska man bedja, men ofta och starkt” sa Martin Luther för nästan 500 år sedan. Orden är gamla men gäller likafullt idag.

SvD & DN

This just in: Apotekskedjan Kronans Droghandel har av misstag tagit för mycket betalt. Därför vill man skänka bort de 100 000 kr (avrundat uppåt) som man fått in på missen. Folk har fått rösta om vilken välgörenhetsorganisation som ska få pengarna.

Så långt allt koscher. Pengarna går dock till EFS, en rörelse inom Svenska kyrkan. EFS som blöder pengar väljer att ge pengarna till… Ett biståndsprojekt i Etiopien. Nog för att pengarna kan göra nytta där – men varför inte använda en del pengar till att fylla sina egna hål? Varför inte lägga pengarna till exempel på den prästutbildning man bedriver i Uppsala?

Update: Kt har också skrivit några rader.

Ibland behöver vi alla vara offer. Offer för rasism, ojämställdhet, fördomar. Oftast behöver vi det inte alls, vi behöver motmänniskor som pushar och peppar oss till nya stordåd. Som att se oss i spegeln och inse att den jag ser är jag och jag är värd något.

Pastor Carin Dernulf, Centrumkyrkan Sundbyberg, är något på spåren när hon erkänner att hon själv varit livrädd för att predika. ”Inte kan väl jag förmedla Guds ord.” En vanlig inställning hos många som lever på att förkunna. Predikan blir då heller ingenting annat än ett stort utropstecken – här står jag och vågar inte säga något. Annat än att Gud älskar alla… Gärna citerat från någon annan.

Kvinnor som inte själva vågar borde ändå ha en lista på fem andra kvinnor att rekommendera, säger hon senare. Vilken modig människa. Som vågar erkänna att där finns andra som kanske kan. Allt hänger inte på mig; även om jag inte är färdig, kanske där finns andra som kommit längre.

En annan våghals är brandmannen Lasse Gustavsson som kom över sina brännskador. Blev arg och frustrerad för att senare börja föreläsa. Med en skinnlapp till näsa, fingerstumpar och utan riktiga öron. Som vågat inse att han är någon och att hans erfarenheter är värda något. För oss normalstörda människor som hellre stirrar i smyg på den ”annorlunde” än frågar vilken slags helvete han varit med om.

”Ursäkta om jag stör, men jag ser att du har ett bandage över hela huvudet…” Det är kanske inte artigt. Men om artighetsfraserna utgör ramen, då får vi kanske själva stå för undantagen. Undantagen som gör oss mänskliga. ”Luminous beings are we, not this crude matter.” som Yoda säger, i Stjärnornas krig. Där finns mycket hos mig själv jag skäms över, desto mer jag vet att andra uppskattar.

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=200653

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/halsa/kan-bara-andra-mig-sjalv-inte-andra_4146713.svd