ud-din.se | omarevangeliet

Lena Andersson är en av landets luddigaste ledarskribenter, ändock anlitas hon ofta av DN. Lika ofta innehåller texterna illa dolda angrepp på en kyrka som bränt Andersson. Ledarsidorna blir då en slags professionaliserade krönikor. Om än tidvis på en stilistisk nivå högre än Annette Cullenbergs. Men det är som sagt Anderssons eget sökande efter upprättelse som lyser igenom.

För den teologiskt lagde kan jag rekommendera en lyssning på Lena Anderssons uppseendeväckande (en lyssnarstorm) Sommarprat från 2005. Pratet är en sorglig sörja av lösryckta Jesus-citat – ja, här blir Kristus en elak despot. I Anderssons version är det t ex synd om Judas när han gnäller på att Maria smörjer Jesus fötter med olja… (skribenten verkar ha missat att Judas försnillade ur kassan).

Däremellan kommer intressanta funderingar från skribentens eget sökande. Kanske finns där någonstans ett korn av biografi, av människa. För när jag till exempel läser den senaste ledaren ”Ja till polyteism” kan jag inte undvika att undra: varför är hon så arg på kyrkan? Så arg att hon tolkar en kampanj om människovärde som ett erkännande av fler än en Gud.