ud-din.se | omarevangeliet

Det kändes nästan så när jag gick ifrån Samariterhemmet förra veckan. Och veckan innan det. Ett par hundra meters promenad med allt sämre självförtroende. Så kändes det iaf till en början. Särskilt första gången jag klev in i övningslokalen och såg mig runt. – Kan allt detta verkligen vara nybörjare i bugg?

Här kommer alltså högstadiehooken. I min korta levnadsberättelse finns nämligen ett pardansglapp på fem år. Oh, boy vad jag gått miste om lärotillfällen. Och tillfällen att skratta åt mig själv och andra. Sparat in på ett självförtroende som funkar bra så länge det inte utmanas.

Så här en månad senare kan jag fortfarande knappt mer än grundstegen. Lägg därtill några fumliga turer och jag är en komplett nybörjare. Men en glad sådan. Glad över att jag fortfarande hittar sätt att utmana mig själv. Kanske är det ett tecken på ”sund självdistans”, ett sånt där kriterium ur antagningsprocessens tidevarv. Mest av allt är det nog en respons på efterfesten jag skrev om. Den där folk verkade ha råkul med lite amatörfoxtrot.

Att sommarchefen får sig ett gott skratt av att läsa det här scoopet är nåt jag bjuder på. Så mkt självdistans har jag iaf. Sugen på att börja bugga (i Uppsala)?