ud-din.se | omarevangeliet

Idag på nationaldagen haglar påståenden som ”vad är det egentligen vi firar” och ”jag är ju svensk hela året.” Jag är inte säker på att jag håller med. Sverige är mer än ett fjantland i skuggan av påstådd jante. Det är nog också därför jag och många andra ”invandrare” har lättare för att fira.

Båda mina föräldrar valde av olika skäl att komma till Sverige. Även om det var slumpen som förde dem hit valde de att stanna. Tillsammans med miljoner andra har de byggt vidare på ett stolt land. Kanske till och med ett av världens bästa på många sätt och vis.

I solen på studentbostadens uteplats känner jag mig ofta tacksam. Inte av någon slags påtvingat skäl utan av egen fri vilja. Tacksam över alla förmåner jag har som student i det här landet. Kostnadsfri undervisning, boende jag har råd med och något ännu svenskare. Vad, då? Svensk byggnorm.

För normer, lagar och regler har vi för det mesta. Utan att vi bryr oss om det har vi rätt till köksutrustning, vettigt inomhusklimat – ja, till och med till ett visst antal (decimalers) p-platser per hyresbostad.

Jag känner mig också tacksam över de svenskar som försvarat bl a mitt modersland. Tusentals svenska frivilliga tog sig över viken för att försvara Finland. Andra tog emot finska krigsbarn och gav dem trygga hem i fred och frihet. Det är sånt min generation inte har en aning om. Vi fnissar gärna åt värnplikt och utlandsstyrkor. Fnissar gör vi, i tron om att det inte finns friheter att försvara. I ignorans inför de folk som inte har de friheter vi tar för självklara.

Kanske är det ”typiskt svenskt” att glömma bort tacksamheten över att systemet mestadels fungerar. Varje stat har sina brister, sina inkompetenta politiker och annat keck. Frågan är hur många andra som hellre berättar om problemen när folk frågar om ens hemland. Amerikaner är bäst på allt, fransmännen har sin mat (som de iofs snott från italiernarna,) finländare skryter till och med utan att öppna munnen. Själva klagar vi över vår inavlade turistmagnet till kungafamilj.

Ändå känner jag mig stolt över att ha svenskt medborgarskap. Stolt över att få leva i ett land där jag (oftast) värderas för hur hårt jag anstränger mig. Inte för min stamtillhörighet, min aristokratiska rang eller min social insurance.

1 dags firande kan vi gott unna oss. Vi har ju 364 dagar över till att rätta till felen.