Norrbyska studenthemmetSnett, slitet och högt i tak. Nej, det är inte Flogsta jag talar om utan Norrbyhus. Stiftelsen Norrbyska studenthemmet har erbjudit boende för präststudenter och andra tvivlare i snart 150 år. Gemensamt för nya och äldre hemiter verkar vara den ögonblickliga förälskelsen i huset med den bokstavligen spruckna fasaden.

Norrby står som en lustig kontrast till bibelberättelsen om att bygga på en stadig grund. Och som genom en serie små mirakler står huset kvar än idag. Ett stenkast från domkyrka och universitet, med krypavstånd till minst fem studentnationer!

Att de flesta boende är blivande präster och religionsvetare kan låta tråkigt och torrt. Icke desto mindre är huset mer känt som Festprästhuset. Ett rykte som till och med inspirerat ett alldeles eget reportage i Sveriges Radio.

”Det går ett rykte i Uppsala. De allra värsta festerna står prästerna för. I huset där de blivande prästerna bor ligger kvarglömda kondomer och champagnekorkar i bokhyllorna. Följ med på en blöt kväll när Gud tittar på – på prästfest. För vad är synd egentligen?” Lyssna själv! (mp3)

Min egen erfarenhet av Norrbyhus är desto sobrare. Jag har varit där och skrivit grupparbeten ett par gånger, och faktiskt firat mässa med ärkebiskop Anders Wejryd. Så helt gudsförgätet är inte det lilla kråkslottet på S:t Johannesgatan 16. Numera har man dessutom en lättskött hemsida, som jag själv haft nöjet att få installera.

Posted in Kyrkligt, Studier at oktober 27th, 2011.

”Jag tänker på svenska, sen översätter jag till engelska och sen innan jag pratar översätter jag tillbaka det till svenska.” Maria Montazami

Språk kan verkligen ställa till det för oss. Särskilt om vi använder fler än ett språk i vår vardag. Några veckors semester i utlandet är en sak, men ett helt liv i en annan språklig miljö än den egna kan vara rejält förvirrande. Det sägs att det språk vi drömmer på är vårt hjärtas språk, det vi tänker på när vi inte tänker på att vi tänker.

För egen del är jag någon slags kameleont. Mina föräldrar talade engelska och finska till vardags och bråkade sinsemellan på tyska – för att vi barn inte skulle förstå. Ändå har jag vuxit upp i Sverige och kommit att ersätta mina hemspråk med rätt flytande svenska. Så numera tänker jag på svenska hela dagarna. Får krupp om jag behöver prata avancerad engelska med datorsupporten eller prata finska med nån annan än familjen. Jag har ärligt talat inte tänkt så mycket på min språkanvändning. Tills sambon påpekade att jag pratar i sömnen – på finska.

När jag väl tänker efter är det här inte så konstigt, om jag tänker efter. Jag har ju aldrig läst finska men däremot pluggat massor på både svenska och engelska. Min hjärna är alltså programmerad på svenska – men hjärtat verkar föredra finska. En lingvistisk liten kulturkrock i mitt inre. Jag kan visserligen inte ett steg finsk tango, men jag hejar på Finland i hockey och gillar att bada bastu. Så, jag får väl lägga lite mer tid på att lära mig finska. Så kanske hjärnan också ställer om till ”rätt” språk?

Som i så många andra kniviga lägen i livet finns det en Monthy Python-låt som passar utmärkt in här:

Posted in Personligt at oktober 23rd, 2011.

Jag är lite av en mångsysslare. Utöver studierna händer det att jag layoutar lite grejer. Ett medlemsbrev, en logotyp en hemsida som behöver installeras. Så, här är lite bilder på sånt jag gjort senaste året.

Socionomstudenter utan logga

Logotyp för Socionomstudenter vid Uppsala Universitet

Sambons studentförening hade funnits ett tag, vunnit nån tävling om studentinflytande. Kort sagt kan man säga att namnet ”Socionomer vid Uppsala Universitet” och förkortningen SVUU var etablerat. Men man saknade en logotyp och nån slags visuell identitet, så A och jag skissade fram några logotyper. Hjärtat & lagerkransen gick segrande ur striden. Namnet ändrades också för att signalera att det är studenter och inte färdiga socionomer det handlar om. Loggan används i regel tillsammans med Gill Sans MT, som även är universitetets hustypsnitt.

Vilka är HUS och vad vill de mig?

Botrygghet för studenter | studenthus.nu

Få studenter tänker på sin hyresgästförening innan de behöver hjälp med sitt boende. Det ville vi vända på och samtidigt öka kännedomen om att det finns en särskilt hyresgästförening för Uppsalastudenter. Särskilt som HUS har långt mer än bara juridiska resurser. Till exempel förmedlar man festlokaler, gästrum och billiga gym för studenter. Jag layoutade foldern, skrev det mesta av textern och upphandlade trycket. Foldern kunde sedan delas ut vid mässor för nya studenter, på nationer och boendekontor. Den kan dessutom köras som omslag till lokala utskick inför t ex kvartersmöten på områdena.

Inlaga på FlogstavråletMaterialet följdes även upp av en seminariekväll på temat ”så förbättrar du ditt studentboende”. Inbjudan till seminariet gjordes på samma manér för att skapa igenkänning.

Rubriktypsnittet heter Museo och är ritat av nederländske designern och typsmeden Jos Nuivenga som grundat exljbris. Här hittar du fler av hans typsnitt. Museo används även som rubriktypsnitt på HUS webbplats studenthus.nu, med hjälp av WordPress-tillägget Font Uploader. Fotona är från stock.xchng.

Har även tagit fram lokala områdesblad till några av våra områdesföreningar. Här ser ni ett exempel från Flogstavrålet.

Dialogkonferens på Johannelund | johannelund.nuDialogkonferens på högskolan

Ibland har jag till och med studienytta av att vara autodidakt i layout. Som när en kursare som är med i studentkåren behövde snabb hjälp att göra en flyer till högskolan. Syftet var att locka folk till en slags gemensam diskussionsdag mellan studenter och anställda. Ett enkelt och otvunget sätt att få input från studenter och samtliga anställda – från vaktmästare till rektor. Eftersom jag pluggar på en högskola som lyckas värva kunniga lärare trots en årlig minusbudget lade jag gärna lite tid på en affisch. Även här är fotot hämtat från stock.xchng.

Terminsaffisch för föreningen för präststudenter
Stockholms stiftsgrupp hösten 2011 | ssguppsala.se

I studentstäder som Uppsala finns särskilda föreningar för präster från olika delar av landet, så kallade stiftsgrupper. Jag råkar tillhöra Stockholms stiftsgrupp och har de senaste åren skött hemsida och layoutat terminsaffischer och utskick. Här är höstterminens poster som hänger på institutioner runtom i Uppsala.

Utifrån upplägget på affischen anpassas sedan webbplatsen med passande foton, text och header.

 

 

Posted in medier, noterat, Studier at oktober 17th, 2011.

”Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.” Matt 11:25-27

För en tid sedan fick jag ett brev från en gammal bekant. Hon hade funderat länge och skrev till mig, eftersom jag pluggar till präst. Det hon skrev kan jag inte återge i detalj men jag kan måla konturerna.

Min vän har upplevt en tuff tid, en vandring på livets skuggsida. Nu har hon det bättre men längtar ändå efter mer. Inte mer i materiella hänseenden men rent andligt. Och här börjar det svåra. För, hur berättar man för någon annan om hur man hittar Gud?

Hammarskjöld var en av de första jag kom att tänka på. För vem har som han beskrivit människans sökande efter mening, utan att skrika JESUS. Jag tänkte att det kanske vore en tilltalande approach, ett första steg. Så ångrade jag mig ändå och tänkte att en människa som desperat söker sig till kyrkan förmodligen vill ha konkret vägledning. Lite kött på benen tack.

Så, jag funderar på att skicka en Bibel eller kansken en psalmbok. Eller leta upp en kyrka i närheten att hänvisa till. Allt det där är säkert utmärkt. Men rädslan är att stöta bort, att skicka vidare en sökare, som någon som ringt till fel anknytning och hamnat i en televäxel.

Därför skriver jag det här. Som ett eget rop på hjälp. För jag vet att jag är omgiven av bedjande & tänkande individer. Vad tänker ni? Hur skulle ni vilja besvara ett sånt brev?

Posted in Personligt at oktober 11th, 2011.

Alla människors lika värde är en grundläggande juridisk princip. Den räddar och värnar liv och sätter en slags gräns för hur vi bör behandla andra människor. Samtliga politiska partier skriver under på det, liksom alla våra världsreligioner. Men ändå frodas hatet mot främlingen, särskilt i vissa sammanhang. Vägen dit är avhumanisering – att med språket som verktyg montera ner ”fiendens” mänskliga drag…

I tisdagens DN skrev journalisten och författaren Lena Sundström om just avhumaniseringen som del av högerns retorik. Och om hur partier som Sverigedemokraterna med hjälp av tänkta ”fiender” kan vinna oförtjänta sympatier.

I radioprogrammet ”Medierna” får vi veta att vår ärkebiskop har blivit medietränad för att kunna bemöta den anstormning från medierna som brukar möta muslimska företrädare efter al-Qaida-dåd, eftersom Anders Behring Breivik kallar sig kristen. Men ingen från medierna har (lyckligtvis) ringt. ” Läs Lena Sundströms text på DN Kulturdebatt

Posted in noterat at augusti 7th, 2011.

Sitter med en restuppgift i ledarskap. Ett par enkla sidor och några tunna böcker. Så snubblar jag över det här praktiska exemplet. Signerat Daniel Grahn, VD på Libris & Swedmedia.

”Det är sommarfest på företaget. Picknick i parken. En pålitlig lojal medarbetare ska fixa maten. Han begär anmälningar och salladstallrikar köps in. Väl i parken visar det sig att något blivit fel, och det fattas en sallad. När du – chefen – kommer tillsammans med de två sista medarbetarna är det två tallrikar kvar, en kommer att bli utan. Hur gör du?”

Hittade länken via emanuelkarlsten.se

Posted in medier, Studier at juni 17th, 2011.

Sitter just och läser om visuella identiteter. Logotyper, typsnitt, färgfamiljer. Bo Bergström, Timothy Samara, Christer Hellmark… Och som en skänk från ovan hittar jag en video som illustrerar det perfekt. För med hjälp av endast vitt, blått, gråskala och fantasi lyckas France24 sammanfatta hela vårens världspolitik. Vilka färger deras logga har? Det visar sig på slutet.

Posted in noterat at juni 10th, 2011.

(Den här texten är mitt råmanus, med nån enstaka ändring. Orkar inte redigera texten just nu).

Vid min sida
Går mitt livs kärlek ton i ton
Vid min sida
Går en tredje tyst person.

Förra sommaren var jag på nåt av det häftigaste jag varit med om. Mitt livs första Kent-konsert. Utomhus i värmen på Långholmen, hade ett par tusen personer samlats. När musiken väl kickade igång – vilken upplevelse, vilken ande. Vem tror du är den tredje tysta personen?

Dagens texter handlar på olika sätt om växande i tro. Växande som träd i skogen, eller växande som att utvecklas, eller växande som i att bli vuxen.

Själva ordet består av två delar dels väx, som betyder bli större och Ande som är ett av Guds väsen, en av Guds tre skepnader.

Hos Jesaja handlar det om att Gud, trots att han är helig, evig och upphöjd, lovar att aldrig svika oss, inte ens när vår tro är som svagast. Oavsett vad som sker ska Gud aldrig släcka vår livsande.
Också i episteltexten handlar det om vår livsande som vill gott i motsättning till köttet som driver oss till det onda.

I evangelietexten möter vi Jesus som ber för oss, han säger att han har gett oss Guds namn, för att vi ska bli ett.

Så vad betyder då allt det här? Vad har anden med vårt liv att göra idag i Nacka år 2011?

Jo, vi består av precis samma saker idag som på Jesu tid. Vi består av kött & ande.
Vårt kött, det är vår kropp med alla dess drifter, våra ben & våra muskler. Alltihop.
Med hjälp av vår kropp kan vi göra i princip vad som helst.

Vi kan till exempel sätta upp telestolpar, bygga datorer och med hjälp av internet hålla kontakten med andra människor.

Med hjälp av vår kropp kan vi uträtta mirakel men också tragedier. Samma kropp kan också användas för att bryta ner vår skapelse – vi kan gå ut i krig mot andra för att roffa åt oss naturresurser, landområden… eller bara för att visa oss starka.

Vårt kött – på grekiska sarx – kan också driva oss till krig mot oss själva. När vi ser vår kropp i en spegel. Vi kan få för oss att vi är fula och borde se ut som någon annan. Det är ju ändå det tidningarna skriver om, det är vad tv-programmen verkar handla om…

– Gå ner 10 kilo på 3 veckor
– Så fixar du strandlooken
– Kläderna som gör dig vacker

Och det här är rena galenskaper.


Det är därför Gud har gett oss sin livsande. Som en hjälpare, en livlina. För den helige Ande – leder oss tillbaka till Gud genom Jesus Kristus. Och den kärlek Anden visar oss är motsatsen till all världens ondska.

Den helige Ande brukar tecknas som eldsflammor. Hon är en varm kraft som bor i var och en av oss. Den där värmen vi känner när vi är förälskade eller när vi möter någon vi verkligen tycker om – en förälder, ett syskon, en partner. Hon är magkänslan under en riktigt, riktigt häftig konsertupplevelse.

Men Anden är inte bara en känsla. Det är också som ett klister som binder oss samman, som för oss närmare andra människor. Vi som samlas här i kyrkan söndag efter söndag, kommer hit för att vi vill, längtar efter… 
och kanske till och med får möta Gud 
som vill oss väl.

Man skulle kunna säga att Andens uppgift är att hjälpa oss att använda våra talanger och förmågor till det positiva. Det vore inte ens en överdrift att påstå Anden hjälper oss att bygga församling. Andens gåvor är allt det goda vi gör för varandra. 
I vardagen, i förbönen, när vi tänder ett ljus och tanker på någon vi oroar oss för…

I konfirmationsgudstjänsten ber vi med orden ”må Guds gode ande – vara med dig nu och alltid”.
Det är en förhoppning men också ett löfte. Att från den dag vi föds till den dag vi somnar in är Gud hos oss. Och eftersom Gud vill oss väl är det också vårt uppdrag att försöka göra gott mot varandra.

Men, man kan även tävla i andlighet. Vi kan få för oss att kyrkan är allt som spelar en roll. Få för oss att vår tro är den enda rätta. Då går vi ifrån Gudstanken – då har vi ersatt Anden med vårt eget ego.

Oavsett trosriktning, oavsett kyrka måste vi komma ihåg Paulus ord: men om ni sliter i varandra, då är det fara värt att ni gör slut på varandra.

Jag känner att jag svävar ut i teologin. Så jag lånar en bild av biskop Anders Arborelius:

“Det som är viktigt och stort använder vi mycket och det blir slitet. Likadant ska vi göra med den kärlek vi får från Gud. Vi skall inte vara rädda att dela med oss av den. Det tragiska i vår tid är att vi i-tutas att det är vi själva som är viktiga.

Vi skall se bra ut och ta för oss. Vi skall armbåga oss fram genom livet. Därför ligger det också några i rännstenen som inte kommer klara sig… Kristendomens budskap är det motsatta. Du är viktigare än jag.
I relationen till Gud får vi vår äkta identitet.”

Kropp och ande hör samman, skiljer vi dem åt kan det gå åt helvete. hur illa som helst. Men om vi lever i gemenskap med Gud, och med andra kan vi förverkliga en liten spillra av Guds rike.

Vid min sida
Går mitt livs kärlek ton i ton
Vid min sida
Går en tredje tyst person.

Amen.

Posted in Kyrkligt, Studier at maj 22nd, 2011.

Jag älskar påskens drama. Skärtorsdagens ödesmättnad kring ett dukat festbord, långfredagens politiska vakuum mellan godhet och ondska, påsknattens firande från mörker till ljus.

Igår fick jag för kanske femte året i rad vara med och fira Skärtorsdagsmässa i Vårby gårds kyrka. En veckomässa kring det stora altaret som avslutas med att ljusen släcks, altaret dukas av och prästen läser om hur Jesus häktas. Ridå.

Ur det mörklagda rummet får vi vandra ut i världen utanför. Med en dämpad sinnesstämning. Passionsdramat har pausats i ett avgörande ögonblick. Huvudpersonen har fängslats. Vad händer sen? Kommer han att släppas eller mördas?

Om brottningen med ondskan inom oss handlar Petters senaste låt, där han får uppbackning av Adolphson & Falk:

Posted in noterat at april 22nd, 2011.

Tuktuk med reklam för Svenska kyrkan Phuket Foto: Gennet Edler

Svenska kyrkan i utlandet är ständigt på tapeten. Ofta skrivs det om församlingar som läggs ner. Skagen, Las Palmas, Liverpool… Mer sällan skrivs om nyplanterade kyrkor som växer sig starka. Som Svenska kyrkan på Phuket, en livräddare i ett annorlunda land.

När jag för några sedan tog jobb i Thailand gick det snabbt snett. Drömjobbet i ett varmt land visade sig vara mindre fantastiskt i verkligheten än det beskrivits. Kulturen, kring det mesta, skilde sig stort från svenska förhållanden. Och bakom folks leenden dolde sig inte sällan något helt annat än godhet. Turistidyllen var som så ofta en skimär. Helt okej för den som semestrar i landet men på lång sikt en pina.

Då var jag glad över att prästen Per & hans fru och assistent Gennet fanns på plats. De var några av de första (och enda) svenskar jag lärde känna mer än på ytan. Jag hängde med dem ner på stranden, följde med när de letade församlingsbil… De var nästan lika fräscha i landet som jag men till skillnad från mig ute på uppdrag för Svenska kyrkan, ackrediterade hos svenska ambassaden.

Ett av de härligaste minnena är från parets kombinerade bostad och församlingshem. En kväll i januari fick jag & Anna vara med och fira kvällsmässa. Under förbönen fick var och en skriva böner på små papperslappar. Lapparna lades sen i en urna, och eldades upp. Som röken stiger mot skyn stiger våra tankar och böner till vår Fader i himlen.

Förbönsurnan var ett arv från tidigare gudstjänstfirare i Thailand. Den användes vid minnesgudstjänster efter Tsunamin 2004. En ung traditionsbärare men ändå en tydlig symbol. En påminnelse om att det firats gudstjänster på svenska på Phuket redan innan Utlandskyrkan kom till platsen. Så kommer det att fortsätta vara också på andra platser, men jag hoppas att Svenska kyrkan stannar kvar i Thailand ännu en tid.

Enligt min mening är Utlandskyrkans uppgift att finnas där hon behövs som mest. Där svenskar (& andra nordbor) behöver gudstjänst, diakoni, själavård & andlig spis på svenska. För vi blir sällan så ömkansvärt svenska som när vi befinner oss tusentals mil hemifrån. Så långt att vi kan tänka oss att betala 35 kr för en liten påse Gott & Blandat.

Svenska kyrkan i utlandet lever endast på insamlade medel (PG 90 16 03-1). Därför behöver man ibland stänga igen en kyrka för att lägga pengarna någon annanstans på jordklotet. T ex minska från två till en betjänad kyrka i London. För just i år är det längre till Ao Patong på Phuket än det en gång var London – åtminstone rent kulturellt. Nästa år kan det röra sig om Bali eller kanske Liberia. Människan har fötter, inte rötter. Så ser också min bild av Svenska kyrkan i utlandet ut.

Utlandskyrkan är som en snigel med bostad på ryggen, en husvagnsförsamling som måste få rulla dit där människor längtar efter ”ett hem långt hemifrån”. För min del var ”församlingshemmet” hos paret Edler det hemmet. Därför gläds jag över att försöket med två präster i Thailand, en i Bangkok och en i Kata, Phuket, får fortsätta ytterligare tre år. Och jag är evigt tacksam för den hjälp församlingen gav mig. En varm hjälpande hand på vägen hem till Sverige.

Länkar vidare: Gennets blogg, Svenskakyrkan.se om 3 år till på Phuket, Ge en gåva till utlandskyrkan

 

Posted in noterat at april 14th, 2011.