ud-din.se | omarevangeliet

Skummade som vanligt SvD i morse och läste av en slump kulturdelen (eller ’K’ eller vad den nu heter). Fastnade praktiskt nog för Ann Heberleins svepande formuleringar om apatiska barn. Hon hade tydligen varit och sett Moni Nilsson m.fl:s film ”Hoppet” och lyckats hitta en koppling till just de apatiska. Kidsen som låtsas för att få stanna i Sverige.

”Min son och jag ser Petter Naess familjefilm ?Hoppet? och jag rycker till inför den oväntade anspelningen på debatten om de apatiska flyktingbarnen.” (SvD 20070220)

Eftersom jag själv läst manuset till och senare förhandssett filmen vet jag att Hoppet är menad som något mer än bara en film om flyktingar. Fokus är, som jag ser det, barnens förmåga att se möjligheter. Filmens Azad utvecklar en slags styvmoderlig kärlek till Sverige – visst är det fint och fridfullt men… Och det är ordet ’men’ som fastnar.

När jag läser Heberleins kommentar inser jag hur olika vi reagerar på det vi ser och upplever runtom oss. För mig ger Hoppet en diskussionsgrund som sträcker sig bortom det rent politiska; Naess & Co lyckas förmedla den genuina känslan av hoppfullt utanförskap. Maskrosbarnet Azad ser möjligheter också bortom flyktingförläggningen och den interna familjehierarkin. För barnet Azad är frustrationen över broderns posttraumatiska stumhet (Heberleins retoriska hangup?) ett uttryck för utanförskapet och inte för hoppet att få stanna i Sverige.

För att säga något gott om kommentaren i Svenskan är det kanske just att den tack vare sin brist på konstnärlig förståelse påminner om hur politiserat 2000-talets medielandskap egentligen är. Vilket ger nytt liv åt sagofrågan om vem som ska trösta knyttet. Heberlein verkar upptagen med annat. För dig som ännu inte sett filmen kan detta kanske vara knuffen du behöver för att upptäcka en barnfilm med högaktuellt vuxenintresse.