ud-din.se | omarevangeliet

Snubblade av en slump över en gymnasiekrönika om Palme. Publicerar den här, med tanke på att Palme återigen blivit aktuell. Det mesta kan jag fortfarande stå för, även om tonen är lite naiv.

Det är nästan skrämmande hur lätt vi människor glömmer och går vidare. Utan eftertanke lever vi våra liv. Obrydda om vår omvärld tar vi ändå för givet att de ögonblicksbilder utifrån vilka vi skapar oss själva är bestående och därför onödiga att kommentera. 

Men så händer något som får tiden att för en stund stå alldeles stilla. Mordet på statsminister Olof Palme är en av de sällsynta händelser som via löpsedlar och SVT:s extrasändningar lyckats ta sig in i den svenska folksjälen.

Naturligtvis är det inte själva mordet i sig som värmer och väcker stolthet när man är på semester och folk från de mest spridda delar av världen känner igen ”Suecia” och associerar det till ”Olof Palme.” Nu för tiden kopplar vissa förresten också ihop ”Anna Lindh” och ”assasinado” också, men det är inte lika utbrett.  Det är som sagt inte några ”satans mördare” eller deras illdåd som banat vägen in i vårt kollektiva medvetande. Nej, det är nog bilden av att dessa avlägsna politiska ledare och förebilder lyckats skapa en kontakt mellan makten och människorna. Olof Palme sägs ha inspirerats till sin totala övergång från sin överklassbakgrund till Socialdemokratin efter resa genom USA. De sociala skillnader han uppmärksammade på resan från stat till stat på den amerikanska kontinenten väckte hans vilja att förändra. Längtan efter att skapa social rättvisa kan ses som en röd tråd i Palmes politiska arbete. I kampen mot våld och för fred och internationell solidaritet anklagades han ofta för att flörta med diktaturer – ett enkelt sätt för hans motståndare att bolla tillbaka hans kritik mot bland annat USA:s inblandning i Vietnamkriget. Om det politiska engagemanget var det som gjorde Palme känd internationellt var de fortsatta reformerna av det svenska välfärdssystemet det som lockade sympatisörer i inrikespolitiken. Det fortsatta bygget av Per Albin Hanssons ”folkhem” stod som visionärt fokus medan det betydligt mer praktiska bygget genom förandet av ”miljonprogrammet” skedde under Palmes första tid som statsminister. Den politiska kampglöden må ha varit Palmes främsta drivkraft men den ledde honom inte alltid rätt. De kompakt byråkratiska löntagarfonderna var en idé den forne statsministern drev så hårt att inte ens hans egen finansminister vågade trotsa honom. Men, som så ofta idag, han massmedierna ikapp konflikten och fotograferade dikten ” Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dom ända hit” i Kjell-Olof Feldts anteckningar. Palme lär inte ha uppskattat den indirekta kritiken, men projektet lades till slut ner av den borgerliga regeringen Bildt (1991-1994). En annan av Palmes skuggsidor var hans direkt hårdnackade retorik. Inte sällan lär han ha fått med sig publikens gillande i debatter för att senare förlora den igen på grund av sin överdrivet raka hållning mot sina politiska motståndare. Nidbilderna av Palme var på så sätt underbygda av honom själv, eller i vart fall skapade utifrån en verklig förebild. Inte alla verkar ha uppskattat hans ärlighet.