ud-din.se | omarevangeliet

”Jag tänker på svenska, sen översätter jag till engelska och sen innan jag pratar översätter jag tillbaka det till svenska.” Maria Montazami

Språk kan verkligen ställa till det för oss. Särskilt om vi använder fler än ett språk i vår vardag. Några veckors semester i utlandet är en sak, men ett helt liv i en annan språklig miljö än den egna kan vara rejält förvirrande. Det sägs att det språk vi drömmer på är vårt hjärtas språk, det vi tänker på när vi inte tänker på att vi tänker.

För egen del är jag någon slags kameleont. Mina föräldrar talade engelska och finska till vardags och bråkade sinsemellan på tyska – för att vi barn inte skulle förstå. Ändå har jag vuxit upp i Sverige och kommit att ersätta mina hemspråk med rätt flytande svenska. Så numera tänker jag på svenska hela dagarna. Får krupp om jag behöver prata avancerad engelska med datorsupporten eller prata finska med nån annan än familjen. Jag har ärligt talat inte tänkt så mycket på min språkanvändning. Tills sambon påpekade att jag pratar i sömnen – på finska.

När jag väl tänker efter är det här inte så konstigt, om jag tänker efter. Jag har ju aldrig läst finska men däremot pluggat massor på både svenska och engelska. Min hjärna är alltså programmerad på svenska – men hjärtat verkar föredra finska. En lingvistisk liten kulturkrock i mitt inre. Jag kan visserligen inte ett steg finsk tango, men jag hejar på Finland i hockey och gillar att bada bastu. Så, jag får väl lägga lite mer tid på att lära mig finska. Så kanske hjärnan också ställer om till ”rätt” språk?

Som i så många andra kniviga lägen i livet finns det en Monthy Python-låt som passar utmärkt in här: