ud-din.se | omarevangeliet

Beredelseord i Danmarks k:a – Annandag påsk 2010

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

P Kristus är uppstånden!

F Ja, han är sannerligen uppstånden!

Det finns två typer av människor här i världen: dom som går direkt när filmen är slut och dom som stannar kvar och läser eftertexterna. Idag firar vi eftertexternas högmässa. När du och jag som har sett storfilmen om Jesu lidande och uppståndelse får fundera över vad vi har sett.

Kanske är det här första gången du hör evangeliet om Jesus Kristus, kanske har du hört samma berättelser år efter år. Det viktigaste just idag är vad du väljer att berätta för dina vänner efteråt.

Filmens eftertexter talar om vilka som var med – sorterat efter roll. I rollen som Jungfrufödd, död och uppstånden – Jesus Kristus, i rollen som svikaren – Judas, Vännen som följde med ända till graven – Maria från Magdala… osv.

I verkligheten skiftar rollerna från dag till dag. Vi kan vara hjältar ena stunden för att svika i nästa. Kvar står Jesus med hål i både händer och fötter och tar emot. Och det är honom vi har kommit för att möta idag.

Det är nu, i den här gudstjänsten det avgörs, om påskberättelsen får en tvåa eller en femma i våra liv. Om vi vill tipsa våra vänner om det. För när vi kliver ut i vårljuset igen utanför Danmarks 1300-talskyrka då väntar vardagen. En vardag där Gud vill följa med oss i livets stora långfilm.

Vi ber och bekänner…

Jag bekänner inför dig, helige Gud,

att jag ofta och på många sätt

har syndat med tankar, ord och gärningar.

Tänk på mig i barmhärtighet

Och förlåt mig för Jesu Kristi skull

vad jag har brutit.

Predikan i ungdomsmässa Sävja kyrka — Jungfru Marie bebådelsedag 21/3-2010

Du skall inte tro att du är något.

Du skall inte tro att du duger till något.

Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.

Orden, som kallas Jantelagen, skrevs av Aksel Sandemose år 1933 i en dansk småstad. De ger en ganska skrämmande bild av nittonhundratalet och den värld vi lever i. För samma ord återkommer varje dag i tidningar, teve och framför allt på Internet. Så fort någon vill tjäna pengar används just de orden. När nån känner sig avundsjuk över din cykel, din tröja eller ditt sätt att leva, då är det lätt att slänga ur sig en förolämpning.

Varje dag pumpas vi fulla med ord och bilder som någon annan vill sälja på oss. Ord som ska få oss att känna att vi saknar nåt… Det är som en osynlig tävling om vem som ska vinna över oss på sin sida. Är du en H&M-tjej eller en Dressmannkille? Har du Converseskor som Anna Bergendahl eller Nikeskor som Tiger Woods? Ser du ut på rätt sätt för att du ska bli omtyckt? Har du valt rätt gymnasium för att kunna tjäna allra mest pengar i framtiden?

–   –   –

Maria är ungefär 15 år gammal. Hon bor i en bit ut på landet utanför staden Nazaret i Galileen, i dagens Palestina. Hon kommer från en helt vanlig judisk familj och brukar gå i synagogan på lördagarna. Maria trivs i synagogan, för där pratar man på ett annat sätt än ute på stan. Texten och sångerna berättar att Gud lovat hennes folk en ljusare framtid. Maria litar på Gud.

Om ett år ungefär, ska hon gifta sig med en snickarlärling som heter Josef. Han verkar snäll. Men de har knappt hunnit träffas utan att deras föräldrar varit med i samma rum.

Hon är ganska lik dig och mig, tycker du inte?

Men så plötsligt drömmer hon om en ängel. Ängeln berättar för henne att hon är utvald av Gud och att hon ska föda ett barn som hon ska ge namnet Jesus. Det barnet är svaret på Guds löften.

Maria vaknar alldeles kallsvettig och undrar vad drömmen kan betyda. Då ser hon ängeln i rummet: han säger ”Var inte rädd”. Och hon svarar, övertygad om att hon fortfarande drömmer: – Om det är Guds vilja, låt det hända med mig som Gud har lovat. För Maria litar på Gud.

–  –  –

Två olika röster, som ger olika bilder av verkligheten. Omvärldens röst säger att vi inte duger, Mariabilden talar om att Gud har en mening med våra liv. Jantelagen bygger på dåligt samvete – medan Maria visar exempel på tillit.

Bibeln lär oss att Gud inte bryr sig om status, ålder eller utseende. I Guds ögon är var och en av oss värd att lyssna till. För kristen tro handlar först av allt om relationen mellan Gud och människa. Den relationen börjar när vi döps som barn. Ett evigt löfte om att Gud ska vara med oss.

Ibland kommer vi ifrån Gud och behöver zappa in rätt kanal igen. Det gör vi enklast genom att sluta ögonen, knäppa våra händer och stänga ute omvärlden. Kanske gör vi det inne på våra rum, eller i kyrkbänken. Filtrerar bort alla onda ord och tankar, som vi gjort idag i inledningen av vår gudstjänst.

Jag tänker inte gå in på vad jag tror om Jungfrufödseln, det är ett av livets stora mysterier. Det viktigaste för mig är att Gud visar att han har användning för vanliga människor. Du och jag är lika utvalda att föda Gud in i vår värld. Alltså att berätta om vår tro och leva som goda kristna i en värld som är full av så mycket skit.

Idag vill Gud ge oss tre nya regler att leva efter, tre löften som vi får fundera kring i tystnad.

Våga tro att du är något.

Våga tro att du duger till något.

Våga tro att någon bryr sig om dig.

Amen.

Har just diskuterat manlig förnedring i ”Hallå P3”. http://bit.ly/aQlY1H

EU jämförs ofta med USA som kallar sig ”Land of the free”. I dagarna tog Sverige ännu ett steg närmare USA. När regeringen, företrädd av Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt, tog avstånd från riksdagens beslut att erkänna det ottomanska folkmordet på armenier och suroyo.

Det är inget annat än en undanflykt att säga att politiker inte ska skriva historien. Dagligen fattas beslut som avgör människoöden. Beslut om krig och fred, beslut om att bygga upp och bryta ner välfärdssystem, beslut om vem som tillhör gruppen och vilka som lämnas utanför.

Följden av ett politiskt beslut är att varje högstadieelev undervisas om Nazitysklands brott mot homosexuella, romer, judar och andra oönskade medborgare. Andra följder av politska beslut är folkmorden på Balkan, i Rwanda, i Darfurprovinsen i Sudan.

Var finns Sveriges röst i denna värld av förödelse? Inte hos utrikeskonsulten Carl Bildt som reser kors och tvärs efter egen agenda. Inte hos kyrkan, som tiger trots att det är hundratusentals kristna det handlar om. Inte heller hos den politiska oppositionen som verkar ha tappat talet efter sitt beslut… Våga stå upp för det beslut ni drivit fram.

Idag kom nya hot från Turkiet – om utvisning av ättlingar till de armenier som slaktades för snart 100 år sedan. Varför? För att de vågat trotsa semidemokratin Turkiet. Ett land där minoriteter ännu förtrycks. Snacka om att inte lära av historien utan istället leva ut sitt stormaktskomplex.

Var finns då de muslimska ledarnas kritik mot att sanningen döljs. Trots att profeten predikade fred mellan muslimer och ”Bokens folk”. Någon sa en gång att man ska kalla saker och ting vid dess rätta namn. Då känns det ändå lite sött att riksdagen vågat dra slutsatser av historiska fakta: det dagens Turkiet begick på 1910-talet var ett folkmord.

Vissa virkar vantar till kalla lyktstolpar (jf craftivism) medan andra klistrar upp bilder av framför allt djur. Det handlar om oskyldig gatukonst eller streetart i varierande former.

Stockholm har Akay och Rådjursmannen. London har Banksy (just nu på museum). Sedan en tid tillbaka har Uppsala sin egen kattkille. Någon sätter upp katter på husfasader i Uppsala. Sedan en tid har laminerade kattansikten siktats på institutionsväggar såväl som EU-valsplanscher. Längs gångstråk, you name it. A. och jag har länge stilla låtit oss roas av dessa små illustrationer i det offentliga rummet. Tills idag.

Det lär ha tagit folket på Flashback två timmar att knäcka nöten. I effektiv tid alltså några minuter. Katterna visar sig nämligen vara reklam för bandet Lissii Dancefloor Disaster. En glad duo som gillar katter, och att smycka sina omgivningar med söta små familjer av det ludnare slaget.

Så, vad väntar du på? – Ge dig ut i studenstaden och leta kissemissar.

Jag fick ett sms när jag var som mest deprimerad, för några år sedan. Det innehöll ett citat av biskop Caroline Krook. En bön eller viskning jag ofta sänt vidare eller själv mumlat ur förtvivlan:

Det finns ögonblick

då man inte längre väntar

på någon ljusning.

Mörkret är så mörkt

att man börjat acceptera det.

Gråten och klagan är slut,

kvar finns bara den torra tomheten.

Så plötsligt just i den tomheten

finns Du –

min Herre och min Gud.

Vi erkände att vi var maktlösa inför drogen – att våra liv hade blivit ohanterliga.

Sällan har jag skämt så mycket som den helgen i de ångermanländska skogarna. Efter varje samtalsrunda kände jag mig allt mer misslyckad och svag. Att gråta inför tjugo vilt främmande människor har aldrig varit min önskedröm. Senast veckan innan stängde jag in mig i badrummet för att ingen skulle kunna ana att jag mådde dåligt. Stängde in mig trots att jag bodde själv.

Instängdheten gjorde givetvis ingenting bättre. Men det kändes bra att tro att jag hade kontroll över situationen. Jag höll mig själv i schack medan jag begick socialt självmord. Rädslan för att bli avslöjad som en total bluff hindrade mig från att våga vara mitt egentliga jag. Mitt jag bortom betygsmässiga framgångar.

Där satt jag alltså och försökte gömma mina uppenbara tårar tills föreståndaren punkterade den spända stämningen. Han var knappast en gudabenådat karismatisk retoriker men det han sa minns jag fortfarande:

– Vet ni varför ni mår så dåligt? Varför det är så svårt det här..?

Ingen svarade, så han malde på.

-…för att ni älskar era anhöriga, trots att de missbrukar.

Ingen präst kunde (eller hade vågat) säga det bättre. Denna idiotsäkert självklara och samtidigt smärtsamma sanning. Att vårt gäng anhöriga som samlats för att lära oss mer om att vara anhöriga till missbrukare innerst inne var där för att vi brydde oss om våra beroende familjemedlemmar.

Men så är också erkännandet det första steget mot tillfrisknande.

The opposite of love is not hate, it’s indifference.

And the opposite of life is not death, but indifference between life and death.

(Professor Elie Wiesel)

Har under fått en del frågor kring varför jag läser på en så ”konservativ” prästutbildning som Johannelunds teologiska högskola. Frågor som kanske inspirerats av dokumentären ”Jenny, Gud och tystnaden”, berättelsen om en kvinnlig präststudent som är gift med en kvinna. Jenny läste nämligen sin utbildning på samma högskola som jag. (Bedrup har fler citat om dokumentären.)

Ett enkelt svar är att jag valt lärosäte efter den utbildning som ges. Johannelund erbjuder nämligen Sveriges enda kompletta prästutbildning för Svenska kyrkan. Här kombineras teoretiska och praktiska kurser och så har det varit de senaste 150 åren. Redan i högskolans barndom fanns kombinationen, även om praktiken då kunde handla om att försvara sig mot lejon på de afrikanska missionsfälten.

Ideologiskt sett hade jag alltså ingen aning om att jag valt en skola där vissa studenter har en konservativare hållning till Gud, Jesus och Bibeln som ”sanningen”. Det var först när jag började läsa i Uppsala som jag insåg att många kursare tänkte och trodde annorlunda än jag själv. En del försvarade kvinnoprästmotstånd, andra kunde inte tänka sig att viga homosexuella ytterligare andra kämpade fortfarande med vissa delar av Svenska kyrkans moderna identitet. Ytterligare andra tänkte precis som jag själv.

Det fantastiska och svåra i denna tros- och åsiktsmångfald är att jag utmanas till att fråga ”varför tror jag/ du som vi gör?” Mångfalden främjas också av att studierna bedrivs i klasser terminsvis. Även om vi har olika åsikter strävar vi mot samma yrkesexamen/vigning, alltså samma mål. Vid slutet av dagen behöver vi kunna komma överens om hur vi kan leva tillsammans trots att vi inte delar uppfattning om allt.

Jag kan inte nog påminna mig själv och andra om att en teologisk utbildning är en unik miljö. En kuvös för religiöst intresserade. För i vilken församling jag än hamnar lär ortodoxin (trosbekännelsen) sällan vara viktigare än ortopraxin (trons utlevnad). Kanske är det en illusion men jag är av den bestämda uppfattningen att få ”vardagstroende” hänger upp sitt liv på om Gud är en man, om Jesus gick på vattnet eller om Jakob verkligen skrev Jakobsbrevet.

Nu handlade dokumentären om Jenny både om en person och den skola hon utbildades vid. Betoningen låg från mitt perspektiv ändå på en dokumentärfilmares bild av en persons upplevelser. Jag sticker inte under stol med att där ännu finns homofoba studenter och lärare vid Johannelund. Min poäng är att detta varken  är den enda tillåtna eller förekommande åsikten. Många tänker annorlunda, andra har ännu inte bestämt sig.

I vissa fall kan den ökända tystnaden vara ett uttryck för reflektion. Reflektion kring det någon ännu inte vet hur hon ska förhålla sig till. Ibland är det ändå skönare att säkert veta hur folk tänker, i vissa mer tveksamma fall önskar jag att jag aldrig slösat min tid…

Jag vet att jag inte delar alla mina studentkollegors åsikter och jag tror att det är en tillgång. Därför stannar jag kvar på Uppsalas kanske konservativaste högskola. Och för att jag är övertygad om att denna i kombination med Uppsala Universitet ger mig en god yrkesutbildning.

En av mina favoritfilmer är Döda poeters sällskap. Historien om ett elitisktiskt amerikanskt pojkinternat som råkar anställa fel lärare. Denna lärare uppmuntrar studenterna till fritt tänkande. En idé som rimmar illa med tidens och omgivningens ideal: att barn ska förverkliga sina föräldrars drömmar.

För mig som vuxit upp i ett kristet hem väcker filmen frågan vems dröm jag lever. Är det min mors strävan efter att läsa till präst som drivit mig till Uppsala eller kanske ren likgiltighet inför min eget yrkesval. Påståenden som uttrycker klen tillit till mig själv och mitt eget omdöme. De speglar säkert också en ung människas känsla av litenhet inför den stora organisation som är kyrkan med stort K.

Funderingarna kring om jag verkligen valt rätt utbildning ekade i mig hela mitt första år på Johannelunds prästutbildning. Osäkerheten tycktes växa i mötet med mina studentkollegor. Deras tro och upplevelser av att vara kallade var minsann starkare. Och i mängden stod jag som knappt hade annat än min vardagliga relation till en människolik högre makt. Utan märken efter eldskrift på rumsväggen, inga coola uppenbarelser, inga profetiska drömmar.

Det är nästan skrattretande att se tillbaka på mitt tvivel så här ett år efter att jag antagits som prästkandidat. Hela det gångna året har jag nämligen fortsatt tänka på mig själv som stiftets undantag. Den som inte borde ha godkänts vid intervjuer, terapeutsamtal och praktikperioder. En prästkandidat inom den statistiska felmarginalen.

I sin bok Barn av Livet berättar Tommy Hellsten om en klient som lever mellan misslyckanden. Hon har hängt upp sin tillvaro på en ständig väntan på katastrofer. När så något gott händer missunnar hon sig det. Så långt lite förväntar hon sig av livet att glädjeämnena känns som parenteser. Det minner mig om bilden av något slags karmalik balans mellan godhet och ondska. En bild som tryggt nog saknas i den kristna tron – vi drabbas aldrig av det vi egentligen förtjänar.

Prästen, och tidigare diplomaten, Annika Wirén svarar på frågan om det bästa med hennes yrkesval:

”De stunder eller ögonblick när jag tror att jag bidrar till att en annan människa möter något av det som har förändrat mitt liv och gett det en mening. Samtidigt är det det svåraste eftersom sådant inte går att mäta. Få människor säger ”tack Annika för att du hjälpte mig att möta Gud.”

(Wallsten, Hanna ”Diplomaten som blev präst”, Kyrkans tidning  årg 27/25-26, 2007, s 6-7)

Nu har jag tvingats till mina studier. Under åren sedan flytten till Uppsala har funderingarna ändå fortsatt. Liksom vid alla val som kan kännas avgörande får det gärna vara så. Nu har jag ändå bestämt mig för att stanna vid Johannelund ett tag. Ett status quo som jag ständigt omprövar.

[flv:http://www.youtube.com/watch?v=PcjnbIF1yAA 425 344]

Fotnot: lägg märke till de tre svävande potatisarna i inledningen.