ud-din.se | omarevangeliet

Bikt låter kanske lite väl katolskt. Men när ingen annan hör dig på nätet – vänd dig då till iGod. Det ser ut ungefär som en iPod vilket borde blidka även den designfrälste. Här är en av mina diskussioner med ”Gud”:

Me:

Are you not God?

God:

Well, I am God for Christians at least.. Really.

Me:

Do you like muslims?

God:

I love horses. I like Mel Gibson.

Som ni ser talar Gud helst engelska. Men, men… det är väl för att Englarna ska förstå. (Jag vet att det stavas änglar…). Seså, prova iGod nu!

Mitt svar på Veronica Wahlströms bloggpost om mobiltelefoner blev lite väl långt. Så jag passade på att göra en bloggpost av det.

Jag har inte tänkt på det tidigare men både min vita äppel-laptop och den matchande luren från Sony Ericsson säger nog en hel del om mig. De säger iaf en del om mitt designintresse. Kanske något litet om strävan att sticka ut – lite. Read More…

Gårdagen var en av veckans hårdaste. Nej, den hårdaste. Vaknade upp med stress inför PM-författandet och var på grymt dåligt humör hela dagen. Måste vara släktingarnas böner om att hela världen ska bli muslimer eller nåt. (De firar Eid-al-Fitr = slutet på fastemånaden ramadan). Men jag tror de har accepterat att jag aldrig tänker svika den Gud som räddat världen genom att utge sin son.

Dagens höjdpunkt – i både blodtryck och stämning var inbokningen av någon slags antagningssamtal hos Stockholms stift. Nu känns det som att tankarna kring någon slags kall har ett etappmål. Som PM-skrivandets deadline för ämnesval. ”This is not the end, it’s not even the beginning of the end. It might be the end of the beginning…”, typ så.

Tog mig igår tiden att gå några rundor mot skolans boxningssäck. Efter ett par hundra slag kände jag mig faktiskt bra mycket piggare än under resten av dagen. Försökte slå ihjäl alla tankar om komplex och otillräcklighet. Hur barockt det än kan låta var detta nog den mest konkreta meditation jag engagerat mina tankar i. Våld löser sällan problemen men att få slå sig trött gör det lättare att gå vidare.

Jag var inbjuden till en rätt fancy maskerad häromveckan. Inhyst i en inte allt för står men ändå prydlig sekelskiftesvåning i blandstil. Efter att ha spenderat föregående kväll på 20-årsmiddag i en studentkorridor var jag dock inte så alert till en början. Funderade mest kring när middagen skulle serveras så att mina sparade daler skulle komma till sin rätt. Rätt ja. Särskilt rätt klädd var jag iofs inte – som en av få asiater i bygget hade jag knappt klätt ut mig, snarare klätt ned mig. Så strosade jag runt där ett tag – tidvis med sällskap och ibland helt utan.

Bordsplaceringen gav att jag hamnat vid ambassadörslängan tillsammans med värdparet – ett lyckokast mitt i all sömnighet. Så föll det sig även så att jag vid min ena sida hade en av landets mest erfarna trycknissar (45 år i branschen – jää!) och vid kuvertet till vänster satt ambassadens marknadsförare (stor budget? – snarare ingen alls). Det visade sig i vart fall att sällskapet runtom mig för en gångs skull överträffade maten som serverades – stackars sega rådjur! Den planerat korta visiten i den arkitektoniska halvmesyren i stadens hjärta blev som seden bjuder långt mindre tidseffektiv än planerat. Men kul var det.

Det som slog mig när både apertif, varmrätt och efterrätt klarats av var hur sobra alla var. Ett sjuttiotal middagsgäster – mer eller mindre utklädda – med glatt humör men ändå trivsamt nyktra. Insikt nummer två var att trots att hunnit tömma ett antal glas vin så var det ingen som föll pladask på dansgolvet. Ingen började gråta och ändå var flaggan i topp. Inga falska nunor – och ändå var i stort sett alla utklädda. Shit vilken flax!

Regeringens mångfaldsår skulle lyckas fullt ut om ’Partiet” hade förstått samma sak som jag när inbjudan angav att det var en nationell masquerade. – Att det viktigaste av allt var att känna sig bekväm till klädseln och att sätta varandra i centrum. Det är skillnad på att äta fint på en masquerade på ett främmande lands ambassad och på att maskera sin persona helt med alkohol för att ?”härda ut?” med varandras olikheter. Jag tror ärligt talat inte att GP, Orback och ?Bailamos?Baylan fattat det här med mångfald. – Tolerans handlar om att skriva en tydlig inbjudan och att sen ta emot vem som än kommer oavsett hur fan han är klädd. – Slovaker är också blattar – om dom vill det själva!

Mitt i mängden av porr och snusk i shoppingcentra, tunnelbanevagnar och pressbyråkiosker ser jag den. Under bönenstunderna om morgon, lunch och kväll känner jag den. På televisionens blåskinande skärm ser jag den sålda varianten av den. Men ingenstans är den lika tydligt förmedlad, om än inspelad som i Roxettes världsberömda låttext ”It must have been love, but it’s over now.”

Alla dessa snabba bilder försöker associera till det enklaste och svåraste av allt. Till skapelsens kärna och pudelns onåbara, saknade livsinslag. Försöker få oss att köpa avbilder att gråtrunka oss till sömns inför. Löpsedlar, fotografier och prostituerade i miljoner varianter -utan ett skålpund av äkthet. Ännu värre är allt tillverkat som saknar allusion eller parallell till känslor av något slag.

Luntor som läses enbart för informationens skull må sakna känsla men de har en uppgift, däremot är ’Aftonbladet Klick’ en hora skapad för avkastningens skull. Så blir regeringspropositionen ett konstverk i all byråkratisk oenkelhet. En lustbefriad eunuck, ett undantag för en fyraårig mandatperiod.

Men kärleken är enklare än så; den låter sitt varumärke säljas gång på gång – för att vi tror oss kunna köpa den. – Grattis Sverige, h??r kommer ett scoop. Okunskap är kärlekens motpol – inte hat eller pengar. Brist på tålamod och överskott på sexualr??d orsakar fler och fler skilsmässor.

– Motmedlet är enkelt. Kärleken går inte att definiera. Den går inte att masturbera fram. Dess innehåll och mål är enklare än så: att söka närhet till en annan människa. Uppskatta era polers for Fox’s sake. Man kan inte älska med alla sina vänner – men man kan jallafall visa dem uppskattning.

My late friend Melissa told me to send this to the recepient, but I never did. Or yes, I did – but half a year later or so.

”I really miss you. Not that I would have the trust to say it unto you, or maybe I would. What keeps me back is the feeling of you being cooler and harder; a mystery not to be solved. So I guess I am a coward when it comes to girls.

Maybe I just don’t know how to handle this. After all there are country borders between us. Borders and an ocean, but even more I don’t trust myself enough to ask you up front. Refuse to ask you the questions I need answers for, like for example if you like me more than I know of. Or if this is loco enough to work.

What I miss the most is your laughter and that smile that melts everything down. I couldn’t be mad at you even if I wanted to. Maybe that is my biggest fault – being an idiot compared to you. Falling for you in the first place was maybe stupid of me but longing for your attention is a joy greater than anything else.

I saw the most lovely movie yesterday – Marc Forster’s ”Finding Neverland”. The film is a try to retell the story of the writer of ”Peter Pan” and with Johnny Depp and Kate Winslet in the main roles – it couldn’t be a failure could it?

”Young boys should never be sent to bed – they always wake up a day older.” Johnny Depp states in Finding Neverland and the quote kind of sums it all up.

The movie reaches rock bottom only once and also here it is an accident or the result of several inconviniences. A honestly aqward sitiuation occurs when someone comments Depp’s characters close relation to young boys… and a direct parallel can be drawn to a certain Mr Jackson of an other Neverland.

I seldom shed a tear during a movie, but when the bottom line of the story was revealed as never giving up your sense of dreaming and, as growing up seemed to be a threat against creativity, I certainly got some fairydust in my eyes.

Anyways I was in great company; a co-journalist and co-student from Switzerland just arrived the same day to stay for almost a week. Trying to keep up a professional conversation I slipped into the studies – and quickly learned both the importance of telling the truth (even to likeable girls) and that it IS quite ok for boys to cry – at least when visiting a cinema.

– Yes L, I too cried which means I am maybe somewhere as sensitive as you. Maybe.

Tired life on the shadow side of the sea

as if a cloud of fog covered the bay

and the birdsong

Still was kept in the closet until springtime

some messy life in a three room flat

news in 14 minutes.

Genius not bimbo;

because I know it for sure.

Back on my own domains – something missing. Searching my destination with a spoon. Travelling beneath oceans of joy – seeing the leftovers of old love.

So tell me: – Am I going loco or is this just the counter part of happiness?

It’s a thrill, a feeling of ecstasy – this eternally deep well of water I’ve dived into. Not knowing, only feeling. Hoping to overcome the joy once more, enjoying the shadows within – oh shallow moments of only being.

Searching for the only one I’d recognize, the only one to open my eyes. Still on my quest to find a way thru the forests of light, leading my way from the bright. Knowing thy name is a ricochet, sent out to finalize my state of wait. Buying the ownership of my domains you bind up my life as pages to your paperback agenda. Ripping out pages when you need to; tearing my inner most secrets into shreds; shaping the new me.

So I guess I’ll just have to go on with the torn in my cheek, pain filled joy of something never mentioned. The passion of one week concentrated into a short momentum of contact.

– – –

False alerts,

false people,

false moments of delight

Scents of perfume.

Fumes to get high on,

fumes to die of.

Giving out a laughter to remember.

(In celebration of the International womens day) Never is a man so off the track as when trying to trace his own stepped steps or, God forbid, trying to find a pattern in the thinking of women. Are there really differences in the thinking patterns of men and women? And if there are no differences – would it matter as the interpretations of each other would still be the same, or would it?

It wouldn’t be a lie to state that even the old man Jesus had his share of deep meditation on how the minds of women work – after all he spent 40 days alone in the desert. And even when the biblical story is read by feminist critics the picture of Mary Magdalene is, although 2000 years old and written by a man, almost bit idolizing in the descriptions of the woman who was among the desciples. I beleive the Saviour acctually even spent a bit of time discussing the matter with St. Pete, St. Paul and the others in his company.

The role of women in todays society is different from the one of yesterday. Women are today to be trated as equals and still we know that we ae far away from equality. Still in basic means I guess the biggest questions are and will always be unanswered. As the mystery of wether or not the size matters – or the one about why things which might seem selfevident to a lad will piss off a girl.

Sigmund Freud once said:”Despite my thirty years of research into the feminine soul, I have not been able to answer… the great question that has never been answered: what does a woman want?” My hope lies in future scientists maybe being able to answer that one question, since Dr. Freud’s answered questionnaires have been taken for truth for over a decade.